Direktlänk till inlägg 10 april 2014

Leva livet och bara möta det som blir

Av Helena Lundbäck - 10 april 2014 20:47

Det är så många, så många som blir ledsna, rädda, oroliga och chockade när man blir sjuk i cancer. Och särskilt när cancern inte längre går att bota. Jag tror att det är bland det värsta vi kan tänka oss. Att behöva avsluta sitt liv i cancer. Och att förlora våra vänner, våra kära, våra barn, våra föräldrar, våra syskon ....

Det jag fått veta nu är att min cancer inte längre går att operera. Och det skrämmer många runt mig. Även jag pendlar mellan oro och lugn. Men jag lever ju fortfarande! Även om jag inte vet hur länge jag får leva eller hur det kommer att bli framöver. Jag vet inte och kan inte svara på hur jag ska må när jag behandlas med cellgifter. Går det att krympa tumörerna? Går det att stanna upp förloppet? Kommer jag att få några eller många månader? Ett eller flera år?

Förmodligen går det inte att svara på i förväg. Jag måste lita på att jag får den bästa vården och att alla gör vad de kan för att hjälpa mig. Mer vet jag inte. Jag får bara möta det som blir.

Det jag vill är att försöka behålla det friska i mig så länge det bara går! Jag vill inte sjunka ner i sorg och depression och ta ut allt elände i förtid. Jag vill träffa mina barnbarn och spela kort med dem och läsa för dem och grädda pannkakor till dem. Jag vill skratta med mina barn och mina vänner. Jag vill njuta av våren och se hur livet spirar och spritter och sprakar. Jag hoppas att jag orkar med att verkligen leva och uppleva hela vägen fram.

Idag har jag pratat med en sköterska på Onkologen på Akademiska sjukhuset, och vi bestämde att jag får vänta med den första cellgiftsbehandlingen till efter påsk. Det är jätteskönt! På så vis får jag påsklov med en stor del av familjen och våra "sambor" på Öland i sommarhuset. Det tror jag blir bra för oss alla.

Jag vill inte att jag och alla omkring mig ramlar ner i sorg-hålet nu.

Det är inte dags för det ännu!

Vårkramar till er alla!

Att hämta kraft ifrån · Metastaser · Reflektion

Dela

Maggan

10 april 2014 22:48

Åh så klokt och vackert skrivet Helena. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Stor kram

Helena Lundbäck

10 april 2014 22:53

Kram!

Eva

10 april 2014 23:27

Å vad fint du skriver Helena.Du ger mig hopp som alltid. Min man är behandlad bara med cytostatika eftersom det inte gick att operera hans cancer i bukhinnan. Han har ändå ett jättebra liv och lever hela tiden. Behandlas med jämna mellanrum med cytostatika. Han säger till oss-Jag kan inte tänka på att det går dåligt för då förstör jag tiden jag lever. Håller alla tummar för dig att du får en snabb och bra behandling. Det går framåt hela tiden!! Stor kram till dig från oss!

Helena Lundbäck

11 april 2014 06:12

Tack Eva! Kramar till er från mig.

Åsa

11 april 2014 09:42

Kära kära Helena. Precis så. Operation är INTE alltid den bästa lösningen, eller enda lösningen. Och att landa i det är viktigt. Och visst blir man bättre och bättre på att leva i nuet, planera några veckor framåt, men samtidigt ha horisonten ett halvår framåt. Innerligt varm kram från din kompis i Falun

Helena Lundbäck

11 april 2014 13:37

Fina Åsa! Kramar dig tillbaka!

Lena

11 april 2014 10:32

Hej Helena!
Jag tillhör den skaran som följer din blogg. Om man inte är duktig på att skicka kommentarer (och det är jag dålig på) så blir det en envägskommunikation. Fast nu bestämde jag mig för att höra av mig och tala om hur mycket jag tycker om din blogg och ditt sätt att skriva. Lågmält men ändå så starkt och med kraften du har i att leva i nuet.Du berör och väcker tankar! Vänligen (med en kram) Lena

Helena Lundbäck

11 april 2014 13:38

Tack för så fina ord! Kram till dig Lena!

