Att gå med värk tröttar fruktansvärt mycket och även fast jag tar Dolcontin börjar det nu bli för jobbigt med värken i fötterna men också med värk i bröstet/ lungan. Jag är så himla trött och måste vila mycket mer nu och jag har börjat ta extra Morfin Meda vid behov. Om en vecka när jag ska träffa läkaren får vi eventuellt justera dosen.

Det är tråkiga nyheter jag har att komma med. Sedan jag läst i min journal att cancern redan börjat växa efter bara två månaders uppehåll, skickade jag in några frågor till Onkologen och idag ringde läkaren tillbaka till mig. Metastaserna i levern som förut hade krympt, har nu ökat i storlek igen och det har tillkommit en härd med många små metastaser i lungan. I skelett och i bukhinna syns ingen förändring. Jag ska få behandlingstider så snart det går och så var det slut på min behandlingspaus. Det känns tungt. Nu får vi bara hoppas att jag orkar med behandlingarna och att de gör nytta. Jag hoppas också att det går att lägga tiderna så att jag har möjlighet att åka på semester så som vi planerat - en vecka i Småland nu i juni och senare i sommar en vecka på Öland och några dagar på Gotland. Men vi vet inte alls än så länge.

Imorgon ska vi hur som helst tillsammans med min bror och svägerska åka och hälsa på mamma och pappa och bjuda mamma på en 85-årsmiddag.

Hoppas att ni alla får en fin sommarhelg!

Häromdagen ringde en fin vän som är "trogen", oavsett vad som sker. Hon hör av sig ofta och vi kan alltid berätta hur det är och tar oss tid att lyssna på varandra. Det betyder mycket för mig nu när jag har varit så skör. Det är gott med de där nära vännerna. Vi finns för varandra. Idag pratade jag med en annan kär vän. Vi planerade lite inför sommaren. Jag vet inte om det kommer att hålla, om jag är tillräckligt frisk då, men det var skönt att drömma lite. Och hoppas på att det ska fungera.

Och jag har glatt mig med musik! Äntligen, efter många dagar med enorm trötthet, missmod och tårar kunde jag idag känna lätthet och glädje. Så skönt! Med rätt musik i högtalaren är det som om kropp och själ också hoppar in i rätt spår. Jag ler och börjar dansa (i sittande ställning eller försiktigt i stående - på mina stela fötter) och allt blir lättare en stund. Idag var det Eva Dahlgren som hjälpte mig att må bättre.

Solen sken mest hela dagen, men det blåste kallt när vi var ute, Valle och jag. Jag kämpar på och går med mina ömmande fötter. (Lederna värker och fotsulorna svider. Jag tror att det är
ett resultat av cellgiftsbehandlingarna.) Men jag får nöja mig med kortare promenader. Valle behöver egentligen längre turer, men det kan inte hjälpas. Tur att han får de långa promenaderna på mornarna i alla fall, då husse är ute med honom.

Det blev en bra dag idag, den bästa på länge. Så skönt att jag orkade hålla mig vaken en hel dag! Och så roligt att jag kunde måla igen.

Tack för att det blev en så bra dag idag!

Idag är det äntligen soligt. Som vanligt påverkas jag positivt av solen. Allt blir lättare, bekymren minskar och glädjen ökar. Jag har gått en kort runda med Valle i kanten av en åker och så småningom ut på grusvägen. Valle fick springa lös och sträcka ut. Han behöver röra sig och jag kan inte springa med honom, så då gör jag så här. Mina fötter värker mycket. Jag ska ta kontakt med sjukgymnasten till veckan igen, tror jag. 

igår hittade jag blåsippor. Hela skogen är blå. De är verkligen sagolikt vackra. Jag försökte måla av dem, men det var svårt att få den skira känslan i bilden. Jag får försöka igen senare Och så pryder jag detta inlägg med ett foto istället.

Fortfarande somnar jag så fort jag sätter mig i soffan. Trötthet och värk i fötterna verkar vara biverkningarna av alla mediciner jag fått. Undrar hur länge jag ska dras med det.

Önskar alla en fin söndag eftermiddag och kväll! Jag har just druckit kaffe och ska ta mig en tupplur igen.

Jag var hos läkaren idag och vi konstaterade att jag behöver vila från behandlingarna med cellgifter, Avastin och kortison ett tag. Efter åtta behandlingar varannan vecka sedan den 30 november fram till nu, har kroppen tagit stryk. Som tur är har även cancermetastaserna hållts nere. Min behandling är effektiv. Ingen tillväxt nu och tumörmarkören S--CA 125 som normalt ska ligga på ett värde under 35, har krupit ner från 86, 2 till 30,7 kE/L. Jag har fortfarande metastaser i lungsäck, skelett, lever och bukhinna, men cancern är vilande just nu, vilket är bra.

Nästa steg blir röntgen om ca två månader, så får vi se om vi behöver återuppta behandlingarna redan då eller om vi kan vänta ytterligare två månader.

