Förra veckan - som var min andra och sista semestervecka - var vi i Småland, där nätterna var frostkalla och på Öland där rosorna blommade.

Det blev några underbart fina dagar med barn och barnbarn och dessutom ett roligt nittioårskalas. Jag är lyckligt lottad som har så många fina familjemedlemmar och släktingar!

Det var ju Allhelgonahelg och vi åkte och la en krans på min systers grav. 

Det känns fint att få den där extra kontakten som uppstår vid ett sånt tillfälle.   

Men så hade vi lite Halloweenfirande också.

Barnbarnen ville att Valle skulle klä ut sig ...

Efter förra veckans resa till Rom, behöver jag sannerligen vila. Som tur är har jag semester även denna vecka och kan ta det riktigt lugnt i några dagar. Igår var jag ute i skogen med en kompis och plockade trattkantareller. Det blev en härlig soppa till middag. Men idag gör jag ingenting alls. Skönt!

Ska i alla fall se "Tillsammans mot cancer" på TV4Play kl 20.00 Missa inte!

Små förändringar kan betyda så mycket. Häromdagen flyttade vi ner mitt skrivbord från ett gästrum på vinden till matrummet där vi så ofta är. Och plötsligt blev det så trevligt. Jag kan sitta och skriva i spisvärmen och då och då titta ut genom fönstret på den vackra världen utanför.

Och igår ringde de från blomsterhandeln. Nu står det en röd och en vit cyklamen på skrivbordet och lyser upp. Tack Sandra och Lasse! Så fina blommor och vips blev här mycket vackrare än tidigare. Det betyder mycket för mig har jag märkt, att ha vackra saker och fina omgivningar att titta på. Det gör mig lugn och glad.

Nu ska jag njuta av min semester!

Det är grått ute. Dimma.

Jag vaknar med stel kropp och lite värk i bröstet.

Idag ska jag jobba eftermiddagspass. Det betyder att jag ska ta en långpromenad innan jag åker iväg till stationen och tar tåget till jobbet. Energin finns alltsomoftast inte, jag får kämpa för att få igång mig.

Hösten är grå på många sätt. Livet är grått.

Tur att det finns färger ändå mitt i det grå.

Vi är i Sundsvall över helgen. Så skönt att hälsa på mina föräldrar. Det är inte så ofta vi har möjlighet att åka upp, men det är alltid så fint att kunna ses. Tidigare år hittade vi ofta på utflyktsmål i naturen, gick på stan och såg konstutställningar, fikade och handlade, men numera håller vi oss oftast hemma i lägenheten, eftersom föräldrarna blivit äldre och tröttare. Jag med.

Hunden Valle tar i alla fall mig med på promenader på Norra berget och i kvarteren i Haga, men annars handlar våra besök mest om god mat och prat hos mamma och pappa. Så vilsamt, skönt och trevligt! 

Den här helgen kunde vi i alla fall hjälpa till med att skaffa ett nytt kyl- och frysskåp och att köra iväg med det gamla som just gick sönder. Det var tur i oturen att vi hälsade på just som det hände. Skönt att kunna hjälpa till lite. 

Vädret har varit fint och allt är gott, förutom att jag haft ont i bröstet och varit trött. Jag är glad att jag ändå orkat åka och träffa mina fina föräldrar och glad för att livet ändå är gott.

Vilken fin tid det är nu med alla färgerna ute i naturen. Valle (hunden) och jag går rundor i skogen, på åkrarna och på vägarna året runt och det ger mycket att se naturens alla skiftningar. Det är den bästa medicinen mot oro också - att gå och gå och gå. Här är några fler bilder från de senaste dagarna. (Klicka så syns de bättre).

Nu är det bara drygt en vecka kvar tills att jag ska röntgas. Det är för väl, så får jag snart veta hur det är med min sjukdom. Det är ändå bättre att veta så mycket som möjligt, känner jag. Då vet jag i alla fall vad jag ska förhålla mig till.

