Våren är här. Jag njuter så av solen, värmen, barrdoften i skogen, vitsipporna, fågelkvittret, fjärilarna, tusenskönorna, pyttesmå gullvivor och i eftermiddag när jag promenerade i skogen med min hund, såg jag de första kabbelekorna ...

Men det är också som om både vemod och lycka blandas. Tankarna snurrar kring allt fint som är just nu och har varit, alla fina år, allt jag varit med om. Och så dyker aningar fram om att jag kommer att bli sjukare och känslor av sorg över livets förgänglighet kommer över mig.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Imorse lämnade jag blodprover på sjukhuset. Jag hade tänkt att det skulle gå ganska fort så att jag bara blev lite sen till jobbet, men jag fick sitta i väntrummet på Akademiska och köa länge, länge, eftersom vi var närmare 40 personer som tänkt oss att komma in på provtagningen vid åttatiden. När jag till sist var klar köpte jag mig en kopp kaffe och en smörgås och gick sedan en promenad genom ett soligt och morgonkyligt Uppsala till jobbet.

Och imorgon bitti blir jag sen till jobbet igen, då jag ska träffa en läkare på Onkologen. Det kommer nog att vara så en tid framöver, att jag får dela tiden mellan sjukhuset och jobbet. Jag har berättat det för alla mina arbetskamrater och chefer, så de är införstådda. 

Nu undrar jag så om det finns någon behandling som hjälper mig. Att cancern inte går att bota är jag införstådd med, men om det finns cytostatika som krymper eller stoppar tillväxten på just min cancer är den stora frågan.

Oron tär på mig en del, men jag tänker att det blir bra att få prata med en läkare om det. Jag har skrivit upp många punkter som jag vill prata med henne om.

På eftermiddagen när jag kom hem kom ett blomsterbud med en vacker bukett till mig.

Tack kära vännen Carina för den härliga solskensbuketten!

Det är dags att gå och lägga sig nu och försöka sova gott, så jag är utvilad och klartänkt imorgon när jag ska träffa läkaren. (Min man följer med mig och lyssnar också han, så att vi inte missar någon viktig information.)

Onkologi och kirurgi behövs i cancervården för att hjälpa patienter med tarmcancer.

Och utveckling och forskning på båda områdena!

Peter Nygren, professor i onkologi vid Uppsala universitet och överläkare vid Akademiska sjukhusets onkologiklinik i Uppsala, forskar tillsammans med medarbetare kring ett nytt sätt att behandla spridd tarmcancer. UNT skriver: "Ett läkemedel som länge har använts mot maskinfektioner kan döda tarmcancerceller. Hos en patient med spridd tarmcancer som provbehandlades med maskmedlet krympte dottertumörerna kraftigt." Här är hela artikeln: Maskmedel prövas mot cancer.

Allt som kan föra forskningen för att lösa cancergåtan framåt är spännande.

Själv blev jag opererad för tarmcancer i oktober 2011. Därefter fick jag cellgifter i tablettform för att motverka eventuell spridning av cancern. Det hjälpte inte. Jag fick spridd tamcancer i bukhinnan med början på äggstockarna och i nedre bäckenet. Sommaren 2012 blev jag, i väntan på ny operation, behandlad med cellgifter intravenöst. Det hjälpte inte heller. I mitt fall växte tumörerna ändå.

Men efter lång väntan medan både oron och cancern växt, opererades jag av Haile Mahteme och Ilvars Silins på fantastiska UCC - Uppsala Cancer Clinic - i september 2012. Då plockades många tumörer med en sammanlagd vikt på 2,5 kg bort ur min kropp, tillsammans med äggstockar, äggledare och livmoder. Jag fick sedan under operationen varma cellgifter direkt i buken, enligt den s k "Sugarbakermetoden". All synlig cancer var mirakulöst borta. Och jag har varit cancerfri sedan dess!

I många fall får patienter, efter sin stora bukhinnecanceroperation, ytterligare cellgiftskurer intravenöst, men för mig bestämdes det att det inte var någon idé, eftersom cellgifterna jag fått före operationen inte stoppat den typ av cancer jag har. Bedömningen gjordes att fler cellgiftskurer i det läget skulle bryta ner mer än vad de skulle göra nytta. Så om "min" cancer kommer tillbaka, vet jag inte om det finns någon typ av cellfgifter som hjälper mig. Då får jag hoppas att det går att operera igen. Och att man hittar något medel som går att behandla bort kvaravarande cancerceller i kroppen.

