Vi var hos läkaren idag. Och fick beskedet - det värsta. Cancern har tagit över och den går inte att operera bort denna gång. (Det blev visst "tredje gången gillt" för sjukdomen.)
Två gånger tidigare har sjukvården räddat mig med operationer - först en gång 2011, när jag opererades för tarmcancer och sedan 2012 när jag opererades för metastaser i bukhinnan. Men nu går det inte längre att operera bort de nya metastaserna som tillkommit. Cancern har vuxit till sig för utspritt och sitter för illa till i min bröstkorg. Nu ska jag remitteras till onkologen istället.
Det börjar en ny fas i sjukdomsförloppet. Jag måste acceptera hur det blivit och hitta nya mål och ny glädje mitt i eländet.
Hoppet att bli frisk får ändras till hopp om att kunna må så bra som möjligt under den tid jag har. Leva och ta vara på det som är bra!
Och jag är oändligt tacksam för allt jag fått - ett fint liv, en underbar och älskande familj, fantastiska och kära vänner, ett roligt jobb på en arbetsplats där jag trivs så bra, otroligt mycket stöd och värme från alla möjliga håll och fin vård där jag redan tidigare blivit räddad och fått extra tid att leva på ... Tack! Ja, jag är lyckligt lottad.
Nu ska jag möta det svåra - sjukdom och slutet. Men jag hoppas kunna fortsätta att njuta av allt jag har i livet så länge det pågår.
En dag i sänder! Jag försöker behålla lugnet och tilliten till att jag får all den hjälp och den stöttning jag behöver på vägen. Jag har tur som har en blogg att skriva av mig på, ett jobb, ett hem, ett tak, en säng, en familj, vänner och kärlek. Jag har också tur att jag lever i ett land där de flesta får god omvårdnad. Det är jag så tacksam för. Nu intalar jag mig att allt är bra och allt ska gå bra. Jag tar min medicin och hoppas på att få sova gott så att jag kan orka med en ny dag imorgon. God natt! Vi hörs snart igen.
Inga B
9 april 2014 00:42
Helena, du är så stark och underbar som vill dela med dig av ditt liv och din svåra situation. Dina bilder i bloggen är alltid så fina. Jag har inte kommenterat på länge men tänker på dig och är glad att jag fått lära känna dig även om det bara är i cyberrymden. Vad kul det var när vi bloggade som bäst för många år sedan. Jag skriver nästan aldrig något numera vare sig i bloggar eller på FB. Jag försöker orka jobba och det är allt just nu. Många styrkekramar till dig från Inga i Umeå (Tunas matte - hon har hunnit bli 8,5 år). Hälsningar och Kram!
Helena Lundbäck
9 april 2014 02:47
Vad glad jag blir Inga, av det du skriver! Ja det var roligt när vi bloggade som bäst. Att skriva och få svar av gamla och nya vänner ger kraft och mod när man som mest behöver det. (Och ibland ett nytt fint täcke ...:-) Hoppas att du har det fint! Och tack för att du vill höra av dig! Valle blir sex år i maj. Han är en bra tröst i många stunder. Även för sin husse som i honom fått en glad lekkamrat. Kram till dig och vackra Tuna.
Ann-Katrin
9 april 2014 07:00
Så tråkigt att höra Helena. Verkligen ledsen för din skull. Vi vet ju alla att livet tar slut någon gång men det är ju en helt annan sak att aktivt förbereda dig för det. Jag hoppas att det kanske kan finnas cellgift som kan bromsa förloppet. Jag hoppas att du har och får ha en god erfarenhet av all värme och omtanke som jag själv stött på inom vården. Jag hoppas att du inte ska behöva vänta på något. Jag hoppas att du kan finna glädje i något varje dag.
