Har tagit in lite växtfägring från trädgården. Nu behövs uppmuntran i alla hörn.

Jag har ont idag och mår illa, men har ändå tagit en promenad i nordanvinden. Vi gick tillsammans, min man och jag och hunden Valle. Jag kan inte leka och träna med Valle som jag brukar, men lite zigzag-gång under mina ben fick han göra och hoppa upp och ner från bänkarna på träningsplanen. Det såg ut som om han blev glad över att matte inte bara var sjuk och sängliggande. Inne känner han på sig att han ska vara lugn och inte komma för nära mig när jag vilar. Jag kan få en liten slick på handen ibland och sedan går han och lägger sig i sin korg.

Färger lyfter upp humöret. Det är skönt att det finns några blommor kvar på den annars så hösttrista tomten.

Jag undrar jag hur hösten och vintern blir. Om jag ska få fler cellgiftskurer och hur jag klarar biverkningarna på dem. Idag hade jag varma vantar på mig och slapp på så vis känningar av neoropatin i händerna. Men sockor och gummistövlar fungerade inte. Det får bli vinterkängor nästa gång, för att slippa stickningar och värk i fötterna.

 

Siri

24 september 2012 15:04

Vilka härliga foton du tar mitt i allt det tuffa och jobbiga. Vi längtar efter er och barnen börjar fråga efter när vi ska ses. Om några veckor hoppas vi att det funkar och tills dess får ni bara vila och rå om varandra. Kramar från oss!

Helena Lundbäck

24 september 2012 16:11

Underbart Siri! Vi längtar efter er också! Hälsa barnen att vi vill träffa er så fort jag känner mig lite starkare.

 

teresa

24 september 2012 15:05

Som alltid sprider du skönhet ikring dig... vilken fin bukett...

Helena Lundbäck

24 september 2012 16:06

:-)

 

Ruth

24 september 2012 23:52

Du har gjort en stor och jobbig resa med denna cancern, du har sådan kämparglöd och är så tapper och beslutsam, tror med all säkerhet att du kommer att bli frisk från denna jädrans sjukdom. Har läst din blogg från början, vart endaste avsnitt och tänker följa din resa och tillfrisknande, för det här fixar du om någon.
En stor kram till dig!

http://bernamis.bloggplatsen.se/

Helena Lundbäck

25 september 2012 08:46

Tack Ruth! Ja vi får hoppas att det går att besegra sjukdomen. Kram!

 

jag

13 maj 2013 21:04

Har du blivit frisk nu? Jag hoppas du kan leva ett normalt liv :)

http://91.146.104.209/~janaudi/det-reaktiva-sinnet

Helena Lundbäck

14 maj 2013 05:59

Hej!
Tack för din hälsning. Ja, jag är "frisk" så länge cancern inte börjar växa igen. Vad jag vet gör den inte det, så jag lever ganska som vanligt igen. Tröttheten och oron finns med mig, men jag jobbar halvtid och kan också njuta av våren. Det är fantastiskt!

Hälsningar Helena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...