Jag undrar förresten hur många gånger jag röntgats de sista tre åren. Otaliga! För att inte tala om alla provtagningar! Det är ju ändå otroligt bra att sjukvården kollar upp och undersöker så noggrant gång på gång. (Även om jag ibland tänkt att det skulle varit bra om man kunnat se sjukdomen i ett tidigare skede än man gjort i mitt fall. Då hade den gått att operera bort en gång för alla och förmodligen aldrig kommit tillbaka.)

Tack för alla peppande ord jag får i kommentarerna och på annat sätt. De värmer.

Till en början var det så skönt att slippa cellgifterna, provtagningarna och läkarbesöken, men nu känner jag mig nästan bortglömd av sjukvården, efter två månader utan sjukhusbesök.

Frihetskänslan har bytts ut mot oro. Jag tänker ständigt på mina tumörer och undrar hur mycket de har vuxit. Går här och nästan längtar efter att få lämna urinprov och rör med blod. Räknar dagarna tills det är dags för röntgen. Vill försöka få någon sorts kontroll över mitt liv ...

Men jag är ärligt talat inte särskilt sugen på att sätta mig i "cytostolen" igen. Jag längtar inte efter kortisontabletterna och cellgiftsdroppet. Ändå finns ju risken att det är vad som väntar mig. Och det är ju inte bara en RISK utan också min CHANS till att få fler månader och mer tid att njuta av livet. Så visst inser jag att jag har tur som lever här i Sverige där vi kan få hjälp och visst är jag tacksam för den vård jag får!

Ändå skulle jag vilja skriva om historien om mitt liv en liten aning, om jag kunde. Det är liksom härligare med happy ending-stories.

Nå. Kanske är det alltid ett happy end när man till slut vandrar vidare. Det har vi ju ingen aning om förrän vi är där. Bättre kanske att fundera över och glädjas i nuet än att fantisera, oroa sig över och spekulera om slutet.

Just nu, när jag fått skriva av mig en stund, är jag ganska nöjd ändå. Oron försvinner. Jag släpper kontrollbehovet och vilar i tanken att allt blir som det blir och det blir säkert bra på sitt sätt. Och jag tänker att det är lång tid kvar att njuta av livet.

God natt önskar jag dig som läser.

Igår var det två år sedan den stora operationen. Utan den hade jag inte varit med här idag. Det är märkligt och stort att tänka på. Och jag är oändligt tacksam för att jag fått den vård jag fått.

Idag oroar jag mig lite, eftersom jag börjar känna tryck och obehag i bröstet och vid diafragman. Ibland tror jag att det bara är muskelkramp som beror på stress. Andra gånger tänker jag att det är tumörerna som börjat växa igen. Ärligt talat tar det ner mig lite och jag har svårt att känna balans och vara nöjd i alla lägen. Jag är trött och orkar inte hålla igång så bra längre. Jobbet på halvtid tar mycket av mina krafter och så oron, men även helt friska människor pendlar i humöret, så det är ju inte konstigt att jag som är cancersjuk får ha mina stunder.

Annars försöker jag hitta på saker som får mig på gott humör. Förra helgen åkte vi iväg till Norasjön i Bergslagen tillsammans med en av döttrarna och hennes familj. Det blev en fin helg med utflykter till olika konstnärsateljéer och utställningar - "Ljusstråk" www.ljusstrak.se - och vi hade sköna och trevliga stunder tillsammans.

Det behöver inte vara stora saker som ska till, för att skapa glädje. En eftermiddag i veckan som gått, tog jag med mig hunden och en kompis till skogen där vi plockade lite lingon och drack kaffe och på kvällen blev vi bjudna på middag av kompisen. Såna små utflykter och trevliga middagar kan muntra upp i vardagen.

Nu är det lördag och vi ska träffa min son och hans familj.

Önskar alla en trevlig helg!

Och glöm inte att rösta imorgon om du inte redan gjort det!