En första långsam runda runt byn. Hösten är här nu, löven dalar och vägarna är regnvåta. Det stramar lite i ärret när jag rör mig och jag får gå försiktigt. Inte orkar jag mycket, inte, men jag var ändå förvånansvärt pigg en liten stund mitt på dagen. Jag har det bra här hemma, blir serverad frukost, lunch och middag av min snälle man och däremellan ligger jag mest och vilar och sover på soffan.

 Skönt var det att komma ut en stund i alla fall, även om vädret var grått, grått, grått. Tyvärr fick jag köldkänningar i fingrarna av den fuktiga och kalla luften, fastän jag hade handskar. (Det är biverkningar av cytostatikan). Nästa promenad får jag sätta på mig ullvantar istället, tror jag.

Det lär dröja innan jag tar några längre turer med Valle. Tur att det finns andra som hjälper till med att motionera hunden. Tids nog kan jag följa med och motionera jag med, men än så länge tar jag det lugnt.

Här är Valle och jag utanför vedboden. (Ingen rekommenderad sittställning - agrafferna sticker till i magen.)

 

Maggan

23 september 2012 20:38

Du ser fantastiskt fräsch ut efter att ha gått igenom en så stor operation. Du är en stark person. Lycka till i fortsättningen
Kram Maggan

Helena Lundbäck

23 september 2012 21:09

Tack!

 

Marie M

23 september 2012 20:46

Hej Helena! Ser att du har fina röda gummistövlar att plaska i vattenpölar med! Härligt att höra att du är hemma med Peter och Valle som support och sällskap! Hoppas att Valle håller sig från att hoppa på din mage och att Peters förkylning är bättre och att du slipper bli smittad! Det låter otroligt att du är uppe och går, ditt ärr ser ut att göra jättemycket och då är det bara det yttre som syns! Jag har ytterligare ett vykort. Med text från samma konster som det med brustabletten (Laila Wilström) På det står det "Optimister lever längre" på bilden balanserar en ballerina på en lina högt högt i luften! Du bevisar att det går att klara hur mycket som helst med din oerhörda optimism! Självklart ingår att tappa sugen då och då, men du återkommer alltid till det positiva, vilket är så härligt att läsa! Jag önskar dig (och Peter) en gigantisk krya på er hälsning! Marie M

Helena Lundbäck

23 september 2012 21:10

Tack! :-)

 

teresa

24 september 2012 11:51

Vilken fin bild på dig och Valle! Ditt leende är lika härligt som alltid! KRAM PS när ska du tillbaka till kliniken? DS

Helena Lundbäck

24 september 2012 13:30

Tack. Jag har min plats kvar och får komma om jag behöver. Vi får se hur det utvecklar sig. Än så länge går det ganska bra hemma.

 

Inga B

24 september 2012 14:26

Vad härligt att se att du kan ta kortare promenader i hemmiljö. Valle är en god kamrat och han förstår säkert att du behöver vila och inte kan busa med honom som förr. Hundar är väldigt kloka har jag insett. Med hopp om snart tillfrisknande och att läkningen går som den ska. Hälsningar, Inga (med Tuna voffande i bakgrunden)

Helena Lundbäck

24 september 2012 14:43

Hej Inga och Tuna!
Ja, Valle är en glädjekälla. Och han är verkligen så klok som du säger. Han ser att jag inte mår bra och låter mig vara. Ger mig bara en puss på handen ibland, när han går förbi. Tack för din hälsning! Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...