tursomentokig

Direktlänk till inlägg 18 februari 2016

Jag lever "trots allt"

Av Helena Lundbäck - 18 februari 2016 11:51

Jag är snorig, har ont i halsen, är trött och håglös. Och jag har svårt att hitta glädjeämnen och saker att se fram emot just nu. Jag har bokat in några roligheter, men en sån här stund med deppighet, räcker inte roligheterna riktigt till. Bland det svåraste när man är kroniskt sjuk, är också att våga och kunna planera, tycker jag. Livet har blivit någonting annat än det var. Jag lever inte längre "som vanligt", jag lever "trots allt". Det påverkar mig ständigt att jag har denna sjukdom. Jag tänker att jag ska vara tacksam, att jag ska leva på och inte vara rädd, att jag ska passa på att göra saker som jag blir glad av .... Men det är som om jag lagt in en handbroms. Ingenting rullar lätt längre.


Ständigt finns tankarna om återfall och kris där. Jag är nu mitt uppe i en behandling och känner mig väldigt sliten. Visst hoppas jag på att kunna få en behandingspaus i sommar, men det kommer att ta tid att bygga upp orken igen. (Och när jag gjort det, vet jag att med all sannolikhet kommer det att vara dags för ny behandling - behandling som stoppar tillväxten av cancern, men samtidigt tröttar ut mig och sänker livskvaliten igen.)


Det finns så många som har det så mycket svårare, så jag borde inte ens nämna mina små bekymmer, men nu har jag ju valt att blogga öppet om allting. Det kan då vara jätteskönt att få stöd av alla läsare, men ibland tänker jag att ni måste vara trötta på mig. Trötta på att stötta och peppa. Kanske önskar någon i hemlighet att jag kan väl dö nångång, så att den här tjatiga historien kan få ett slut. Det är konstiga tankar och känslor som dyker upp. Jag borde ju kunna njuta av att få all den extratid som uppkommer, men jag är själv så trött på alltihopa ibland. Det är nog sånt som är svårt att förstå för den som aldrig varit i min situation. Jag kan tro att ni tycker att jag sjåpar mig och att jag borde skärpa till mig och vara glad istället.


Som tur är har jag en grundinställning att vara glad och att försöka ta tillvara på allt gott i livet, men det finns alltså stunder då glädjen inte räcker hela vägen. Jag känner mig ibland så utelämnad och så sorglig. Varför kan jag inte vara glad som alla andra? Eller som ett av mina barnbarn sa: "Varför kan jag inte vara ett vanligt barn som inte gråter hela tiden?"


När man är ledsen är det lätt att tro att alla andra mår bra och att det är bara jag som har det svårt. Med all den livserfarenhet jag har, så vet jag att det inte är så. Ändå blir jag svag och håglös emellanåt. Jag tror att cancern och cancermedicinerna suger musten ur mig. Livet känns då tomt och svårt att få någon ordning på.


Jag vet att nästan "alla" hamnar i svackor då allt känns meningslöst. Trist att gå till jobbet varje dag, trist att vara hemma varje dag, trist att vara sjuk, trist att ....


Då är det skönt att veta att det vänder. Ingenting varar för evigt. Jag är också säker på att det inte dröjer så länge förrän någon lockat fram ett skratt hos mig och då kan jag byta fokus.

 
 
Ingen bild

Britt-Mari

18 februari 2016 14:01

Hej ! Jag vet inte vad jag ska säga, kan inte sätta mig in i din situation men blir så glad när jag ser att du varit in och skrivit. Jag läser inte din blogg för att vara nyfiken utan för att verkligen känner med dig. Du okända människa du har fått mig att tänka på hur glad man skall vara för varje dag även dom dåliga. Hoppas att du får en bra tid igen efter den här behandlingsomgången och åter se fram mot en skön sommar. Vi är ju så funtade att hoppet finns alltid. Många kramar

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:30

Ja tack! Visst vill vi hoppas! Härligt att människan landar i hoppet. Kram!

 
Ingen bild

Marie

18 februari 2016 16:13

Kära Helena,

Jag lider med dina tankar du dras med nu, och det finns inte en chans för någon som inte gått igenom det du gör att alls sätta sig in i. Jag är en av dem som än så länge i alla fall har sluppit stora C, men som du själv skriver så har alla sina bagage att släpa på, och det går upp och ner. Ingen av oss vet när vi ska dö. Vi vet bara att.

Däremot ska du inte för en sekund tro att någon sitter och läser dina inlägg i hopp om att du ska dö. För egen del hoppas jag varje gång jag går in här att du har fått goda besked av något slag, att du mår bra och gör roliga saker. Att du lever, helt enkelt, att du får mysa med familjen och dina djur.

