Idag jobbade jag för första gången på ett par veckor. Förkylningen har gett med sig nu. Och helt förvånande klarade jag av mina fem timmar med bara en extra morfintablett utöver sedvanliga morgondosen. Jag kände mig till och med pigg! Vilken lycka.Och solen sken!

Någon gång under eftermiddagen kom förstås värken och tröttheten tillbaka, men då var jag redan hemma. Det var bara att ta fler tabletter så klingade värken av till sist. Jag är rätt trygg med hur det är. Det fungerar. Men nu är klockan snart åtta på kvällen och jag är så trött att det blir nattinattidags genast. Härliga kuddberg i sängen, nu kommer jag!

Försöker mig på en jobbdag imorgon också.

Att halka på is och ramla och slå ryggen och svanskotan känns väldigt mycket! Det gör vansinnigt ont och det känns himla onödigt. Ändå var det det som hände mig i dag. Jag gick ut med hunden efter jobbet och såg inte isen under snön. Och nej, jag hade inga broddar.

Först trodde jag inte att jag skulle ta mig upp men sedan lyckades jag till och med pallra mig hem. Jag tog en Ipren, någta smörgåsar och en kopp kaffe. Och efter en stund, vid fyratiden kom svimningskänslan och stickningar och domningar i händerna. (Förmodligen hade jag inte andats som jag skulle, på grund av smärtan.)

Jag blev rädd, så jag ringde först sjukvårdsupplysningen och sedan ambulansen.

16.30 - resa med ambulans till ortopedakuten i Uppsala. Undersökning, två citodon och därpå lång väntan på att få komma till röntgen. Timmarna går och inget händer. Så onödigt och dumt det här blev. Och så trött jag blir.

Klockan 22.00 är jag klar på röntgen. Men mer väntan återstår. Väntan på svar, väntan på läkare ...

Vid midnatt ännu ingen doktor.
Men klockan 01.30 blir jag utskriven av läkaren som tycker att det är en bra idé att jag använder morfin ett tag mot smärtan. Det är en spricka/ fraktur i korsbenet och den gör de inget åt.

Jag sitter och väntar igen. Klockan 01.50 ska sjuktransporten komma för att köra mig de fem milen hem i vinternatten. Hoppas att resan går bra.

Undrar om jag kan jobba imorgon.

Jag vet i alla fall att nu blir det broddar på skorna på mina hundpromenader resten av vintern.

Så här den sista dagen på året hör det ju till att samla tankarna lite, så jag försöker titta på mitt liv och tänka igenom vad som hänt, hur jag agerat och reagerat, hur jag använt min tid och vad jag gjort för att leva på bästa sätt. Och så vågar jag tänka lite framåt för att försöka möta livet på andra sidan årsskiftet.

För det första är jag så innerligt glad för att jag fått vara med hela 2014!

Det såg ju sannerligen inte så ljust ut i våras när de nya metastaserna upptäcktes och cancermarkören visade på full aktivitet. Tack vare cellgifter och Avastin under vår och sommar, har aktiviteteten avtagit och jag mår ju bra nu trots att tumörerna finns kvar i kroppen.

Och jag är glad för att jag har så goda vänner, en underbar familj och ett bra jobb med fina arbetskamrater. Sedan tänker jag att jag har varit lite "duktig" ändå som orkat jobba mina 50 % hela hösten. Det har gjort mig så gott att få känna mig delaktig i "det vanliga" livet. Men jag har blivit tröttare. Det har därför varit skönt med rehabveckan i början på december och så denna långa julledighet då jag blivit ompysslad av familj och vänner och blivit bjuden på goda middagar och roliga stunder. Tack för det!

Min plan för den närmsta tiden är att jobba 25 % istället för 50 %. För att ha tid och ork för att sköta om mig själv lite mer. Jag promenerar ju alltid varje dag och det ska jag fortsätta med, men jag behöver också hitta något som gör att min värk i bröstryggen och bröstet lindras. Jag hoppas att bastu kan fungera. Och kanske lite simning. Det ska jag prova i lugn och ro i badhuset här i närheten på lediga dagar har jag tänkt. Jag ska också ta sovmornar när jag kan, meditera och vila.

