Orken är kraftigt nedsatt. Det märks när jag går på mina promenader. Ansiktet hettar och är rött, läpparna blånar, jag tappar mer hår och blöder näsblod ibland. Magen känns bullrig och orolig. Men jag har i alla fall sluppit att kräkas.
Och det är skönt att leva när det är vackert ute och jag får träffa mina kära och vila när jag behöver.
Idag har vi planterat blommor i trädgården, ätit alla måltider utomhus och så har jag fått hjälp så jag kan börja läsa böcker i hörlurarna via mobilen. Så skönt att slippa kånka på tunga böcker. Jag orkar varken bära på dem eller koncentrera mig att läsa med ögonen. Det känns som om jag inte kan fokusera riktigt med blicken och då blir det bra att lyssna istället. Praktiskt att kunna lyssna i sängen och på tåget och på promenaderna. Jag tror att det kommer att ge stort mervärde för mig.
Kvällen har jag tillbringat raklång under en filt i soffan. Nu ska jag försöka sova och hoppas på att natten blir bra. Imorgon ska det nog bli fint väder igen!
Ingela
18 maj 2014 14:23
Kämpar också med tröttheten idag😖promenaden var tuuung!!! Känns som man festat länge! Hoppas på att fulingarna i vår kropp festar ordentligt på giftet som trycks i oss och att de mår riktigt, riktigt dåligt !!!!
Jag tycker lite Nozoil hjälper lite i näsan mot de sköra slemhinnorna
Kram
Maggan
18 maj 2014 19:16
Jag känner igen så mycket du skriver om vad som händer under cellgiftstiden. Jag fick min "kur" var tredje torsdag 6 gånger och jag försökte verkligen se det som en kur där soldaterna stod redo att förgöra fienden som invaderat min kropp. På fredagen kom de röda kortisonkinderna och som blossade. Tröttheten också men jag försökte trotsa den och promenerade varje dag i ur och skur 4-5 km. Och efter några dagar kände jag matlusten komma, minns en gång där i skogen att jag blev så sugen på makaroner och isterband så det lagade jag på kvällen. Kändes som min kropp behövde saltet då. Jag mådde också illa men kräktes bara en gång som tur var...Och jag skaffade en peruk innan jag började med cellgifterna. Jag visste att jag skulle tappa håret. Jag skrev ett avskedsbrev till mitt hår och sedan sörjde jag inte det mer. Visste att det skulle komma tillbaka. Jag tillhör inte den tuffa skaran som visar mig utan hår så jag älskade min peruk från första stund. Jag hade tur som fick en fin som passade mig (duktig frisör som såg) Hemma hade jag buffar, tunna mössor och scarfs. Oj det blev långt men jag ville dela med mig. Så bra att du kan jobba och inte mår så illa. Du kämpar på så bra...Kram från Maggan
Helena Lundbäck
18 maj 2014 22:31
Tack Maggan för allt du delar med dig av! Ja det är till hjälp att ha sina strategier för att klara av allt. Jag tänker att jag gläds så länge jag kan göra så mycket som jag gör och det är min lycka och min kraft att ta till. Allt jag kan njuta av noterar jag och tackar för. Att det sedan finns en massa begränsningar, det får man bara acceptera. Ha det fint! Kram
Anneli
18 maj 2014 19:23
Ljudböcker i mobilen är en bra uppfinning, precis som våren och alla andra årstider. Det är bara å njuta efter bästa förstånd och förmåga.
Helena Lundbäck
18 maj 2014 22:33
Ja visst! Njutning, glädje och positiva tankar räcker en bra bit! Och jag lyssnar för fullt på en bok nu och det fungerar så bra!