tursomentokig

Direktlänk till inlägg 8 november 2015

Tankar inför en ny vecka

Av Helena Lundbäck - 8 november 2015 22:11

 

Tiden - hur ska jag få den att räcka till? Och orken? Jag vill så mycket. Jag har så många som jag vill träffa och dela livet med, men jag har inte ork att resa runt och hålla alla relationer igång. Jag blir "den gamla flickan med de långa armarna". Världens äldsta lilla flicka. Gammal och sliten, men ändå naiv som en liten flicka. Jag sträcker mig för att nå allt, mina armar som burit barn och matkassar och livets alla bördor är långa, men räcker ändå inte till allt jag vill. Jag tar i av alla mina krafter och ... somnar av utmattning ...


I helgen har jag träffat mina föräldrar. Det var skönt att det äntligen blev av. Jag älskar dem så. Nu är vi hemma igen och snart ska vi vidare för att träffa andra familjemedlemmar. Det är skönt att möta och umgås med alla dem jag älskar. Men imorgon måndag blir det en heldag på Akademiska sjukhuset. Provtagning, besök hos diakon och sedan två olika röntgenbesök. Jag ska kollas upp - kropp och själ. Och det är bra. Jag vill verkligen bli undersökt och lyssnad på. Helst skulle jag också vilja bli "ompysslad". Som kroniskt sjuk i cancer känner jag mig trots alla vänner och min fina stora familj så ensam och ibland bortglömd. Många säger att de tycker att jag är "så stark", men det känner jag mig inte alls. Många säger att jag ser "så pigg" ut, men det stämmer inte med hur jag känner mig.


Jag hittade en grupp på Facebook där alla medlemmar är i liknande situation som jag, nämligen kroniskt sjuka i cancer. Det kan bli bra att vara med där. Jag tänker att jag kanske kan få stöd av andra i den gruppen. Kanske. Förmodligen kan de förstå mig och jag kanske kan förstå vad de andra i gruppen känner och tänker. Det är skilllnad på att ha cancer och kunna hoppas på att bli frisk och att ha cancer och veta att man aldrig kan bli frisk. En skillnad som känns inuti. När jag nu har kronisk cancer är det som om ett hopp har släckts. Jag vill fortfarande leva så gott det går, jag vill fortfarande njuta av livet och av alla mina kära, men jag känner mig samtidigt så liten, ensam och rädd. Och trött ...


Tröttheten gör allt större och svårare än det är. Värken känns mer. (Eller är det värken som gör mig så trött?)


Livet pågår och är fortfarande vackert, på sidan om allt elände i världen som också tynger mig. Jag fortsätter leva mitt i kaos. Men jag önskar verkligen att världen vore vackrare, att hatet och våldet som svärtar ner våra dagar (Inte mig personligen, men allt jag läser om och ser i media), att girighet, egoism, rasism, krig och alla vidriga mänskliga avarter försvann. Jag önskar kärlek och medmänsklighet, klokhet och värme. Mer lycka till oss alla! Mindre sjukdom och sorg! Mer hopp för mänskligheten! Mer glädje till barnen!


Så! Nu ska jag vila.I morgon är en annan dag och jag hoppas att det blir en varm och fin dag. Och att ni alla därute slipper smärta och sjukdom och att ni lever kärleksfullt och gott i glädje. Ha en fin vecka!


 
 
Ingen bild

MArgareta

9 november 2015 09:47

Du är fantastisk- klok och så omtänksam! Kramar

Helena Lundbäck

9 november 2015 10:41

Kram

 
Ingen bild

Dominique

10 november 2015 23:15

Hej Helena,
Förstår dig så väl. Självklart är det jobbigt att leva med en så svår kronisk sjukdom och jag förstår att känslorna växlar mycket mellan hopp, oro och förtvivlan och att orken tryter ibland. Tycker ändå att du hanterar din situation på ett väldigt bra sätt. Du ska vara stolt över dig själv, tycker jag. Håller med dig om att det finns så mycket hat, rasism och elände i världen just nu och massor med mänskliga avarter. Jag tror att vi alla, som tror på godhet, mår ganska dåligt i den stämning i världen som råder nu för även om det inte handlar om en själv så är det så hemskt med detta hat. Jag är faktiskt väldigt påverkad av det och önskar av hela mitt hjärta att det vore annorlunda. Det är så skrämmande med det här hatiska tonläget i vårt samhälle, som en masspsykos. Vill bara att det ska vara en ond dröm och när man vaknar så är det över. Men så är det ju inte tyvärr. Önskar som dig en bättre värld utan hat och elände. Hoppas att du får sova gott i natt i alla fall och du har rätt, i morgon är en annan dag.
Kramar

Helena Lundbäck

11 november 2015 21:27

Tack för en fin kommentar! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04


Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46


    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04


På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards