Det är underligt med smärta. Den varierar så! Ibland har jag så ont att tårarna rinner, att jag tänker att jag närmar mig slutet med stormsteg, att det knappt är värt att leva om det ska vara så smärtsamt. Och ibland är jag så gott som smärtfri.

I söndags hade jag enorm smärta vid flera tillfällen. Den dagen tog jag extra morfin tre gånger. Dubbel dos dessutom. I går ringde jag till onkologen och undrade när jag ska få behandlingstid. Jag vill inte vänta mer och cytostatikan ska ju sättas in för att försöka hejda metastastillväxten. Då fick jag veta att jag hade tid om ännu en vecka, nästa måndag. Men när de fick höra att jag hade så ont bestämdes det att flytta starten på behandlingen till denna vecka. Och så fick jag hjälp med höjda doser på smärtstillande samt komplettering med kortison.

Idag tisdag kallades jag dessutom in för extra röntgen av lungorna för säkerhets skull. De ville vara säkra på att det inte var en propp som orsakat värken. Jag har svårt att känna om det är i lungan, i levern, i bukhinnan vid diafragman eller i ett revben som ursprunget till smärtan sitter. Det jag känner är att det gör mycket ont under höger bröst. Så där så att jag blir matt av smärtan.

Det var ingen propp tack och lov. Men det syntes vätska i lungan, dock inte så mycket. Jag fick åka hem igen och höra av mig igen om jag blir för andfådd eller har alltför ont. Då kan de tappa ur vätskan.

Men nu har smärtan lagt sig. Kanske för att jag tar mer Dolcontin sedan igår? Och kortison. Kanske av någon annan anledning.

År 2012 hade jag basketbollstora metastaser i bukhinnan, då åkte jag in akut med stark smärta ett antal gånger. Men så ibland kändes det nästan smärtfritt. Nu har jag små och pyttesmå metastaser och knottror som tydligen kan ge lika stark smärta när det är som värst (7-8 på en skala på 10). Och så nästan smärtfritt (bara 1-3) när tabletterna hjälper. Visst är det konstigt?

Jag gillar inte smärta. Och jag är rädd för stark smärta. Det är så tydligt att det är något som är fel och trasigt och sjukt.

Nu ska jag sova och hoppas få vara smärtfri av den nya högre medicindosen.

Jag har ont igen, i bröstkorgen. Ganska ofta. Och känner mig ständigt lätt andfådd. Trots att jag aldrig springer, utan snarare vankar fram med min ömmande hälsena. Får väl bara svälja att smärta hör till livet numera. Och jag börjar vänja mig vid att ständigt somna överallt, på bussen och i soffan.

Imorse besökte jag sjukgymnasten som vill att jag tränar hårdare för att kunna läka min hälsena. Och efter att ha stretchat, spänt foten och sedan sänkt min kropp upp och ner på ett trappsteg 30 gånger sov jag några timmar hemma i soffan. Jag fick anstränga mig för att kunna orka vakna och sedan ta en promenad med Valle i solen och det frostvita.

På eftermiddagen träffade jag min dotter i stan. Vi satt och pratade på ett lugnt café och det gav mig ny energi och glädje. Nu vilar jag i soffan igen.

Trevlig helg!

I måndags lämnade jag nya prover på sjukhuset och röntgades sedan - bröstkorg, buk, hand och fot. Nu har jag läst resultatet av undersökningarna, i min journal på nätet. Det visar sig att cancern, som tidigare vilat ett tag, nu har börjat bråka med mig igen. Jag har därför många frågor till läkarbesöket nästa måndag. Vad väntar mig nu?

Och så reste jag iväg på tisdagen. Tänkte att jag skulle må bra av lite miljöombyte. Ville ha trevligt. Men jag blev trött och dålig, så istället ligger jag nedbäddad. Somnar hela tiden. Kan inte göra något alls. Hoppas pigga på mig lite så att jag kan njuta av att vara ute och röra på mig, som jag brukar.

Kramar i den grå november!

Tiden - hur ska jag få den att räcka till? Och orken? Jag vill så mycket. Jag har så många som jag vill träffa och dela livet med, men jag har inte ork att resa runt och hålla alla relationer igång. Jag blir "den gamla flickan med de långa armarna". Världens äldsta lilla flicka. Gammal och sliten, men ändå naiv som en liten flicka. Jag sträcker mig för att nå allt, mina armar som burit barn och matkassar och livets alla bördor är långa, men räcker ändå inte till allt jag vill. Jag tar i av alla mina krafter och ... somnar av utmattning ...

I helgen har jag träffat mina föräldrar. Det var skönt att det äntligen blev av. Jag älskar dem så. Nu är vi hemma igen och snart ska vi vidare för att träffa andra familjemedlemmar. Det är skönt att möta och umgås med alla dem jag älskar. Men imorgon måndag blir det en heldag på Akademiska sjukhuset. Provtagning, besök hos diakon och sedan två olika röntgenbesök. Jag ska kollas upp - kropp och själ. Och det är bra. Jag vill verkligen bli undersökt och lyssnad på. Helst skulle jag också vilja bli "ompysslad". Som kroniskt sjuk i cancer känner jag mig trots alla vänner och min fina stora familj så ensam och ibland bortglömd. Många säger att de tycker att jag är "så stark", men det känner jag mig inte alls. Många säger att jag ser "så pigg" ut, men det stämmer inte med hur jag känner mig.