Helena Lundbäck
9 april 2014 07:24
Tack Ann-Katrin! Jag tror och hoppas att det blir så.
teresa
9 april 2014 09:52
Älskade Helena, så underbart att få vara din vän, jag är så oerhört tacksam för det, för alla stunder tillsammans, senast en så kort stund i söndags, men vilken glädje att få se dig, krama dig, mötta din blick, titta i dina fina ögon... hade gått och tänkt på dig hela dagen, och då "dök du upp" så där bara, stod där mitt på garden, där ute på Emaus... plötsligt stod tiden still, det fanns bara du, strålande du! Jag tänker att jag hade velat kunna ge dig allt, ge dig själva livet, men... det har du ju redan! Du är en sådan fantastisk livsbejakare! Kan inte föreställa mig hur du känner dig just nu, även om jag försöker, men jag säker på att du kommer att fortsätta uppleva varje stund, varje månniska du möter, du är så oerhört generös! Och de stunder du inte orkar, vet jag att du också vågar vara ledsen, arg, rädd... du är en så hel människa kära Helena, och för alltid kommer jag att älska dig. Din vän i all evighet.
teresa
9 april 2014 10:32
En viktig sak till idag: låt mig få veta vad jag kan göra för att hjälpa till (av praktisk natur eller annat, vad som helst) - jag blir bara glad om jag får göra det (hjälpa till). KRAM
Carina
9 april 2014 10:53
Hej Helena!
Blev så ledsen när jag läste din blogg i morse. Det är så tråkigt att du ska behöva genomlida ännu mer. Styrkekramar till dig och Peter från Carina och Torbjörn i Tingsryd.
Eva
9 april 2014 13:12
Saknar ord.
Bamsekram från oss till dig. <3
Ingela
9 april 2014 15:23
Så tunga besked Helena! Som du skriver måste man någonstans i detta hitta en acceptans och ett sätt att hantera det. Så viktigt att försöka hitta och se ngt glädjefyllt i de dagar som kommer
Idag hittar jag inte ord... Jag står också inför nästa steg i min cancer, vet att det betyder ny cytostatika för mig,
Säkert får du också en cytostatika som kan hålla cancern på avstånd ett tag till.
Jag har ett antal år bakom mig m behandlingar och har orkat och valt att jobba deltid , jobbet är en del i den vardag jag vill ha, förutom familj och vänner, älskar naturen och dess växlingar, så promenader är en del ... Ja du förstår dagarna rullar på och jag med dem😊 ett tag till.
Du ska se att det finns en behandling som passar dig Håller tummarna för dig !!!
Ingela
Helena Lundbäck
9 april 2014 16:27
Tack Ingela! Och lycka till med din behandling!
Isabelle
9 april 2014 17:11
Mina ögon tåras när jag läser om det tunga beskedet och jag blir alldeles varm inombords när jag sedan läser hur rätt du ser på livet, du kloka fantastiska kvinna. Kommer du remitteras omgående till onkologen nu eller blir det ytterligare väntan innan de vet om det går att sätta in cyto?
Stor varm kram❤️
Isabelle
Helena Lundbäck
9 april 2014 18:06
Hej Isabelle!
Jag hoppas att jag slipper vänta mer. Vet inte ännu när jag får kallelsen.
Kram
Martina
9 april 2014 17:50
Hej Helena!
Vi känner inte varandra, men jag blev ledsen av att läsa att sjukdomen tagit över😞 Beundrar din styrka och ditt mod! Jag har följt din blogg och din kamp, och det är så orättvist att det blir så här!
Skickar många kramar och hoppas att du trots allt orkar leva dag för dag 💜
Kram fr Martina
Helena Lundbäck
9 april 2014 18:08
Tack Martina!
Ja det är alltid orättvist med sjukdom.
Kram till dig
Eva
9 april 2014 19:51
Men... va´ tungt det blev att andas.
Jag saknar ord. (som min namne)
Kraaam Helena
Renee
9 april 2014 22:19
Det är onekligen svårt att hitta rätt ord, men jag vill ändå skriva något till dig. Det är så oerhört viktigt, allt som du skriver om i din blogg. Du sätter kloka ord på det som händer dig, men som också händer andra människor, som inte kan eller orkar uttrycka sig som du kan. Det du skriver känns igen och skänker tröst hos andra. Och ja, det är orättvist med sjukdom. Jag är ledsen över att du har fått detta negativa besked som du har fått. Samtidigt är jag imponerad av hur du beskriver situationen och dina känslor. Tack för att du orkar berätta om din situation. Det är viktigt för många andra.
Kram!