Nina Törnström

11 april 2014 14:10

Hej Helena!
Tack snälla för att du följer mig på bloggen och skriver uppmuntrande kommentarer. Vi verkar sitta lite i samma båt just nu och jag önskar precis som du skriver att vi inte ska ramla ner i sorgehålet. Lättare sagt än gjort!
Livet känns ok vissa dagar och mindre ok vissa dagar och det tror jag att man måste tillåta sig själv att känna. Tänker och känner med dig! Stor varm kram

http://ninis0017.blogspot.se

Helena Lundbäck

11 april 2014 14:13

Tack snälla Nina! Ja, det känns olika olika stunder. Alla känslor måste ju få finnas där. Jag försöker ändå att inte deppa ihop totalt. Vill kunna hålla mig över utan så länge som möjligt. Stor kram till dig!

Dominique

11 april 2014 18:28

Hej Helena!
Jag tror att när någon nära blir svårt sjuk, så är det inte bara den som är sjuk som går igenom de 4 faserna (chock-, rektions-, bearbetnings- och nyorienteringsfasen). Även anhöriga och vänner gör det också. Jag tror också att du går igenom dessa faser fortare för det är ju inte första gången du drabbas av detta. För vänner och närstående tar det längre tid att landa i ett sådant besked från någon man älskar och chockfasen sitter nog i längre. Från att ha sett dig som helt frisk ena veckan så tror dom att du är mycket sämre veckan därpå. De har svårt att se att operation endast är en behandlingsform utav flera behandlingsformer som kan förlänga livet med flera år.
Jag tycker att ditt sätt att bemöta detta är beundransvärt och naturligtvis måste du också få ha tankar på oro och rädsla ibland. Det är ju också viktigt att man tar vara på tiden och gör det man tycker om och trivs med. Leva här och nu. Det skulle alla människor göra för ingen vet ju egentligen när det är den sista dagen i livet. Dina vänner och nära och kära kommer snart att landa i detta och då kommer de också att vara mer som vanligt. Tror att dom fortfarande befinner sig i chockfasen.
Kramar

Helena Lundbäck

11 april 2014 19:06

Så klok du är. Jag tror säkert att du har rätt. Alla måste få reagera i son takt. (Jag tänker också att jag inte vill att alla ska vara så ledsna bara för min skull ... Men det kan ju inte jag bestämma hur andra ska reagera.)Tack snälla för din fina kommentar! Kram!

Eva

11 april 2014 20:03

Hej Helena! Vårkram till dig också!
Välkommen söderut till påsken!
Önskar oss alla en fin helg! Njut med de dina och kanske vi ses något :-)

Helena Lundbäck

11 april 2014 21:13

??Kram!

Eva i Göteborgb

13 april 2014 12:58

Kloka fina du. Ditt sätt att resonera är ju så fantastiskt, även om känslorna inte alltid följer intellektet. Håll lugnet så nära du kan. Jag hoppas de behandlingar man planerar ska kunna hålla sjukdomen i schack länge, länge, länge. Kram kommer här ifrån Göteborg.

Helena Lundbäck

13 april 2014 13:02

Precis så är det Eva. Intellekt och känslor följs inte alltid åt. Ja jag hoppas på att behandlingarna går bra. Tack och kram!

Johanna i Gloryfires

22 april 2014 17:49

Jättemånga och jättevarma kramar till dig och Peter!

Helena Lundbäck

22 april 2014 18:43

Tack fina Johanna!
Kramar tillbaka!!!

Nu har Helena somnat in.

Kommentarer (72)

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen. Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Två påsar blod! Det är vad min kropp behöver.

Kommentarer (5)

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46

Jag får blod idag, två påsar. Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Sakta bättre

Kommentarer (11)

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Jag blir allt svagare

Kommentarer (13)

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Ta det lugnt!

Kommentarer (6)

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...