Ikväll sändes del 2 i det reportage som Verkligheten i P3 gjort om min operation och historien kring väntan på ett avtal som ännu inte tecknats. Lyssna gärna!

Det är intressant att få höra en historia, som jag själv berättat flera gånger, tolkas av någon annan. Jag tycker att Måns Mosesson gjort ett bra jobb.

I reportaget nämndes debattartiklar som Haile Mahteme skrivit i UNT 2010. Att historien kanske börjat med de artiklarna. Att avsaknaden av avtal har en så lång historia. Jag blev förstås nyfiken och hittade Mahtemes debattartikel från 4/1 2010  och sedan denna artikel från 18/11 2010 . Kan det vara så att det finns beslutsfattare som blivit så hårt trampade på tårna att de känner behov av att "ge igen"? Eller har det inget som helst samband?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill att det blir ett bra avtal. Jag vill att alla bukhinnecancerpatienter ska få den bästa vården. På Uppsala Cancer Clinic!

Är så trött i ryggen idag. Det känns som om jag inte kan hålla uppe mig själv och det är lite smådeppigt. Har väl ansträngt mig för mycket de sista dagarna. Men annars går det framåt. Jag kan äta riktigt bra och såret läker fint. Nu har jag slutat med värktabletter (tar bara om jag måste) och blodförtunnande sprutor. Gördeln behöver jag inte heller längre, det är bara stödstrumporna som får hänga kvar en tid.

Jag har gått en promenad i duggregnet, men annars har dagen mest tillbringats i halvliggande eller helt liggande.

Funderar över när jag ska kunna börja med yoga. På onkologen på Akademiska sjukhuset har de yoga för cancersjuka och för de som ska rehabilitera sig efter sin cancersjukdom. Jag tror att det kan vara bra - att hitta avslappning och träna efter sin förmåga. Men kanske måste jag läka ihop lite mer och bli något starkare först.

Funderar också på att ta mig till jobbet och hälsa på någon dag i veckan. Det skulle muntra upp mig att träffa mina fina arbetskamrater igen.

Vi har varit på ett lördagsbesök hos fina vänner i "härliga familjen". Det är gott att få klappa gosiga katter, skratta lite och få energipåfyllning! Tack för det!

Nu är vi på väg hem igen och jag ser fram emot en lugn kväll i soffan, med en kär vän på middag hos oss i all anspråkslöshet.

Livet är gott! Trevlig helg önskar jag alla!

Stärkt av gårdagens framgångar med orken, tog jag sats igen och åkte in till stan även idag. Redan på vägen in började min trötta rygg värka, men jag hade en god anledning att fortsätta hela vägen in till Uppsala!

Strax efter klockan två (lite försenad) anlände jag till Konditori Fågelsången och på plats var då läkarparet Johan och Ludmilla Rosengren, de som startat en insamling för att underlätta betalningen av min operation. Vidare var dirigent Johanna Engholm och styrelseordförande Åsa Engblom för kören The Gloryfires där och välkomnade mig. (Den kör som ordnade den stora stödkonserten för mig.)

Knappt hade jag hunnit ta av mig jackan inne på konditoriet, förrän TV4 och UNT började filma och fota och intervjua, medan en stor check på alla insamlade pengar överlämnades till mig. Vilken present!

Jag blev verkligen glad och tackar er fantastiska givare som hjälpt mig med operationskostnaderna och stöttat mig i kampen för en jämlik vård för alla. Ni ska bara veta hur ni hjälpt mig! Och jag hoppas att vi tillsammans hjälper till att påverka så att avtal äntligen tecknas mellan Uppsala läns landsting och Uppsala Cancer Clinic, så att alla andra bukhinnecancerpatienter i hela landet får den hjälp de behöver.

Här är UNTs artikel på nätet om hur jag mottog den fantastiska gåvan. På Upplandsnytts nyhetssida kan du också läsa en artikel om överlämnandet. 