Maggan
10 april 2014 09:53
Jag tycker mycket om din öppenhet och att kunna visa sin svaghet. Den som finns inom oss alla om vi utsätts för sjukdomar och stress. Precis som Renee skriver så hjälper du många med din blogg, att sätta ord på det som gör ont. Jag fick också ett tungt besked men som visade sig lyckosamt genom operation och cellgifter. Längst inne anar man hur det är innan beskedet. Ändå blir det först en chock innan man landar i det. Nu får du fokusera på din behandling. Trots allt så är cancerforskningen på fram marsch. Nu har de forskat fram ett nytt medel som bara tar de sjuka cellerna och skonar annat. Inom en inte alltför avlägsen framtid med försök på människor. Och extra pengar till cancerbehandlingar skall avsättas enl regeringen. Man får sätta sin tilltro på det. Jag tänker på dig, håller tummarna och hoppas du får snabb behandling. Kramar från Maggan
Dominique
10 april 2014 12:11
Hej Helena!
Vad ont det gör i mig att du fick så dåliga besked. Det var ändå bra att du inte behövde vänta på beskedet så länge. Ju fortare en behandling kan sättas in, desto bättre förutsättningar blir det ju också då. Ovissheten är alltid det värsta. Det blir lättare att förhålla sig till saker och ting om man vet. Idag pratar man ju om kronisk cancer, som man kan hålla i schack längre med mediciner. En kollega till mig har levt med sin spridda bukhinnecancer i 8 år med behandling med cellgifter med jämna mellanrum. Hon fick först äggstockscancer och 5 år efter diagnosen, fick hon spridning till bukhinnan, inoperabel, och det har hon levt med nu i 8 år. Hon mår relativt bra. Forskningen går ju också framåt. Läste om en forskning, där medicinen tar död på de vilande cancercellerna och det måste ju vara bra. Det är ju det som är problemet idag med cellgifterna, att de bara biter på de celler som är aktiva. Det finns andra forskningar som pågår nu, som dom tror mycket på, en slags bromsmedicin utan biverkningar, där nu försök på människor ska inledas. Så det händer saker i forskningen i alla fall.
Jag hoppas att du får må så bra som möjligt och njuta av våren och sommaren och jag kommer att hålla mina tummar och tår, ska be mina katter att hålla sina tår också för dig att cellgifterna krymper och dödar tumörerna, det tror jag att medicinen kommer att göra.
Kramar
Helena Lundbäck
10 april 2014 17:20
Tack! Å så positivt det låter! Ja, forskningen är sannerligen spännande och man vet aldrig. Jag pendlar mellan att tänka att det ska ta slut fort för mig och att tänka att det kanske finns hopp om lite längre liv ändå. Kanske lika bra att inte veta. Jag ska i alla fall försöka leva och inte sörja medan jag lever. Kram
Sara
10 april 2014 21:28
Kära bästa Helena, om det är någon som kan hålla cancerhelvetet stången så är det du med ditt mod och positiva förhållningssätt. Tänker på dig och håller alla tummar för att du ska få behandling snabbt. Varmaste kramar Sara
Helena Lundbäck
10 april 2014 21:43
Tack Sara!
Behandlingen börjar efter påsk och det blir nog bra. Kram!
Lisa
5 juli 2014 14:57
Hej underbara du. Jag lyckades hamna på din blogg genom en länk, och nu sitter jag här och har läst igenom en rad av dina inlägg. Känner bara att jag måste lämna en kommentar och verkligen berätta för dig vilken underbar människa du verkar vara. Tänk om alla hade samma syn på livet som du, då skulle alla vardagsproblem vara så mycket mindre. Jag har själv en nära släkting som drabbats av bukhinnecancer och detta berör mig djupt. Jag önskar verkligen att det fanns mer man kunde göra för människor i eran situation. Jag har iallfall fått ett nytt perspektiv på livet efter att man läst din blogg samt upplevt detta med min släkting. Ett perspektiv som lärt mig att uppskatta livet, alla små saker. Ingenting är givet, men man ska bara lycklig så länge man har livet. Det är så fantastiskt av dig att dela med dig av din sjukdom, det ger så otroligt mycket för de människor som får möjlighet att läsa detta. En STOR kram till dig, och ta hand om dig.
Helena Lundbäck
5 juli 2014 22:59
Å tack för din fina kommentar Lisa! Så glad jag blir av att läsa den. Kram tillbaka!
Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...
