För ett år sedan skrev jag här på bloggen att jag inte ville göra andra illa genom min sjukdom. Jag ville inte gå in i sorgen redan, utan känna att jag fortfarande lever. Leva livet och bara möta det som blir.

Det har gått ett helt år och jag är fortfarande inte döende. Det är tre och ett halvt och snart fyra år sedan jag fick veta att jag har cancer. Och jag lever med min cancer fortfarande. Jag lever och träffar dem jag blir glad av. Jag lever och jag gör saker som gläder mig. Men jag går mot döden (som vi alla gör) och sorgen dyker upp i mig och i mina nära, då och då. Det går inte att bortse från att det gör ont att veta att cancern gör allt den kan för att ta kål på mig. 

Jag funderar mycket över hur jag ska "trösta" mina fina barn, barnbarn, föräldrar, min bror, min man och alla andra kära vänner, släktingar och bekanta. Hur ska jag bäst ge något som tack till er alla som stöttar mig. Alla ni fina som jag fått lära känna och möta och älska. Ska jag se ut presenter som minnesgåvor, ska jag skriva varsitt avskedsbrev? Det blir konstigt och svårt och tungt att gå in i dessa tankar. Jag vill fortfarande inte sörja. Därför blev jag så glad när jag kom på hur jag ska göra istället.

Jag ska skriva en bok. Jag ska skriva om hur jag lever och har levt, hur jag tänker, vad jag varit med om, vad jag vill och velat. Det känns så fint att hitta ämnet till den bok jag alltid velat skriva. Nu behöver jag inte konstra till det med valda romanfigurer, spännande intrig och olika berättarperspektiv. Inga avvägningar om politiska vinklingar, språkbehandling, blinkningar till andra litterära verk. Inga prestigefyllda tankar om den ultimata litteraturen. Nej. Nu skriver jag rätt och slätt ner min historia bara. Så som jag tänker på mitt liv och min tid och plats på jorden. Och det känns lustfyllt. Jag hoppas kunna skriva lite varje dag och hinna klart innan jag försvinner, så att ni alla vem som helst som är nyfiken eller intresserad ska kunna läsa. På så vis får jag frid och förhoppningsvis blir det någon slags gåva och tröst för den som läser. Ni får alla läsa samma historia och det är bara något så enkelt som min historia och inget annat. Alla har vi varsin historia och ingen är bättre än de andras. Jag tänker att vi förstår varandra bättre om vi lyssnar till varandras historier. Så jag vill förstå mig själv och jag hoppas att några andra förstår mig  lite bättre också. Det är min mening. Det ska bli så kul att börja skriva.

 

Maarit

10 april 2015 23:53

Vad kul, den ser jag fram emot!

 

Ann

11 april 2015 02:18

Fina, tappra modiga Helena. Många varma kramar till dig. <3

Helena Lundbäck

11 april 2015 15:08

Tack för det Ann! Kram

 

Lena Svannäs

11 april 2015 09:11

Oh vad bra. Jättefin idé. Du är så duktig på att skriva med både förnuft o känsla. Men glöm inte skriva i bloggen ibland så vi vet hur det går. Många kramar o lycka till.

http://tursomentokig.bloggplatsen.se

Helena Lundbäck

11 april 2015 15:10

Tack Lena! (Men så konstigt att det är min bild på din kommentar!) Jag lovar att blogga också!/ Helena

 

Anneli

12 april 2015 14:07

Så himla klokt - så här borde alla tänka och göra! Lycka till med skrivandet!

Helena Lundbäck

12 april 2015 19:52

Tack!

 

Charlotte

12 april 2015 19:31

Vilken fantastiskt fin idé, ett härligt sätt att få fram den kreativa sidan, stort Lycka Till! Kram Charlotte

Helena Lundbäck

12 april 2015 19:52

Tack!

 

Maggan

13 april 2015 13:36

Så bra Helena....du vet väl också att skrivandet i sig har en läkande och terapeutisk verkan. Kanske skulle vi alla skriva ner våra historier, om inte annat så för eftervärlden, som ett historisk dokument och kanske i släktforsknings syfte. Jag funderar också på det. För din del kommer det att flyta på fint eftersom du har skrivandets gåva. Lycka till . Detta och promenader ute i naturen gör dig gott...Jag gillar ditt sätt att hantera allt.
Varm Kram från Maggan

Helena Lundbäck

13 april 2015 19:21

Tack Maggan! Ja jag hoppas kunna komma igång snart. Just nu är jag lite "däckad" av behandlingen med många biverkningar, men det kommer bättre dagar. Och jag håller med om att det skulle vara bra för många att skriva.

 

Maria

13 april 2015 20:40

Äntligen 😉 du skriver ju så bra Helena och det blir en underbar bok, därför att du har så mycket att säga! Kram

Helena Lundbäck

14 april 2015 00:36

Tack!

 

Annika

15 april 2015 09:54

Hej Helena! Ja, du skriver så bra och det är skönt att höra att det finns skaparglädje även om livet är tufft mot dig.
En period i mitt liv när allt kändes helt hopplöst förtvivlat, (jag var utslängd från försäkringskassan och hade 0 kr i inkomst), så gick jag med i en grupp som stöttade av en underbar ledare. Vi fick göra "Min Livsbok", en resa som gav mig glädje och hopp i det jobbiga. Både text, foton, dikter och vad man ville ha. Det blev så bra.
Om inte orken finns att skriva så tala in på band eller vad det heter i nutid.
För min del finns det en början till min egen bok, men då jag kom till tiden när jag utsattes för mobbing på arbetsplatsen tog det stopp. Det tar jag en annan gång, tänkte jag, men än har jag ingen lust att rota idet igen. Det gör fortfarande ont i själen.
Dessutom får jag inte ge ut någon bok i syfte att sälja, för då blir jag av med varaktiga ersättningen från FK, som jag rättmätligen fick efter överklagan.

Önskar dig en fin vår och mer styrka!
Skickar dig en bukett med vitsippor!
Kram!

Helena Lundbäck

15 april 2015 10:03

Hej Annika!
Så sorgligt och onödigt när det uppstår såna situationer som du beskriver att du hamnat i, att du var utan inkomst och dessutom utsattes för mobbning. Jag hoppas att du mår bättre och har större möjligheter att leva på ett gott sätt. Härligt med din livsbok! Jag tror på skrivandets och skapandets kraft. Vi har så många fler vägar att gå än vad vi först tror.
Tack för din kommentar! Och tack för vitsipporna! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...