Idag har jag haft en vän på besök. Hon ville gå i skogen med mig och leta svamp, så vi tog hennes bil och körde fram till skogsbrynet. Det var jag som bad henne om skjuts, eftersom jag har så himla ont i fötterna och knäna (och händerna). Väl framme i skogen lufsade vi på och Valle sprang lös runt oss och njöt. Vi hittade några gula kantareller och plockade även blåbär (det finns massor).Efter en stund när vi var nöjda med utflykten, åkte vi hem.

Sedan sov jag medan min vän satt ute vid trädgårdsbordet och rensade svamp och bär. Hon gjorde därefter en god lunch - svampmacka med sallad och glass och blåbär till efterrätt. Efter lunchen läste jag högt för henne ur den bok jag håller på att skriva om mig och mitt liv och det var roligt att se reaktionerna och få lite feedback.

Ikväll har jag sovit flera timmar, vaknade till en stund nu och ska snart fortsätta sova. Hoppas på att värken ska avta (den har funnits de senaste veckorna men bara tilltagit). Jag ska höra med läkaren på nästa besök på onkologen vad de tror. (Ska jag besöka primärvården för utredning om reumatism, finns det något att göra eller ska jag bara käka mer värktabletter?)

Nu har vi landat hemma efter många veckors semester på Öland. På hemvägen besökte vi kära vänner som också de är drabbade av cancer, sorgligt nog. Men vi fick oss många härliga skratt mellan de mer allvarliga samtalsämnena. Sorg och glädje parallellt - så är det. Ena stunden tårar andra stunden skratt.

Efter ytterligare många mil tog vi in på vackra Ombergs Turisthotell. Där åt vi en fantastiskt god middag, promenerade med hunden Valle i de fina omgivningarna och sov sedan gott i det trivsamma hotellrummet. På förmiddagen efter promenad i bokskog och härlig frukost, checkade vi ut och besökte Ellen Keys Strand, där vi blev guidade i det fina huset och fick veta mycket om författaren/pedagogen/opinionsbildarens liv och gärning. (Bilden visar grinden in till Strand). Ellen Key byggde huset med syfte att kunna ta emot kvinnor som skulle få vara där utan att arbeta och i stället njuta av trädgården och sitta och samtala med andra kvinnor. Denna verksamhet pågår fortfarande och kvinnor över 25 år kan ansöka om ett vistelsestipendium för att få komma i två veckor till Strand och få en tids vila och återhämtning. Vilken fantastiskt bra idé! På sidan om detta pågår också turistverksamheten med de guidade turerna som vi fick delta i.

Ytterligare ett stopp gjorde vi på Övralid där vi fikade och promenerade med Valle på "strövstigarna" som Heidenstam vandrat. Sedan var vägen hem inte fullt så lång.

Väl hemma har vi idag tvättat och tvättat och tvättat. Åskan har slagit ut telefon och bredband, så jag har fått köpa på mig extra surf för att kunna blogga. Telia ska laga felet inom den närmsta tiden och det vore ju bra. Jag vill gärna kunna ha tillgång till nätet och vila och se gamla tv- program för att koppla av.

Idag har vi också försökt få hyfs på trädgården som mest liknade en djungel innan vi började. Allt jobb har gett mig extra mycket värk i alla stela muskler och leder. Men jag njuter verkligen av att vara hemma igen.

Nu ska jag sova gott i rena lakan! God natt alla kära läsare!

 Semesterdagarna trillar på, en efter en. Snart bär det av hemåt igen. Möjligen tar vi först en tur förbi några vänner. I år har vi annars kunnat vara på Öland riktigt länge och det har för det mesta varit skönt och roligt.

Vänner har besökt oss och bjudit oss på utflykter och god mat och vi har sett en hel del konst och annat som piggat upp.

Uppiggad är vad jag behöver bli, för tröttheten är enorm. Jag har förstås utsatt mig för väldigt många intryck och många människor, men jag har också haft lugna stunder då jag skrivit, läst, vilat och lufsat på. Nu längtar jag hem igen och det är väl som det ska vara. Det ska bli spännande att se om rosorna blommar i trädgården hemma.

I början på augusti är det dags för röntgen igen.

Nu är det så varmt som man bara kan drömma om. Rosorna som blommar överallt i trädgården ropar efter vattning. Svetten ligger som ett lager av lim i ansiktet och över kroppen. Skönt med havsbad då och då, särskilt för barnen och tur att vi har dusch i sommarhuset, här på Öland. Igår följde jag med till stranden, idag stannar jag hemma medan gänget åker iväg. (Klicka på bilderna nedan, så syns de tydligare!)

Livet är ljuvligt och jag hämtar kraft av att umgås med barn och barnbarn. Barnbarnen har idag plockat vinbär på buskarna och så bakade vi en god vinbärskaka till eftermiddagsfikat. Det finns alltid mycket att göra och hitta på även om värme och socialt liv tar på krafterna. Jag sover ibland en stund på dagen och på nätterna sover jag tungt, som om jag blivit klubbad. Inte mycket att klaga på. Vi är hela tiden ett litet gäng tillsammans som spelar kort, äter, diskar, bakar, tvättar, leker, promenerar, pysslar och pratar, men jag försöker också hitta lugna stunder för mig själv mellan varven.

Vår hund Valle flåsar och lider däremot i värmen. Han orkar inte så mycket i hettan, med sin svarta tjocka päls  Tyvärr har han kliat sönder ett fästingbett på ena kinden och det har blivit ett otäckt sår. Vår snälle granne har letat fram en tratt som vi fått låna, så att Valle inte kommer åt att klia upp såret. Nu hoppas jag att såret ska läka och att han blir bra snart. När hettan lagt sig kan vi gå längre promenader igen på strandängarna.

