När man får cytostatikabehandling, ingår massor av medicin mot illamående. Så nu kan jag sitta i cellgiftsstolen och äta pastasallad med räkor samtidigt som det rinner Avastin och cellgifter som dropp, in i min venport.

Jag har varit hos läkaren på morgonen och vi kom överens om att ge cellgifterna en till chans. Planeringen är nu att jag får tre behandlingar i sommar och sedan ny röntgen i slutet av juli. Det är oklart om det hjälper. Senaste röntgen visar nämligen att tumörerna är större nu, än vad de var på röntgenomgången före cellgiftsbehandlingarna. Det kan betyda att cellgifterna inte biter, men det kan också vara så att tumörerna hann växa den månad som förflöt mellan röntgen och den första behandlingen.

Tumörmarkörerna visar däremot att cancern inte är så aktiv. Svårtydda resultat alltså. Jag får förmodligen klarare besked i början på augusti, när nästa röntgenresultat efter sommarens behandling kommer.

Nu vet jag i alla fall att semestern får firas i närheten. Inga längre resor i sommar. Så nu vill jag ha lite bättre väder, tack! Går det att ordna tro?

(Hundarna Nellie, Emma, Jesper, Valle och så min man Peter på bilden.)

På väg till jobbet idag blev jag riktigt dålig. Det rusade runt i hela kroppen och hettan steg i huvudet. Jag fick svårt att andas, höll nästan på att svimma och hade svårt att resa mig från sätet när jag skulle gå ur pendeltåget. Ute på perrongen försökte jag få tillbaka balansen, men kände mig som om jag vore svårt berusad eller feberyr.

Sakta, sakta stapplade jag mig fram på darriga ben till jobbet och väl framme fick jag lägga mig och vila på en brits. Sedan kände jag mig lite bättre och kunde jobba en stund. Men när jag skulle ta mig till röntgenundersökningen beställde jag en taxi istället för att promenera. Jag ville inte falla omkull eller tappa orken alldeles.

När jag klarat av röntgen fick jag ligga under en filt med en kopp te på ODA - Onkologiska dagvårdsavdelningen. En läkare tittade till mig och så togs det blodprover och blodtryck. Jag kände mig lite bättre på eftermiddagen och tog en taxi till pendeltåget och reste hemåt för att hämta medicin på Apoteket och diverse andra sysslor som var inplanerade. Bland annat besök hos en jurist för att lära mig mer om arv och testamente. Såna frågor har ju börjat snurra i mitt huvud på sistone.

Det som började med rädslan och obehaget imorse på tåget vänder till allt gott igen till sist som det verkar.

Efter en promenad med vår hund och grannarnas tre hundar, har jag bara lätt huvudvärk och svidande ögon och tänker positivt och håller tummarna medan jag väntar på provresultaten och röntgenresultatet och tar det lugnt hemma i sköna soffan i kakelugnsvärmen.

Trevlig tisdagskväll i svala sommaren!

Har testat att vara utan värktabletter ett dygn. Jag har tänkt att eftersom tumörmarkörerna låg på så bra resultat så kanske att tumörerna krympt och kanske att de inte skulle värka mer ...

Först blev jag förvånad, för att jag inte kände värken komma. Men sedan kände jag mig sjuk. Jag fryser. Ögonen och näsan svider och rinner. Jag gäspar, det gör ont i halsen när jag dricker kallt, fingrarna svider, munnen är sårig och magen är orolig. Jag blöder näsblod. Det är säkert biverkningar på cytostatikan alltsammans.

Men värken dök också upp till sist. Både i bröstet och i ryggen. Så kanske att tumörerna finns kvar ändå. Bäst att ta värktabletter igen.

Imorgon ska jag röntgas.

Orken kommer och går. Mest förvånad blir jag när jag har den långa stunder. Det ger mig chanser att göra roliga saker och även om jag blir totalt utmattad efteråt, så är det härligt att få uppleva så mycket.

 

Igår kväll åkte jag och Peter iväg till Furuvik och såg Laleh på en fin utomhuskonsert i svala sommarkvällen. Vilken kärlek hon sprider och hon är en så bra artist! Det var verkligen en kväll som gav mig energi. Och efter det en natt med klubbad sömn.

I fredags hade jag bett mina kollegor att komma ut på lunch och fika i min trädgård och det var också en sån där rolig händelse som jag är glad att den blev av. Det är mysigt att få träffas på annat sätt än i jobbet och jag passade på att visa runt i byn där jag bor, eftersom den bär på så mycket historia.

Livet är mestadels alldeles bra. Det är underbart att få leva och fungera. Sommaren är så vacker!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!) 

Men visst påverkas jag lite av behandlingarna och sjukdomen. Lätt illamående, lös i magen, näsblod och rinnande näsa, öm i fingrar och fotsulor och torr i munnen ... Och medicinerna speedar upp mig och tröttar ut mig.