Jag hittade en grupp på Facebook där alla medlemmar är i liknande situation som jag, nämligen kroniskt sjuka i cancer. Det kan bli bra att vara med där. Jag tänker att jag kanske kan få stöd av andra i den gruppen. Kanske. Förmodligen kan de förstå mig och jag kanske kan förstå vad de andra i gruppen känner och tänker. Det är skilllnad på att ha cancer och kunna hoppas på att bli frisk och att ha cancer och veta att man aldrig kan bli frisk. En skillnad som känns inuti. När jag nu har kronisk cancer är det som om ett hopp har släckts. Jag vill fortfarande leva så gott det går, jag vill fortfarande njuta av livet och av alla mina kära, men jag känner mig samtidigt så liten, ensam och rädd. Och trött ...

Tröttheten gör allt större och svårare än det är. Värken känns mer. (Eller är det värken som gör mig så trött?)

Livet pågår och är fortfarande vackert, på sidan om allt elände i världen som också tynger mig. Jag fortsätter leva mitt i kaos. Men jag önskar verkligen att världen vore vackrare, att hatet och våldet som svärtar ner våra dagar (Inte mig personligen, men allt jag läser om och ser i media), att girighet, egoism, rasism, krig och alla vidriga mänskliga avarter försvann. Jag önskar kärlek och medmänsklighet, klokhet och värme. Mer lycka till oss alla! Mindre sjukdom och sorg! Mer hopp för mänskligheten! Mer glädje till barnen!

Så! Nu ska jag vila.I morgon är en annan dag och jag hoppas att det blir en varm och fin dag. Och att ni alla därute slipper smärta och sjukdom och att ni lever kärleksfullt och gott i glädje. Ha en fin vecka!

Livet pågår. Tiden kommer till mig. Jag lever vidare och det är fantastiskt, om man ger det en tanke. Det går att leva med cancer, det går att varva sorg med glädje, mörker med ljus. Och nu har det blivit november, än en gång. Dagarna blir kortare. Mörkret kommer tidigt, men dagarna är behagligt ljumma och solen värmer när den tittar fram. Det är fullt av blöta bruna löv på marken, men jag hittade ändå smörblommor vid vägrenen igår. Som ett hopp i mörkret.

Förra veckan hade jag fina och intensiva dagar på Öland, tillsammans med familj och släkt. Jag orkade långt mer än vad jag någonsin trott - mycket prat, promenader, lek, matlagning och brödbak. Vi umgicks många generationer tillsammans och det är lika fantastiskt varje gång, att känna allas glädje över att få vara tillsammans. Men sedan jag kommit hem igen har jag i stället behövt sova och vila desto mer. Och tyvärr känner jag värken komma tillbaka igen. Strålningen tillsammans med Dolcontinet gjorde mig smärtfri i fem veckor, men nu verkar strålningen ha tappat sin effekt. Det var skönt så länge det varade. Nu får jag ta extra morfin igen.

På måndag i nästa vecka är det dags för provtagning och ny röntgen. Då får jag se om cancern fortfarande slumrar eller om det kommit nya metastaser. Ha det så bra i (den än så länge) ljumma november!

Det är så skönt när krafterna kommer tillbaka. Helgen började dåligt - det fanns inte så mycket till val att kunna må bra på fredagen - men slutade desto bättre. Vi fick besök av två av våra döttrar idag. Så härligt att ta det lugnt och prata, lyssna på musik, äta lunch tillsammans och promenera i det sköna höstlandskapet. Jag är så glad att jag mår bättre och att jag lyckades hitta mängder av saker att njuta av och glädjas åt. Det är en gåva att slippa vara ensam och att ha så fina människor omkring sig.

På kvällen när döttrarna åkt hem och jag gick ut en sväng med Valle, på vägar bortom lyktstolparnas ljus, in i det trygga mörkret under den vackra stjärnhimlen, kände jag mig så underbart lycklig och rik.

Önskar er alla en fortsatt vacker höst och en bra vecka!

Jag hade sett fram emot fredagen då jag på eftermiddagen skulle möta två av mina barnbarn vid tåget och åka hem med dem till oss. Vi hade planerat en mysig kväll och så var det tänkt att de skulle sova över och vara kvar här en stund på lördagen. Men jag hann varken handla eller ens klä på mig igår, som var den fredagen. Redan på morgonen blev jag sjuk. Jag stapplade in på toaletten och kräktes under några timmar, fick frossa och hade ont i magen. Svetten rann och jag var helt slut. Det var en fruktansvärd ansträngning att krypa tillbaka in i sovrummet och hämta telefonen, så att jag kunde ringa min man. Han kom hem och hjälpte mig att tvätta av mig, dricka några droppar vatten och komma i säng. Jag var så sjuk att jag sedan sov precis hela dagen. På kvällen kunde jag ta en dusch och äta och dricka lite. Sedan sov jag igen, hela natten igenom.

Trist att vi inte kunde vara med barnen, men tur då att deras farmor och farfar ställde upp istället. Själv ligger jag nu under en filt med ömmande bröstkorg och vilar. Det är städdag ute i byn där jag bor, men jag kan förstås inte vara med. Det känns tråkigt att inte kunna, men det kan ju inte hjälpas. Är man sjuk så är man. Ibland orkar jag mer, ibland orkar jag mindre.

Imorgon kanske det blir en bättre dag!

Jag träffade en sjukgymnast idag. Hon undersökte min fot mycket noggrant och gav mig sedan övningar  för att öka cirkulationen och stärka musklerna i vaden så att den överansträngda, svullna och förtjockade hälsenan ska ha chans att läka. Jag ska bland annat stretcha och jobba med att sakta häva mig upp och ner på tå i en trappa. Hoppas nu att det ska hjälpa så att jag slipper vara stel och halta!