Det är torsdag och jag har varit på cellgiftsbehandling igen. Men på förmiddagen hann jag med en timmes skön promenad i skogen innan det var dags att ta tåget in till stan. Det är rätt kallt och blåsigt och då är det bra att gå in i skogen. Idag fick jag och Valle nöjet att ta med oss grannarnas två hundar ut. Som tur är kan alla tre hundarna gå fint i koppel, så det gick lätt för mig att ta med alla tre samtidigt. Visst är de fina?

Att gå med hundar i skogen är livskvalitet! Jag är så lycklig att jag orkar detta fortfarande.

Mitt på dagen tog jag sedan pendeltåget till Uppsala. Eftersom jag ska ta olika kortisonpreparat en timme innan behandling, fick jag ta med medicinerna på tåget och ta dem under resan. Framme i Uppsala promenerade jag från stationen upp till Akademiska sjukhuset och satte mig i "cytostolen" , där jag somnade under min behandling på eftermiddagen.

Den förra behandlingen har medfört en del biverkningar, såsom svidande ögon, förändrad syn, sveda på fotsulor, munsår samt rinnande näsa. Inför dagens behandling var jag på ett läkarbesök igår, då vi stämde av hur jag mår. Läkaren tyckte att jag ska sänka styrkan en aning på de olika cytostatikapreparaten, i ett försök att mildra biverkningarna. Så idag fick jag en lite svagare cocktail. Förhoppningsvis kan den ändå stoppa upp förloppet lite. Jag har som vanligt min pump med mig hem i en liten väska på magen och fortsätter att få cytostatika i två dygn fram till lördag.

(Klicka på bilderna så syns det tydligare hur jag sitter i cytostolen och får pumpen i väskan.)

Jag har också fått höjd styrka på det långtidsverkande morfinet. Detta för att jag ska slippa så mycket smärta som möjligt. Jag tar nu 100 mg Dolcontin morgon och kväll och 3o mg Morfin Meda vid behov,

Solen värmde den krispigt kalla morgonluften och alla oss vandrande människor i Uppsala. Jag var på väg från tåget genom centrum upp till Akademiska sjukhuset och Onkologiska dagvårdsavdelningen. Vilken som helst annan dag än denna, tror jag att jag skulle känt mig lycklig en sådan vacker morgon. Men i morse var jag nära att brista i gråt.

Jag hade tid klockan 11.00 och fick komma in precis i tid. När nålen var satt i venporten på bröstet, kom forskningssjuksköterskan och tog massor med prover till det forskningsprojekt jag är med i. Sedan diskuterade "min" sköterska på ODA med mig hur vi skulle försöka mota illamåendet bäst. Och därpå startade behandlingen.
Slummer, värktabletter, té, lite medhavd smörgås, lyssna på bok, prata med sköterskan, sova. Peter hämtade mig på eftermiddagen och eftersom jag kände mig lite "speedad" av kortisonet åkte vi till mitt jobb där jag lämnade in en liten hårddisk till min kollega och småpratade en stund med henne.

(Jag på Ikea. Klicka så syns bilden bättre).

Sedan körde Peter mig till Ikea där vi drack kaffe och köpte ljus. På parkeringen i bilen ringde vi också till min pappa. Han fyller 85 år idag och min mamma ordnade en liten uppvaktning för honom. Jag hade gärna velat vara där, men det gick ju inte.

Balansen blir konstig och jag blir trött och pigg samtidigt av cellgifter, Avastin och Kortison. Nu ska jag försöka sova.

Bilden är ett collage med bilder på min pappa i betydligt yngre åldrar.

Så är det dags för nya cellgiftsbehandlingar igen. Cancern är aktiv och tumörmarkören S--CA 125 visar på 60,9 (ska ligga under 35 när cancern vilar). Det är inget skyhögt värde ännu, men eftersom jag har så ont och röntgen visar att det "tillkommit en mindre mängd högersidig pleuravätska och intill diskret knottrighet i lungparenkymet basalt", så är det hög tid att försöka bromsa tillväxten.

Jag träffade en ny bra läkare igår och hon lyssnade noga när jag beskrev hur jobbigt jag har det med smärta. Hon visade mig röntgenbilderna och förklarade hur det ser ut. Vi bestämde att jag ökar Dolcontinet ytterligare. Jag ska ta 30 mg på morgonen och 30 på kvällen samt morfin meda vid behov under dagen. Dessutom prövar vi en 10-dagars kur med Kortison mot smärtan. Hoppas att det gör skillnad.