Tack och lov samlar läkarna och forskarna på sig mer och mer erfarenheter och kunskap. Heja på alla alla cancerläkare! Och heja forskningen!

Temperaturen utomhus har ändrat sig från minus 26 till minus 10. Lite lättare för mig att promenera med hunden idag alltså. Valle (hunden) älskar snön - skuttar, galopperar och rullar sig i den - och tycks inte bry sig om kylan ett dugg. Det är härligt att se.

Jag känner mig ganska bra idag, men kylan har fått mina fotsulor och fingertoppar att reagera. Nu känns det som om jag filat huden på fingertopparna med en fotfil och stått för länge med nakna fötter på en fotskrapa. Lite bedövat och pirrigt. Inte så farligt precis, men ändå hela tiden kännbart. 

I somras, när jag fick cellgifter intravenöst, var det värre. Då kunde jag inte ta i något som helst kallt föremål eller doppa händerna i kallt vatten förrän det kändes som om jag fick små stötar. Det är en nervpåverkan som kallas neuropati och uppkommer av cellgiftet Eloxatin. (Här mer om biverkningarna för den som vill läsa.) Jag får inga cytostatika nu, men tydligen finns en del av reaktionen (skadan?) kvar i kroppen.

Efter min första tarmcanceroperation fick jag också cellgifter, men i form av tabletter - Xeloda. Även då blev mina fötter och händer påverkade. Naglarna på händerna är fortfarande vågiga och stortånaglarna är inte så snygga. Men tack och lov har skinnet på fotsulor och handflator läkt och blivit som vanligt igen. (Under behandlingen såg fötterna mer än trista ut, blåsvarta och fjällande. Här finns att läsa om Xeloda.)

Jag är så glad att slippa alla cytostatikabehandlingar i vinter, för utan behandlingarna klarar jag ju nu att vara på jobbet igen och att leva nästan som vanligt. Det är mycket värt!

Idag har jag vilat hemma men imorgon ska jag ta mig till stan och till jobbet igen, om jag inte snöat inne.

Har tagit in lite växtfägring från trädgården. Nu behövs uppmuntran i alla hörn.

Jag har ont idag och mår illa, men har ändå tagit en promenad i nordanvinden. Vi gick tillsammans, min man och jag och hunden Valle. Jag kan inte leka och träna med Valle som jag brukar, men lite zigzag-gång under mina ben fick han göra och hoppa upp och ner från bänkarna på träningsplanen. Det såg ut som om han blev glad över att matte inte bara var sjuk och sängliggande. Inne känner han på sig att han ska vara lugn och inte komma för nära mig när jag vilar. Jag kan få en liten slick på handen ibland och sedan går han och lägger sig i sin korg.

Färger lyfter upp humöret. Det är skönt att det finns några blommor kvar på den annars så hösttrista tomten.

Jag undrar jag hur hösten och vintern blir. Om jag ska få fler cellgiftskurer och hur jag klarar biverkningarna på dem. Idag hade jag varma vantar på mig och slapp på så vis känningar av neoropatin i händerna. Men sockor och gummistövlar fungerade inte. Det får bli vinterkängor nästa gång, för att slippa stickningar och värk i fötterna.

En första långsam runda runt byn. Hösten är här nu, löven dalar och vägarna är regnvåta. Det stramar lite i ärret när jag rör mig och jag får gå försiktigt. Inte orkar jag mycket, inte, men jag var ändå förvånansvärt pigg en liten stund mitt på dagen. Jag har det bra här hemma, blir serverad frukost, lunch och middag av min snälle man och däremellan ligger jag mest och vilar och sover på soffan.

 Skönt var det att komma ut en stund i alla fall, även om vädret var grått, grått, grått. Tyvärr fick jag köldkänningar i fingrarna av den fuktiga och kalla luften, fastän jag hade handskar. (Det är biverkningar av cytostatikan). Nästa promenad får jag sätta på mig ullvantar istället, tror jag.

Det lär dröja innan jag tar några längre turer med Valle. Tur att det finns andra som hjälper till med att motionera hunden. Tids nog kan jag följa med och motionera jag med, men än så länge tar jag det lugnt.

Här är Valle och jag utanför vedboden. (Ingen rekommenderad sittställning - agrafferna sticker till i magen.)

Det sista dränaget plockades igår och imorse togs Epiduralpumpen bort. Vid lunchtid idag fick jag också bli av med urinkatetern, så nu är jag slangfri! (Kvar sitter visserligen en ingång till venporten. Där kan alla blodprover tas, så att jag slipper få sönderstuckna armar.)