Och så viktigast av allt: hitta små guldkanter på varje dag! Ha roligt och njuta!

Det finns mycket ljus i mörkret. Här är några bilder från mina sköna jullediga dagar inne och framförallt ute. Klicka på dem, så syns de bättre!

Nu sänker sig mörkret utanför fönstren. Det är nyårsafton och vi byter ut adventsstaken mot kandelabern. Här hemma lyssnar vi på musik, sätter på tv och radio och försöker hålla ljudnivån hög och konstant så att inte Valle (hunden) ska bli livrädd om det börjar skjutas nyårsraketer ute.

Må ni alla ha det bra och njuta av livet så gott det går. Kramar från mig. Och önskningar om ett ...

************ Gott Nytt År!!! ************

Tack alla bloggläsare för all peppning. Nu hoppas jag att ni får ha det riktigt bra i julhelgerna! Här hemma blir det en lugn och skön jul i år!

December är en skön månad. Adventstid, julbak, tända ljus och glöggstunder med nära och kära. Men också jäkt med allt som ska hinnas med på jobbet inför jullovet och hemma med städning och julklappsköp.

Vi har en fin helg hos mina föräldrar i Sundsvall. Här jäktar vi inte, utan kopplar av och njuter av att träffas. Det gör gott! Men jag undrar hur jag ska orka "varva upp" igen när vi ska köra hela vägen hem i eftermiddag. Det skulle vara skönt att bara stanna här och fortsätta i lugnet.

Imorgon är det redan vecka 50 och den här veckan ska jag återigen röntgas. Jag oroar mig för vad röntgen ska visa, men det får jag inte veta förrän i slutet av vecka 51. (Då har jag också hunnit lämna blodprover.)

Men denna vecka - vecka 50 - ska jag ta ledigt från jobbet och åka iväg på "rehabvistelse" med mindfulness, gruppsamtal, bad, massage, yoga, promenader, föreläsningar och egentid. Cancerrehabfonden ordnar dessa veckor för cancersjuka. Jag tror att det kommer att ge mig lite styrka och ork att klara min situation bättre.

Ha en fin andra advent och en bra vecka!

Idag har vi haft två barnbarn (och deras föräldrar) i huset. Dagen har varit fylld av pyssel, mat, glögg och pepparkaksbak. Och lite läsning av bok innan de åkte hem.

Jag har varit lite låg på sistone, men det känns bättre nu. Jag fick sådan peppning av svägerska och svåger i helgen när vi träffades. Och jag blir glad av mina arbetskamrater och fina grannar som muntrar upp mig på alla sätt. Idag kom ett härligt vykort som fick mina mungipor att dras uppåt. :-) Tack! 

Nu har vi gått in i den mörkaste tiden på året. November fram till mars kan verkligen vara jobbiga månader, ofta ofta grått och mörker, även om det finns undantag, som den mysiga julen och en och annan solig skidtur mitt i vintern över snötäckt åker. Hela kroppen skriker att den vill sova och gå i ide, men jag försöker släpa mig fram i dimman, vända humöret och hitta orken.

Idag lyste i alla fall solen en stund när jag satt på tåget mot stan och då kändes det bättre. Jag jobbade eftermiddag och fick lite ork och energi till sist. Jag gillar ju mitt jobb och vill kunna vara positiv på jobbet.

Hoppas nu att den kurator jag ska få träffa på sjukhuset, kan ge mig lite tips på förhållningssätt så jag klarar av min oro och mitt liv som sjuk i (just nu vilande) cancer bättre.

Något som redan har gett mig kraft och glädje är att jag fått besked att jag i december ska få delta på en rehabvecka för cancerpatienter. Det är Cancerrehabfonden som ordnar detta och det känns så bra! Jag tror verkligen att jag behöver det nu.