Jag lämnade också blodprover till forskningssjuksköterskan. Jag ingår i en grupp som behandlas med Avastin och de behöver veta mer om vilka som är hjälpta och vilka som inte blir hjälpta av behandlingarna. Hon berättade för mig att jag har gått ovanligt länge på denna behandling. Hon berättade också att de jobbar med ett annat projekt där de forskar på cancerpatienter som behandlas med medicin som riktas rakt in i en metastas och därefter själv söker upp alla liknande metastaser i kroppen. Denna medicin är ännu inte färdig och godkänd och man vet fortfarande inte vilken sorts cancer den fungerar bäst på, men det är spännande att se och följa. (Tänk om jag lever så länge att jag skulle kunna få prova detta och tänk om det hjälpte!)

Innan jag gick från Onkologen idag, fick jag också en spruta i magen med den skelettstärkande medicinen Xgeva. Den ska jag ha igen om sex veckor.

Idag är det tråkigt snöslask hela dagen och det sköna efterlängtade vårvädret lyser med sin frånvaro. Men snart är det april och jag hoppas då få njuta av en härlig vår och samla på mig kraft tills det är dags för nästa omgång med behandlingar.

Att få cancer är att sänka livskvalitén. Rädslan att cancern ska ta kål på oss, blir ofta en följeslagare. Hur ska man lyckas vara positiv när otryggheten finns där alla dygnets timmar? Om läkaren eller den person som meddelar oss om diagnosen dessutom ser ledsen ut och säger att tyvärr ser det mörkt ut, eller något liknande, då tar det ner livskvalitén ytterligare. Vi behöver få hopp istället!

Jag har haft två långa år då jag trott att snart är det för sent. Jag minns så väl minen på läkaren som meddelade mig att de hittat metastaser. Och jag minns hur han sa att det såg mörkt ut och hur han skakade på huvudet när jag frågade om jag kanske kunde vänta mig ha ett eller flera år kvar att leva ... Min slutsats blev att jag trodde att jag skulle dö inom en mycket kort tid. I den rädslan har jag levt. Tänk om jag hade fått hopp istället! Tänk om läkaren sagt "vi har hittat metastaser, men nu ska vi behandla dem och jobba för att du ska få ett gott liv och ha en lång tid kvar! Vi får se det som en chans som vi har att jobba mot cancern tillsammans! Man kan aldrig veta ..." Tänk om han hade sagt något liknande! Tänk om jag hade laddats med hopp!

Jag fick syn på en bra broschyr nyligen. Den borde all vårdpersonal som jobbar med cancerpatienter läsa. Titta på den här: Så vill vi ha det 2016

Jag har förresten läst i min journal att det inte tillkommit några metastaser sedan sist. Röntgen visar också att levermetastaserna krympt! Fantastiskt! På tisdag ska jag prata med läkaren om resultatet.

Idag hade jag tid hos hårfrisörskan, men tänkte att det var ingen idé. Jag försökte ringa återbud. Eftersom ingen svarade på salongen, var jag ändå tvungen att ta mig dit och meddela hur det var, att jag tappat hår, att det blivit så tunt och att det dessutom uppstått en stor kal fläck. Jag har blivit partiellt flintis!

Men vilken tur att jag gick dit! Hårfrisörskan kammade det lilla av luggen som fanns kvar, åt sidan, tillsammans med lite sidohår. Hon lyckades på så sätt täcka den stora kala fläcken. Dessutom sprayade hon ljusbrun färg över fläcken. (Spray som är tänkt att dölja utväxt med). Det ser ut som om jag har hår över hela hårbottnen nu. Och så klippte hon mig - så snyggt!

Klicka på bilderna så ser du tydligare hur fin hon gjort mig! TACK!

Och när allt var klart sa hon att hon ville bjuda mig på klippningen!

Vilken fin och fantastisk tjej! <3

Nu är det så där svårt igen. Det går knappt att dölja de bara fläckarna i hårbottnen. Men fortfarande finns det mycket hår kvar.

Så hur gör jag?

Hårspännen och diadem ...?

Eller raka av allt?

Både och. Jag har det bra och jag har det inte bra ...
Vilken vecka! Två biofilmer (Suffragette och Mustang) och två konserter (Lula Pena - fadomusik - och Lisa Nilsson) har jag varit på. Fantastiskt! Roligt! Rörande!

Och däremellan har jag sovit och målat. Jag är inte frisk, jag är inte cancerfri men jag försöker leva. Det ger energi att göra roliga saker, men det kostar på också. Jag är nöjd ena stunden och gråter hejdlöst av trötthet den andra. Och jag tappar hår. Och jag lider.

Och jag lagar mat och bakar, fastän jag inte orkar. Varje dag går jag ut med hunden. Har bestämt mig att jag måste. Jag njuter av naturen och av solen. Men jag blir genomsvettig av att gå bara några steg.

Jag är så himla trött! Ååååå ...