Jag väntar på att bli uppringd för en behandlingstid med första cytostatikakuren och läkaren ska också höra av sig och kolla hur den nya smärtmedicinen fungerar. På sista röntgen syntes ingen blodpropp i bröstet men om medicinen inte alls hjälper mot smärtan ska jag röntgas på nytt nästa vecka för att kolla extra att det inte finns något som sitter i bröstregionen.

Läkaren lyssnade noga på andning och kollade med knackningar hur det lät vid mina lungor. Mängden vätska är så liten så det behövs inte tömmas. Mina värden visar inte på lunginflammation och hon trodde att det mycket väl kan vara tumören som sitter mellan levern och diafragman som trycker så illa och att det är därför jag uppfattar en stark smärta i hela högra sidan av bröstkorgen. Skönt att hon försöker utreda och åtgärda!

Ja då är cellgiftspausen som pågått sedan slutet av sommaren snart över. Nu är det behandlingar hela våren som gäller! Hoppas att jag klarar av behandlingarna och orkar med allt.

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Det är ledsamt, men allt är ändå bra. Det är som det är. Nu gäller det att leva så väl det går. Jag är helt sjukskriven från och med nu och det ger mig tid att vila mycket och göra det bästa av situationen.

Cancer är en oberäknelig historia. Jag börjar tro att jag verkligen har "tur som en tokig".

Trots att jag fick så dystra besked i våras med återigen nya metastaser, som förmodligen inte skulle gå att hejda (cancer för tredje gången), så tycks medicineringen jag fått i somras ha stoppat upp förloppet. Det är nu snart fem månader sedan senaste cellgiftsbehandlingen och cancern slumrar fortfarande. Tumörerna är kvar, men alla värden är bra och ingen förändring syns på röntgen. Både jag och doktorn gladdes åt provresultaten och nog är det förunderligt hurdana vändningar den här sjukdomen kan ta. Ibland fungerar behandlingarna och vården! (Det enda smolket i bägaren är värken, tröttheten och oron.)

Det goda beskedet från röntgenresultat och blodprover innebär att jag slipper cellgiftsbehandling denna gång också! Nästa röntgen och provtagning planeras till om två månader. Då är vi framme i februari.

Detta var ju absolut den bästa julklappen jag kunde få!

Visst har jag det bra! Röntgen visade att tillväxten på cancern stannat upp och alla blodprover var bra. Tumörmarkören fortsätter att vara låg inom normalvärdet. Så nu får jag ledigt från cellgifterna i två månader. Hurra! Det känns skönt. Det blir som en extra semester då jag kan bli lite starkare förhoppningsvis. Sedan röntgas jag igen i oktober och så får vi ta nya beslut med ledning av det resultatet.

Jag känner mig så glad att slippa behandlingarna ett tag. Fri och lycklig.

Behandling nr 7 inne på sjukhuset i Uppsala under förmiddagen denna varma dag. Det har gått bra. Och jag tar det lugnt hemma nu, med cytostatikapumpen i väskan på magen. Det går en slang upp till venporten under höger axel och där droppar det in i kroppen. 46 timmar ska den sitta, sedan blir jag frikopplad igen.

Jag ligger och vilar mest. Orkar inte så mycket. Har lätt huvudvärk som jag anar att många med mig har i värmen. Men det är ju ljuvligt att vi har så fina sommardagar!

Det blir några mellandagar nu då vi inte är så många här hemma. Det är skönt med lite lugnare tempo. Senare i veckan blir vi fler igen. Och då hoppas jag att krafterna kommer åter. Det är ju roligt att träffa alla nära och kära under semestern.

Vi har besök av fina barn och barnbarn. Men för mig är det ingen bra dag idag. Försöker röra mig så sakta som möjligt. Mår illa, ögon och näsa rinner, jag fryser och huvudvärken bränner hårt i hårbottnen. Som om cellgifterna vill ta igen för alla dagar tidigare i perioden, då jag mått ganska bra. Nu känns det som om jag ska sprängas.

Tur att de andra kan sköta sig själva och bada och leka och laga mat. Jag har med svårighet lyckats tråckla till en blåbärspaj med morgonens färska blåbär, men nu måste jag ligga stilla och kyla mitt arma huvud.

På väg till konsert igår. Då var energin där även om jag fick äta Primperan mot illamåendet i kyrkan. Vi lyssnade på fina Anna Stadling och hennes man och medmusikant Pecka Hammarstedt samt en kör, i Hållnäs kyrka. Så mysigt med stilla musik en sommarkväll.

Men idag är jag segare än seg med röda, ömma fotsulor, rinnande näsa, rapar och trötthet. Det är jobbigt med cellgifter. Jag vilar och lyssnar på bok. Jag har semester.

Trevlig helg alla!