Det går inte att se klart, att sia, att veta vad som ska komma ... Men i detta nu får jag tänka att jag är frisk igen. Att jag bara behöver återhämtning. Det har gått fyra veckor efter operationen och idag har jag undersökts med ultraljud. Gallan och levern så bra ut och ingen vätska i övre delen av buken. Så det onda jag kände i helgen var i alla fall inte gallstenar eller några skador på lever och galla. Och smärtan kommer inte så ofta längre. Jag klarar mig alltsomoftast utan smärtlindring. Det är ju alldeles fantastiskt!

Nu behöver jag kanske inte vara "cancerpatienten" Helena Lundbäck längre. I alla fall inte just nu. Så här långt har jag haft tur.

Idag har jag orkat köra bil, åka tåg, promenera, gå på läkarbesök, prata med en ny vän, gå ut med hunden (utan koppel) två gånger, handla lite, tända brasor i kakelugn och spis och värma rester till middag, Jag har klarat mig själv helt enkelt! Skönt att det gick bra. Men hjälp så trött jag är i ryggen nu. Hållningsmusklerna är verkligen försvagade efter allt liggande i soffor och sängar. Ännu får jag vänta en månad innan jag kan träna upp mig. Än så länge får jag inte lyfta tungt eller göra situps.

Nu blir det skönt att vila!

Jag får erkänna att jag ibland har svårt med tålamodet i vissa avseenden. Att ha tålamod med min egen trötthet till exempel. Jag vill ju ha energin tillbaka och kunna leva som vanligt nu, men  tröttheten finns kvar i mig stora delar av dagen och den bryr sig inte alls om vad jag vill, den bara slår till.

Och det är ju inte alls konstigt med tanke på allt som har hänt mig och den stora operationen som jag varit med om.

Kanske blir jag mer uppmärksam på min "oförmåga" nu när jag är ensam hemma stora delar av dagen, då min man börjat jobba igen. Den första tiden efter operationen var han hemma och pysslade om mig hela dagarna. Nu klarar jag mig själv bättre. Men trött är jag.

Inte finns det energi till att sätta igång med nya idéer, eller att planera, eller att spontant sysselsätta mig med roliga projekt. Nej, det blir mest små saker som att läsa ett par sidor i en bok, bläddra i en tidning, se mig omkring i rummet, sätta på radion, bre mig en smörgås, lägga mig på soffan och spela Wordfeud, ta mig upp igen och prata i telefonen. Och så vilar jag. Och slumrar en stund. Inte riktigt tillfredsställande för mig som egentligen vill göra så mycket.

Men när jag gått dagens promenad är jag i alla fall nöjd.

Imorgon ska jag, förutom några hundpromenader, ta mig med bil och tåg till stan och gå på läkarbesök. Det blir intressant att se hur energin räcker till.

Nu måste jag sova för att orka med morgondagen.

God natt!

När man blir sjuk är det många runt omkring som också blir drabbade. Att vara anhörig kan nog vara minst lika svårt som att själv vara sjuk, i alla fall vad gäller oron.

Jag hittade en ros bland nyponen idag. En liten tröst i höstrusket. Men det är nog årets sista. Idag är jag inte bara den sjuke, utan också den anhörige, då en person i min familj har opererats och jag stått vid sidan om. Vid sidan och långt ifrån dessutom. Eftersom jag själv inte är återhämtad än, kan jag inte ställa upp och vara nära, så som jag skulle vilja. Det känns verkligen jobbigt. Då gäller det att ha tillit och tänka att allt ordnar sig.

För anhöriga till cancersjuka kan det bli många påfrestningar. Cancerfonden har en del tips värda att läsa här.

Ikväll sändes första delen av två, om historien om Uppsala läns landsting som inte ville remittera mig till UCC, i Sveriges radios program Verkligheten i P3.

Historien har därmed fått riksintresse. Programmet går att lyssna på via en länk på webben. Det heter Rädda liv eller följa lagen? Lyssna gärna på intervjun med mig och med läkaren Haile Mahteme på Uppsala Cancer Clinic.

Del 2 sänds nästa vecka på måndag eller tisdag. Då fortsätter historien med att försöka svara på varför landstinget och Akademiska sjukhuset i Uppsala inte ville skicka någon remiss. Och så blir det lite gospel.