Jag gör allt för att kunna njuta i perioderna mellan mina behandlingar. Vissa dagar går det inte alltför bra, då jag mår illa, men sedan kan jag ha flera dagar i rad då allt är fint. Nu har vi varit i Malmö över helgen och besökt våra kära släktingar. Det var riktigt trevligt och vi fick njuta av såväl en gospelkonsert som en stor trädgårdsmässa. Så skönt att jag mådde bra hela helgen!

Nu sitter vi på tåget hem och med oss har vi nya trädgårdsmöbler, små dahliaplantor, en liten ros och några rosenskäror att välkomna sommarens första dag med.

På torsdag ska jag in på cytostatikabehandling igen. Hoppas att jag får fortsätta att må bra till dess.

Ha en fin början på sommaren alla!

I går hade vi planerat in en dag i Stockholm för att träffa min mans tvillingbror och hans fru. Vi brukar alltid ha så trevliga och roliga träffar. Nu orkade inte jag åka iväg, då jag är så sliten av behandlingarna, så redan i lördags bestämde vi att de kom och hälsade på oss istället. De kom på lördagkvällen och sov över och så umgicks vi hela söndagen här på landet. Det blev bra. Jag kunde somna i soffan många timmar då jag behövde det och ändå hinna med att samtala och skratta. Alla är så förstående. Det underlättar mitt liv. Skönt att kunna vara lite social trots att jag är trött.

I dag tittar jag ut över gullvivorna som blommar utanför mitt fönster. Det är en ljuvligt vacker tid och jag hoppas på att vi ska få ha en fortsatt fin vår. Jag kommer att behöva sova mycket i dag också, men ska även sätta mig och skriva lite i min bok som blir min livsberättelse. Det är bland det roligaste jag tagit mig för. Det är som att skapa ordning i minnesbanken och formulera vad livet egentligen har innehållit och betytt. Jag hoppas att min familj och mina vänner också kan tycka att det blir givande att läsa. Och i bästa fall ger jag er som läser bloggen en impuls att göra samma sak: skriv en bok!

Det är viktigt att inte sluta leva, trots att en har en dödlig sjukdom. Tiden kommer ju till en, dag för dag, och den ska vi ta emot och använda på bästa sätt. Inte ockupera den med sorg, utan även ge plats för glädje!

Jag är rödrosig (mer eller mindre, beroende på hur länge sedan jag tog mitt kortison) i ansiktet och ser så pigg och frisk ut. Trots att jag känner mig så trött och sjuk. Vilar mig så mycket jag kan, men har också haft barbarn på besök i går kväll, över natten och i dag på förmiddagen. Vilken glädje!

Om en stund ska jag till sjukhuset och plocka bort pumpen som jag fått cellgifter från sedan i torsdags. Sedan får jag vara utan pump i en och en halv vecka tills det är dags igen.

Solen skiner men det blåser. Ha en skön lördag alla friska och sjuka!

Vår i luften! Nu är den här, tiden då vi får glädjas åt att varje dag hitta nya små blomknoppar i trädgården och i naturen. En myra, en citronfjäril, en ljusblå fjäril, en fluga, en humla, en nyckelpiga, sippor och vårlökar ... Jag njuter verkligen av allt jag ser och hör när jag går ut.

Igår var det också så varmt att vi kunde dricka kaffe och äta fruktsallad ute. Och jag la mig en stund på rygg och tittade upp i det blå, på vår trätrall intill husgaveln. En sån underbart avkopplande känsla! Lugnet i kropp och själ är guld värt. Men efter att jag varit ute en stund får jag gå in och sova. Energin räcker bara korta stunder i taget.

Idag låg jag och sov på förmiddagen. Jag var illamående och hade huvudvärk. Vilken lycka då att eftermiddagen blev bättre. Jag var ute i trädgården och klippte ner lavendel och oregano och slängde gamla grenar. Skönt att städa undan hösten och välkomna våren. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

För ett år sedan skrev jag här på bloggen att jag inte ville göra andra illa genom min sjukdom. Jag ville inte gå in i sorgen redan, utan känna att jag fortfarande lever. Leva livet och bara möta det som blir.

Det har gått ett helt år och jag är fortfarande inte döende. Det är tre och ett halvt och snart fyra år sedan jag fick veta att jag har cancer. Och jag lever med min cancer fortfarande. Jag lever och träffar dem jag blir glad av. Jag lever och jag gör saker som gläder mig. Men jag går mot döden (som vi alla gör) och sorgen dyker upp i mig och i mina nära, då och då. Det går inte att bortse från att det gör ont att veta att cancern gör allt den kan för att ta kål på mig. 