Det går bra att äta och dricka och kissa, men magen har ännu inte kommit igång. Jag märker att jag har en viss oro för detta. Vill inte råka ut för samma sak som efter operationen förra året, då jag skickades hem för tidigt med konsekvensen att jag kräkandes med smärta, akut fick åka in igen morgonen därpå och ligga med sond och dropp i flera dygn..

Allt går ju så bra, men samtidigt är jag känslig. Min hud på magen tål inte gördeln och en viss tejp, så det har utvecklats jobbiga blåsor som måste skyddas. Nu ikväll provade vi att stoppa ett lager fetvadd mellan kompresser och gördel. Skönare än att ha gördeln direkt mot huden, men vi får se hur jag klarar värmen och vallningarna inatt.

Nu när bedövningen är bortplockad, måste jag också få mer smärtlindring i form av värktabletter och morfin. Små revbensfrakturer efter den tuffa operationen gör sig nämligen påminda.

Ikväll har jag fått min operationsrapport och Haile Mahteme har gått igenom den med mig, ord för ord. Där kan man läsa hur operationen gått till kronologiskt och få ett resultat så långt det kan bedömas med ögat. Senare kommer resultat av mikroskopiska analyser och odlingar av prover tagna från tumörerna. Då kan man bestämma om jag ska efterbehandlas med cytostatika och i så fall vilken cytostatika.

Jag får återkomma med en berättelse om operationen en annan gång, när jag har mer ork. God natt!

Det är grått och fuktigt nu, i slutet på augusti. (Själv känner jag mig grå och torr ... )

Tänk att sommaren snart är slut! Jag hade trott att jag skulle bli mest sängliggande hela sommaren, men det har gått bra att vara ganska aktiv och ta promenader i stort sett varje dag. Lite jobbigt är det nu med den tilltagande tröttheten, torra läppar, sår i munnen och näsan, hårstrån som lossnar så fort jag tar i håret (tur att jag har så många!) och värken i händer och fötter i den fuktiga luften. (När jag kommer ihåg det tar jag handskarna på, eller så får jag försöka värma händerna i tröjärmarna.)

Att rensa i rabatter och trädgårdsland har jag helt hoppat över denna sommar. Det går inte. Men det är ju faktiskt inte hela världen. Tur att jag har en man och snälla barn som har gjort en stor del av rensningsjobbet. Det går bra att plocka in blommor i alla fall och det gör jag varje dag. Med sekatör och handskarna på förstås!

Fortfarande är det mycket administration kring det här med att vara sjuk. Förutom alla kallelser till provtagningar och annat, ska man som sjuk också ta alla diskussioner med Försäkringskassan. Min handläggare undrade om jag inte skulle ta och tänka på rehabilitering nu. Jag bad henne vänligen att vänta. Först måste jag opereras! Sedan ska jag efterbehandlas under en tid och därpå försöka återhämta mig. Först därefter kan jag lyssna på idéer om rehabilitering. Ojojoj. En sak i sänder måste det väl få vara?

Jag har fått fler mail från Frankrike angående mitt läkarbesök där den 31 augusti. Någon fransk-svensk tolk blir det inte tal om, eftersom professorn som jag ska träffa talar engelska. Vi får hoppas att min engelska är good enough. Förmodligen är den väl det. Idag har jag mailat till avdelningen för sjukresor och försett dem med uppgifter så att de kan beställa resa tur och retur för mig och min man till läkarbesöket i Lyon. Vi får se om de kan beställa alla anslutningar och eventuell hotellövernattning, eller om de bollar tillbaka till mig ...  

Den här helgen hälsar vi på mina föräldrar och några släktingar. Jag är ganska slut efter min fjärde cellgiftskur, med rinnande ögon och trött kropp, men ändå i såpass form att det gått att resa lugnt. Och det är gott att vara med sina kära!

Valle (hunden) får följa med och fick igår bekanta sig med en härlig sommarstugetomt vid en fin vik på Alnön. Han trivs när han får vara med oss.

Jag har sovit väldigt länge i natt och behövde det efter några dygn med cortison som speedar upp en och gör det lite svårt att vila tillräckligt.

Nu är det söndag morgon och vi ska resa hemåt igen om några timmar. En spännande vecka väntar. Blir det läkarbesök i Lyon eller kan jag lyckas få vård i Sverige?