Även om jag inte känner dig, så gläds jag med dig när du mår bra, och blir ledsen när du mår dåligt. Så när du nu hoppas att något snart ska få dig att skratta igen, så vill jag dra mitt strå till den stacken, och lägga in en länk som i alla fall får mig att skratta så tårarna rinner. Varje gång (jag är väldigt lättroad).
Kanske har du hört den redan. Men då får du förhoppningsvis skratta igen :-). Här kommer Vårdhemmet Gullvivans Automatservice: https://www.youtube.com/watch?v=4xOW8MD40KI

Pigga på dig!

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:41

Härligt med humor! Det behöver vi. Jag fick inte din länk att fungera, men googlade på titeln och hittade detta:
https://m.youtube.com/watch?v=NT4dVYCnSBE

Underbar ironi. Ha det gott! Och tack för att du muntrar upp mig.

 
Ingen bild

MH i Örebro

18 februari 2016 16:59

Du är fantastisk- allt gott!

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:41

Snällt sagt. Och tack!

 
Ingen bild

Clara

18 februari 2016 17:33

Åh du måste få "gnälla" hur mycket du vill. Små bekymmer är om man bryter en nagel, får punka, har slut på tandkräm och dyl. Du har en pressad situation och jag kan se det som sunt att du reagerar med sådana tankar.

Du är den minst sjåpiga och svaga människa jag vet, du är modig och ger mig på något konstigt vis hopp och positivitet. Känn vad du vill, när du vill och hur DU vill. Skit i vad vi som läser ev ska tycka, tycker vi något så är det kärlek (och jag är inte en särskilt kärleksfull person) och en vilja och önskan att du ska få leva i 100 år.

Ville försöka skänka dig något bra, vet inte om jag lyckades för jag kanske låter arg, och jag är arg!! På cancer är jag arg. Fuck cancer.

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:43

Härliga ord och tack för peppning!

 
Ingen bild

Linda

18 februari 2016 19:41

Jag läser din blogg. Kommenterar dock sällan. Jag känner dig inte men tycker du verkar fantastisk, både när du kämpar och har det tungt och när livet är lite lättare. Jag lär mig mycket här. Tack för att du skriver om både glädje och sorg.

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:45

Tack för att du berättar att du kan lära dig något. Underbart om jag ger dig något när jag reflekterar över livet och döden. Då känns det lite meningsfullt.

 
Ingen bild

Vildan

18 februari 2016 20:25

Jag kan inte tänka mig att någon som följer din blogg önskar att du ska dö eller att du på något sätt är tjatig och "sjåpig".
Du är en fantastisk människa!
Precis som du skrev så har vi våra svackor och ibland kan det vara skönt att deppa ner sig för att sedan komma igen. Jag gläds åt alla positiva besked du delar med dig av och hoppas att din ork snart kommer tillbaka.
Våren är snart här och då kommer det definitivt att kännas så mycket bättre! 😊
Kram

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:47

Tack för dina fina ord. Jag håller med dig. Ibland hjälper det att "gå ner sig lite" för att sedan kunna komma igen. Det är bra att ge sig själv den möjligheten tänker jag. Kram!

 
Ingen bild

Eva H

18 februari 2016 20:49

Hej Helena! Åh, inte är det väl någon som blir trött på dig! (då behöver dom ju inte läsa din sida ;-) ) Är så enormt att du delar med dig och låter en känna med dig. Att du som kämpar, gläds, älskar och hittar olika sätt att njuta i livet ibland blir trött och känner dig nere är verkligen inte konstigt! Jag är också säker på att du snart får något att skratta och glädjas åt! Du är en kämpe (jag beundrar dig) och du ska inte ge upp än på länge, eller hur! :-) En bamsestor vän-kram :-)

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:49

Tack för fina ord. Ja det är lite skönt att släppa ut lite missnöje ... Sen finns det plötsligt mycket plats för roliga saker. Livet går upp och ner. Kram!

 
Ingen bild

Isa

18 februari 2016 22:34

Hej. Jag brukar komma in på din sida och läsa när jag tappar hoppet. Min mamm har fått bukhinnecancer och man hittar inte vart den börjat. Man har öppnar på KS för att konstatera att det är för mkt metastaser för hipec. Så imorgon ska vi till Radiumhemmet, onkologen. Jag är precis livrädd för vad dom ska säga. Livet har fått en sån vändning och ingenting annat än min mamma känns viktigt. Brukar läsa högt för henne när det gått bra för dig vilket kanske kan ge henne lite hopp. Just nu är hon också livrädd och vill inte ens ha några cellgifter. Hopps hoppas hoppas dom kan förlänga hennes liv lite. Hon är allt jag har. Ljus och styrka till dig Helena. Och tack för att du skriver. / isa

Helena Lundbäck

18 februari 2016 22:53

Tack Isa! Hoppas att din mamma kan få bra cellgifter och kanske Avastin? Ibland träffar man rätt och lyckas hitta en cocktail som fungerar. Så är det ju för mig. Trots att jag aldrig blir frisk, så kan behandlingarna förlänga livet för mig. Det är ju något alldeles underbart. Jag vill verkligen inte att ni ska känna hopplöshet. All kärlek till er! Kram