Jag funderar mycket över hur jag ska "trösta" mina fina barn, barnbarn, föräldrar, min bror, min man och alla andra kära vänner, släktingar och bekanta. Hur ska jag bäst ge något som tack till er alla som stöttar mig. Alla ni fina som jag fått lära känna och möta och älska. Ska jag se ut presenter som minnesgåvor, ska jag skriva varsitt avskedsbrev? Det blir konstigt och svårt och tungt att gå in i dessa tankar. Jag vill fortfarande inte sörja. Därför blev jag så glad när jag kom på hur jag ska göra istället.

Jag ska skriva en bok. Jag ska skriva om hur jag lever och har levt, hur jag tänker, vad jag varit med om, vad jag vill och velat. Det känns så fint att hitta ämnet till den bok jag alltid velat skriva. Nu behöver jag inte konstra till det med valda romanfigurer, spännande intrig och olika berättarperspektiv. Inga avvägningar om politiska vinklingar, språkbehandling, blinkningar till andra litterära verk. Inga prestigefyllda tankar om den ultimata litteraturen. Nej. Nu skriver jag rätt och slätt ner min historia bara. Så som jag tänker på mitt liv och min tid och plats på jorden. Och det känns lustfyllt. Jag hoppas kunna skriva lite varje dag och hinna klart innan jag försvinner, så att ni alla vem som helst som är nyfiken eller intresserad ska kunna läsa. På så vis får jag frid och förhoppningsvis blir det någon slags gåva och tröst för den som läser. Ni får alla läsa samma historia och det är bara något så enkelt som min historia och inget annat. Alla har vi varsin historia och ingen är bättre än de andras. Jag tänker att vi förstår varandra bättre om vi lyssnar till varandras historier. Så jag vill förstå mig själv och jag hoppas att några andra förstår mig  lite bättre också. Det är min mening. Det ska bli så kul att börja skriva.

Somnar, ögonen rinner, näsan rinner, händer och fötter svider och jag mår så illa ... Å. Hur trist kan det bli! Både att ha alla dessa biverkningar och att skriva och berätta om dem. Men det blir som en blockering. Svårt att ta sig utanför det uppenbara obehaget. Jag skulle vilja känna ro att tänka intressantare tankar, leta meningar med livet och njuta av glädje. Men ...

Idag har jag i alla fall sorterat bilder på datorn, när jag inte sovit. Gjort urval av alla sparade bilder och markerat vilka jag ska beställa som fotokopior. Det blir många bilder, då jag inte beställt bilder på hela sex år. Så snart blir det roligt i alla fall, när jag ska klistra in alla i nya pärmar. Det känns viktigt att ordna upp allt.

Om jag klarar av det är det meningen att vi ska fira påsk tillsammans med stora delar av familjen. Det brukar vara mycket roligt. Önskar oss alla en trivsam påsk!

Bilden är på mina två äldsta barn för länge, länge sedan när de var små.

Solen värmde den krispigt kalla morgonluften och alla oss vandrande människor i Uppsala. Jag var på väg från tåget genom centrum upp till Akademiska sjukhuset och Onkologiska dagvårdsavdelningen. Vilken som helst annan dag än denna, tror jag att jag skulle känt mig lycklig en sådan vacker morgon. Men i morse var jag nära att brista i gråt.

Jag hade tid klockan 11.00 och fick komma in precis i tid. När nålen var satt i venporten på bröstet, kom forskningssjuksköterskan och tog massor med prover till det forskningsprojekt jag är med i. Sedan diskuterade "min" sköterska på ODA med mig hur vi skulle försöka mota illamåendet bäst. Och därpå startade behandlingen.
Slummer, värktabletter, té, lite medhavd smörgås, lyssna på bok, prata med sköterskan, sova. Peter hämtade mig på eftermiddagen och eftersom jag kände mig lite "speedad" av kortisonet åkte vi till mitt jobb där jag lämnade in en liten hårddisk till min kollega och småpratade en stund med henne.

(Jag på Ikea. Klicka så syns bilden bättre).

Sedan körde Peter mig till Ikea där vi drack kaffe och köpte ljus. På parkeringen i bilen ringde vi också till min pappa. Han fyller 85 år idag och min mamma ordnade en liten uppvaktning för honom. Jag hade gärna velat vara där, men det gick ju inte.

Balansen blir konstig och jag blir trött och pigg samtidigt av cellgifter, Avastin och Kortison. Nu ska jag försöka sova.

Bilden är ett collage med bilder på min pappa i betydligt yngre åldrar.

Tack för att jag fått hänga med ytterligare ett år! Idag har jag firat födelsedag hemma hos min mamma och pappa och tänker att det ändå är en stor gåva att få leva. Och skönt att få dela sin födelsedag med snälla föräldrar! Dessutom har många kära vänner ringt, sjungit, messat och postat grattishälsningar.
Tack snälla!

På måndag ska jag till läkaren och hoppas på att få bättre hjälp att parera värken i bröstet med. Jag är andfådd, har värk och stor brist på energi mest hela tiden nu. Önskar att det kunde kännas lite lättare.