Det känns så gott att bli uppringd av någon som man inte pratat med på riktigt länge. Idag var det ett sådant tillfälle. Jag kände att jag lyste upp och fick en "fläkt från förr" blåsande över hela mig - en känsla av tiden som var tidigare, då när jag fortfarande hade mer "hopp om livet" ... Tack Maria för det samtalet!

Jag satt och vilade i bilen på en parkeringsplats utanför en affär, när det ringde. Peter handlade under tiden och kom sedan ut med kaffe och varma bullar till mig. Det var skönt att förutom det fina samtalet jag gladdes åt, få den lika goda energin i form av fika också. Det gäller att fylla på så att man har "nyladdade batterier"! När telefonsamtalet var slut och vi fikat klart i bilen, gick Peter in i affären igen och gjorde fler ärenden, medan jag kunde sittta kvar och ta det lugnt.

Varför åkte vi då till stan till att börja med? Jo, jag hade med mig en remiss till ortopediska skoaffären och fick där prova ut en justering på mina inlägg, samt prova ut nya fotriktiga skor. Härligt! Nu hoppas jag att jag kanske ska kunna gå lite längre promenader. I alla fall inte få så ont i fötterna när jag varit ute och gått.

Ja, förutom all värk i bröstkorgen får jag ju ont i fötterna när jag gått en stund. Men det är inte bara värken som stör mig när jag promenerar. Luften "räcker inte alltid till" när jag går. Jag orkar liksom inte ta i som vanligt. Det känns som om jag inte får tillräckligt med syre ner i lungorna. Jag nämnde det för sjukgymnasten som var på besök hos mig i morse. Hon trodde att det kan bero på att jag andas med för korta och ytliga andetag och att det i sin tur är en följd av att det gör ont när jag tar störrre, djupa andetag. Och hon sa att det finns väldigt många smärtpunkter och nervtrådar som bråkar med en, när man har metastaser och vätska i lungsäcken.

En sköterska och en läkare pratade med mig också på förmiddagen och föreslog att jag ska testa en kortisonkur mot smärtan i bröstkorgen, för att se om det gör nytta. Jag säger ja till det och menar att det är värt att testa allt, som kan tänkas hjälpa, för att minska på smärtan, för smärtan är ett dagligt problem.

Det är tröttande med stadsresor och mycket tröttande med smärta. Och ändå är jag lite glad för att det blivit en på många sätt bra dag. Nu är vi strax hemma och jag ska alldeles snart få besök av sköterskan som ska byta spruta i min smärtpump. Det känns bra att få den hjälpen och kontakten med SAH varje dag. Sedan hoppas jag på en lugn och skön kväll utan smärta.

Ha nu en fin kväll, du som läser här, du med!

 

Ulla-Britt

16 maj 2017 10:12

Tack Helena för allt du delar med dig på den här bloggen! Du känns som en god vän och är en alldeles fantastisk människa som ser det goda i allt utan att fly från verkligheten. Jag började följa din blogg när min syster insjuknade och du gav mycket tröst. Nu är min syster borta och jag saknar henne så otroligt, men att läsa din blogg tröstar. Jag får lättare att tänka på alla fina upplevelser vi hade tillsammans. Än en gång tack och fortsätt att njuta av fina smärtfria stunder! En stor kram! Ulla-Britt

Helena Lundbäck

16 maj 2017 12:42

Tack Ulla-Britt!
Jag känner det också som om jag är omgiven av många vänner här på bloggen. Tråkigt att du mist din syster. Jag vet hur stark saknaden kan bli. (Jag har också mist min syster för många år sedan). Men vi får leva på så gott det går. Kram!

 

britta

16 maj 2017 19:28

Kan bara hålla med Ulla-Britt! Du är en fantastisk människa som du kämpar på med denna smärta och trötthet som ständiga följeslagare. Tror att många i din situation "gett upp" för längesen och blivit liggande resten av tiden. All styrka till dig otroliga människa!
Britta

http://fixan.bloggproffs.se

Helena Lundbäck

16 maj 2017 23:58

Jag vet inte. Jag lever ju så jag har liksom inget val. Att ge upp är inget liv. Men så kanske det blir sedan? Jag försöker i alla fall nu att må så bra jag kan.

 

Maggan

17 maj 2017 17:58

Vilka fina vardagsbetraktelser. För det är ju vardagen som är det viktigaste men tyvärr underskattar många vaddagen och tycker den är tråkig. Men det är i vardagen det händer, som en fika med en kopp kaffe och kanelbulle i bilen, en överraskning, att titta på vårblommorna som poppar upp allteftersom, ett oväntat telefonsamtal som gör en glad. Du skriver fint om vardagen, och att ta tillvara de små glädjeämnen som finns emellanåt. Att kunna leva upp när du har dina bra stunder och är någorlunda smärtfri men att vila när det behövs. Hoppas du får nytta av dina skor och inlägg och en kortisonkur kan hjälpa upp. Och återigen, jag tycker om ditt sätt att se det goda i livet ändå. För som du säger, man har ett val och du har valt det fina trots allt. Idag har det regnat här hela dagen och det var skönt och med syrerik luft. Regnet behövs verkligen för grundvattnet är så lågt.
Kram från Maggan

Helena Lundbäck

17 maj 2017 21:45

Hej Maggan!
Här har det också regnat lite idag. Det luktar så gott sedan. Vår! Särskilt när det blir några grader varmare efter regnet. Jag reste mig från sängen, torkade mina tårar, snörade på mina nya skor och gick ut en kort stund. Hörde fåglarna som sjöng för fullt. Då var det skönt igen!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...