Visst har jag ont i kroppen ibland och är väl lite stingslig emellanåt, men så tänker jag på den lyckliga situation jag ändå befinner mig i och fortsätter att njuta av min cellgiftsfria sommar. Det är underbart att slippa behandlingar och illamående nu. Jag är så tacksam för det!

Hoppas att du som läser också har en skön sommar!

Vi har haft besök några dagar över midsommar. En av mina döttrar har varit här med sin familj. Det är morfar Peter som leker mest med barnbarnen, men jag har suttit och pysslat lite tillsammans med de små. De har pyntat små burkar som de fått att lägga "lyckostenar" i. Och de har också pyntat ramar och sedan fått foton att sätta i ramarna. Kul att se hur fint de gjort. Vi har också åkt på loppisrunda en dag, det är alltid kul. Och så har vi firat midsommar allesammans på en festplats nära oss. Den dagen var även min son och hans familj här. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Som tur är hjälps alla vuxna åt med matlagning och disk. På så vis kan vi äta gott och klara av att vara så många. Men ibland orkar jag verkligen inte, utan måste gå och lägga mig. Jag har haft det jobbigt med trötthet och diarréer senaste veckan. Kanhända är det penicillinet jag reagerar på nu, för det kan knappast vara cellgifter, då jag slutat med dem över sommaren. Jag hoppas att jag ska få må bättre snart. Tanken är ju att jag ska samla krafter under sommaren.

Det är härligt att träffa familjen, men imorgon åker de vidare och jag får en vilodag för mig själv, då Peter jobbar. Det är också bra. Hoppas också på lite bättre väder så småningom.

Är det lättare att möta en sjuk person som är sängliggande på sjukhus än en sjuk person som visar sig ute?

Ibland möts jag av undrande och nästan något som liknar avundsjuka över att jag kan träffa mina barn och vänner så ofta. Och undran över hur jag kan orka att göra utflykter. (Finns där också en misstänksamhet: "Hur kan du vara så sjuk om du är ute så mycket och gör så mycket?" Eller: "varför gör du så mycket när du är sjuk?")

Det kanske är svårt att förstå, men måendet varierar över dagen eller mellan dagarna. Jag är inte pigg och frisk hela tiden, jag måste sova mycket ibland även dagtid, jag har diarréer ibland, jag har värk ibland, jag medicinerar med morfin och andra mediciner, jag har biverkningar av cellgifter såsom sköra slemhinnor och svidande hud under fötterna och i handflatorna. Dessutom har jag ständig rädsla för hur tumörerna ska bete sig härnäst, om de ska hållas tillbaka av cellgifterna eller börja växa igen.

Och ibland är jag pigg och som vem som helst! För det mesta är jag glad!

Men jag är sjukskriven från jobbet, då jag har svårt att sköta det, beroende på mitt ojämna mående och min svårighet att koncentrera mig och att orka. I övrigt försöker jag att leva nästan som vanligt, så länge jag kan. Det är till en hjälp för mig att röra på mig och försöka njuta även om det inte alltid är lätt.

Så är det för mig, ifall du undrar.

Det är vackert i Stadsträdgården, där jag åter har traskat vägen fram till sjukhuset. Idag har jag varit på inplanerat läkarbesök. Och röntgen visar att cytostatikan har hjälpt: mina tumörer finns alla kvar, men ingen har vuxit och inga har tillkommit. Status quo alltså och det är det bästa resultat som är möjligt.

Eftersom jag är mycket trött, hade hög feber för två dagar sedan och dessutom har fått ett stort utslag på kinden, tyckte läkaren att jag kunde slippa behandling idag. Vi bestämde dessutom att det blir bra med en behandlingspaus över sommaren. Så jag fick gå hem med allergimedicin, en ny penicillinsort mot den eventuella infektionen i ansiktet och en fortsatt sjukskrivning hela sommaren och en bra bit in på hösten.

Om jag inte blir dålig innan dess, behöver jag inte komma till sjukhuset förrän nästa röntgen, som planeras till i mitten av augusti.

Så det blev en laktosfri glass som "belöning" när jag gick vägen tillbaka.

Nu firar jag cellgiftssommarlov!

Vi har haft det så bra då vi fått hjälp att måla huset under några dagar. Våra barn har kommit och jobbat medan barnbarnen lekt I trädgården. Jag har kunnat laga mat till alla målarna och sköta disk och annat. Det var roligt men ganska krävande och förmodligen har jag tagit ut mig, för idag blev jag riktigt sjuk.

I kväll fick jag därför åka in till en onkologavdelning på Akademiska sjukhuset och ta prover. Det började med magvärk i morse och sedan har jag sovit med huvudvärk hela dagen. Framåt kvällen tog jag tempen och hade 38,8 grader. Jag vet att feber kan vara farligt när man har cancer och går på behandling, så jag ringde in och berättade om hur jag mådde. De ville att jag skulle komma dit för att de skulle kunna kolla om det var något allvarligt.

Peter skjutsade in mig och jag kände mig fruktansvärt sjuk. Jag fick lägga mig på en brits och så togs prover. Proven gav inga dåliga svar, så jag kunde åka hem igen med en penicillinkur. Men jag orkade inte kliva upp förrän jag fått febernedsättande och det gått en stund. Så jag låg och sov några timmar på britsen på sjukhuset, medan febern gick ner. Sedan kunde vi åka hemåt och jag sov hela resan hem också.

Nu ligger jag i min egen säng och ska ta första penicillintabletten. Jag sätter klockan så jag kan ta alvedon om några timmar också. Jag vill slippa komma upp i en sån hög febertopp igen. Och så hoppas jag att det inte ska bli något värre av detta.

God natt!