Maggan

6 januari 2017 12:52

Jag kan tycka att en begravning i kyrkan kan vara ett vackert avsked av någon älskad person. Jag har varit på nästan 20 begravningar under min tid, många arbetskamrater, vänner och släktingar och när jag hör kyrkomusiken tycker jag det känns oerhört vackert i kyrkorummet och hedrande...så min inställning till begravningar är positiv.
Att få gråta och sakna någon tillsammans med andra.
Men Helena...vi hoppas och tror att det dröjer länge innan våra egna eller vår anhörigas, fast vi aldrig vet och ingen kan veta. Utan vi får leva våra liv så bra vi kan tills dess. Försöka fånga stunden. Precis som P-O:s hund sa: P-o, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva.
God fortsättning
Kram Maggan

Helena Lundbäck

6 januari 2017 15:47

Hej Maggan!
Jag håller med om att det känns bra att vara med vid begravningar, att lägga en blomma på kistan, ta ett farväl till den som dött, sjunga psalmer och be och att ta emot välsignelsen av prästen. Den begravning vi var på nu, var i ett kapell - ett mindre kyrkorum. Det blir aningen annorlunda än i en kyrka. Sedan brukar det bli fint att vara med på minnesstunden efteråt, om en sådan ordnas. Då kan man känna glädjen över att minnas den person som det handlar om. Det kan bli så fint!
Det som kan vara svårt med begravningar är när någon ung person dött, kanske någons barn, någons syskon. Eller en förälder med små barn. Då känns det svårt. När en äldre person dör finns förstås mycket sorg med, men det är mer som det ska vara.
Det är ett bra citat det där. Jag har hört det från många olika håll och jag försöker låta bli att oroa mig för den där enda dagen då jag ska dö. Bättre att leva på.
Här är en annan lika tänkvärd mening, som jag läste nyligen:
"Livet mäts inte i de antal andetag du tar, utan i de ögonblick som får dig att tappa andan."
God fortsättning du med!

lena

7 januari 2017 02:09

Hej!

Ja, det är så vackert att vara i kyrkan vid begravningen.

Att döden ändå kommer en dag till oss alla , så klart.

Men om man tänker annorlunda, då finns det egentligen ingen död för en person, dvs "när jag(som person) lever då finns det inte döden, och när döden kommer så finns inte jag längre"

Det finns varken tid eller rum, säger man.
Så , man kan tänka sig att tiden fortsätter...

Döden finns inte utan liv, och liv finns inte utan död.

Du är en fantastisk människa, som LEVER livet!
God fortsättning på det nya året önskar jag dig!
MVH.
Lena.

Helena Lundbäck

7 januari 2017 08:46

Det är spännande att fundera. Som jag tolkar dina funderingar, så ska vi leva utan tanke på att vi ska dö. Jag tänker lite annorlunda. Jag vill verkligen "leva så länge jag lever", men, jag kan inte helt bortse från döden, även om jag tänker att "döden är lika med ingenting". Döendet finns ju. Vi påverkas av döden. Jag tänker på den varje dag. Men tankarna på döden får inte ta bort glädjen över att leva.
Det är det här med att acceptera. Jag lär mig att acceptera att jag blivit äldre, att jag blivit sjuk, att jag blivit obotligt sjuk, att jag ska dö i förtid. Och så försöker jag leva på och leva så gott jag kan, under tiden.
God fortsättning du med!

lena

25 januari 2017 04:35

Hej igen!
Ja, vi skall leva utan tanke på att vi skall dö.
Jag tror, att tankarna på döden , speciellt varje dag, minskar ändå glädjen över att leva.
Tänk bara positivt och att en vacker dag blir du helt frisk istället.
Varma hälsningar.
Lena.

Helena Lundbäck

25 januari 2017 05:35

Ja du har rätt. Chanserna att jag ska bli frisk ökar ju med varje dag jag får vara kvar. Och kanske har man snart hittat ett botemedel.
Tack för att du peppar mig!