Just nu tappar jag också hår igen! Det faller inte av allt på en gång, som det gör för många som får vissa andra cytostatika. Men det glesnar mycket. Det är min fjärde cellgiftskur denna omgång och vid varje kur har det lossnat mest hår från och med dag 4. Jag klippte av det långa håret för ett tag sedan, eftersom det blev så tunt i topparna. Får se hur länge jag kan behålla denna nya korta frisyr.

  
Risken finns ju att jag tappar allt till slut. Det ser ju nästan så ut. I så fall väntar en kort peruk som jag har provat ut. Eller så får det väl bli sjalar och mössor. Den som lever får se!

Imorse tog jag med mig stora buketter med bland annat lupiner, iris, pioner och aklejor till jobbet. Det är ju skolavslutning och även på gymnasiet där jag arbetar anar man lyckokänslorna inför sommarlovet. Imorgon är det examensdagen för treorna som tar studenten och då blir det ännu mer känsloladdat.

Jag hann packa betyg i kuvert och fixa med lite annat administrativt innan det var dags att ta fram alla mediciner som jag skulle ta inför dagens behandling. Sedan kunde jag vara med en kort stund på avslutningen i aulan och därefter var det dags att traska genom stan till Onkologiska Dagavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Rosenbuskarna blommade utanför sjukhuset och visst är sommaren här!

Nu sitter jag i stolen igen, kopplad till droppet med Avastin och olika cytostatika. Alldeles nyss fick jag se resultatet av gårdagens provtagning och så förvånad jag blev! Tumörmarkören S-CA 125 som låg på 98,6 i slutet av april, har sjunkit till 32,3. (Referensvärdet är <35.)

Fantastiskt! Det ser ju ut som om behandlingarna hjälper

Om en vecka ska jag röntgas. Då får vi se om tumörerna minskat i storlek.

Blåst, kyligt och soligt. Det är en ledig dag idag - Kristi Himmelsfärd. Och det var nog tur för min del, jag har mest sovit hela dagen, sedan jag varit iväg på förmiddagen och fått hjälp att koppla loss cytostaticapumpen som gjort sitt i 48 timmar.

Det är min tredje behandlingsomgång som efterklingar i kroppen. Jag får samma reduktion av cytostaticabehandling (ungefär hälften i styrka av den första dosen) och lika mycket extra kortison som förra gången, för att jag inte ska bli så illamående. Det verkar vara vad min kropp klarar av.

Om tolv dagar är det dags för fjärde kuren och sedan ska jag röntgas. Då får vi se om tumörerna krympt, stoppat upp eller fortsatt växa. Och utifrån den kollen bestäms hur resten av sommaren ska bli, med eller utan fortsatt behandling.

Imorgon fredag ska jag försöka jobba några timmar och sedan följer en kompis med mig hem till landet där vi bor. Det blir trevligt med besök i helgen. Hoppas att jag är lite piggare då.

Det blåser! Och efter varma dagar kommer kylan och liksom konserverar den vackraste våren. Allt är så intensivt! Syrenerna har väl aldrig varit så fulländade och doftande.

Jag har just kommit hem från Onkologoska dagvårdsavdelningen på sjukhuset. Under förmiddagen fick jag Avastin, Ironitecan och "5FU" tillsammans med cortison mot illamående och spruta mot diarré. Jag tillbringade tre timmar i cyto-stolen och sedan får jag fortsätta kuren i 48 timmar hemma, med en liten flaska i en väska på magen, kopplad till min port-a-cath (venport).

Väl hemma ligger jag på soffan och vilar. Jag känner mig snurrig i huvudet och har lite svårigheter att fokusera med blicken. Somnar då och då och så lyssnar jag på talbok. Det blir ingen långpromenad och inget trädgårdsjobb idag. Det är skönt att bara ta det lugnt. Nu hoppas jag på att illamåendet ska hålla sig på avstånd. Så att jag kan jobba igen imorgon.

Ha en fin kväll alla!

Särskilt du min fina mamma som fyller år idag.

Önskar att jag kunde vara hos dig!     

Orken är kraftigt nedsatt. Det märks när jag går på mina promenader. Ansiktet hettar och är rött, läpparna blånar, jag tappar mer hår och blöder näsblod ibland. Magen känns bullrig och orolig. Men jag har i alla fall sluppit att kräkas.

Och det är skönt att leva när det är vackert ute och jag får träffa mina kära och vila när jag behöver.

Idag har vi planterat blommor i trädgården, ätit alla måltider utomhus och så har jag fått hjälp så jag kan börja läsa böcker i hörlurarna via mobilen. Så skönt att slippa kånka på tunga böcker. Jag orkar varken bära på dem eller koncentrera mig att läsa med ögonen. Det känns som om jag inte kan fokusera riktigt med blicken och då blir det bra att lyssna istället. Praktiskt att kunna lyssna i sängen och på tåget och på promenaderna. Jag tror att det kommer att ge stort mervärde för mig.

Kvällen har jag tillbringat raklång under en filt i soffan. Nu ska jag försöka sova och hoppas på att natten blir bra. Imorgon ska det nog bli fint väder igen!