 
Ingen bild

Dominique

18 februari 2016 23:35

Hej Helena,
Jag hoppas verkligen inte att du ska dö. Du har så mycket att ge och är en väldigt intressant person, som jag beundrar mycket. Jag förstår att du blir nedstämd ibland men för det mesta är du oerhört positiv. Förstår absolut att det känns väldigt jobbigt för dig ibland. Att inte ha några svar, är jobbigt. För det är ju så det är. Hotet du lever med är ju så nyckfulla och du får ju egentligen aldrig koppla bort det helt. Hotet finns ju där i bakgrunden hela tiden så det är självklart att du tappar humöret ibland. Det finns ju inga svar egentligen. Skräcken inför varje kontroll måste vara hemsk och väntan på svar måste vara jättejobbigt. Jag vet till en viss del hur det känns. Den här oron för vad röntgen ska visa och så. Har ju haft bröstcancer och varje gång jag ska göra en mammografi kommer skräcken, trots att det är 10 år sedan jag hade cancer. Gjorde en mammografi nu i januari och det är inte roligt att vänta på svaret. Den var okej. Man blir nog aldrig fri från oron vid undersökningar.I ditt fall är det ju ännu värre för du måste vänta på ett svar om dina tumörer växer och sprider sig, om det går att behandla eller inte. Det måste vara ren tortyr. Det går inte ens att föreställa sig. Jag förstår så väl att du tappar modet emellanåt. Min stora förhoppning är att din sjukdom kan hållas i schack tills de hittar en medicin som verkligen funkar. Jag tror att dom snart är där faktiskt. Jag tror alla som läser din blogg inte önskar något hellre än att det ska bli verklighet faktiskt. Jag håller tummarna för att det ska bli din verklighet, en ny bra medicin. Du är verkligen värd det, tycker jag.
Kramar

Helena Lundbäck

19 februari 2016 09:06

Å, tack! Du beskriver bra hur knepigt det är. Långa perioder kan jag "stänga av" oron och "vara glad", men under ytan är jag liten och rädd. Ibland pyser det ut.

Ja tänk om den där medicinen kunde vara klar snart ...

Kram!

 
Ingen bild

Karina

19 februari 2016 08:49

Snälla fina du! Även du får falla ibland! Man kan falla för betydligt mindre.. Men du reser dig ❤ kram, och önskar dej lycka o välmående /Karina
❤❤❤

Helena Lundbäck

19 februari 2016 09:06

Tack Karina! Ja jag kravlar mig upp till stående igen ...

 
Ingen bild

Disa

19 februari 2016 09:27

Fina Helena, även om du bara skulle skriva om allt det som känns tungt, motigt och sorgligt så skulle jag inte tycka att du sjåpade dig. Det är klart att det inte alltid går att se allt det som är positivt eller att kunna känna tacksamhet för små saker - särskilt inte när man bär på en tung sjukdom. Det finns utrymme för det som känns jobbigt för dig och vi som läser är glada för att du släpper in oss i dina tankar och känslor oavsett vilka de är. Du skriver så fint och bjuder oss på så mycket - både det hoppfulla och det hopplösa. Tack för det!

Helena Lundbäck

19 februari 2016 12:29

Tack för dina ord, Disa!

 
Ingen bild

Maggan

21 februari 2016 14:02

Hej Helena...det är din blogg och det är du som skriver vad som känns viktigt just nu och hur du känner det. Att kunna sätta ord på sina känslor, rädslor är så oerhört viktigt. När det finns på pränt där på papperet så kan vi förstå mer. Vi, är dina mottagare som valt att läsa din fina ärliga blogg och vi tar emot både det glada och det sorgliga, det mörka och det ljusa. Så känn aldrig att du måste skriva positiva saker när du inte känner så, för vår skull...dina läsare. Vi måste kunna ta emot både och, det är det som lär oss om livets lagar, om hur det är att vara människa. Vi sitter alla i samma båt och vem som som helst av oss kan drabbas och gör det också. Att kunna vara ett stöd för någon som har det jobbigt, om ingen berättar hur det är. Hur ska vi då kunna veta. Visst kommer de där dagarna då vi känner tröstlöshet och är så trötta på allt det jobbiga. Men du lyckas vända seglen, tack vare din grundinställning. Jag kan känna att jag har samma inställning som du, att jag vet att det vänder, hur hemskt det än verkar i stunden. Stort Grattis idag på din födelsedag och en kram från Maggan

Helena Lundbäck

21 februari 2016 18:52

Så fint du skriver Maggan! Tusen tack för födelsedagshälsning och fin kommentar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04


Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46


    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04


På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards