Att leta efter orsaker till sin cancer är något som jag tror att de flesta drabbade ägnar sig åt. "Varför fick jag cancer? Har jag ätit fel, tränat för lite, levt för osunt ..."

Det är ju inte så stärkande att i efterhand ångra sitt levnadssätt eller skuldbelägga sig själv. Men ibland kan det kanske hjälpa att försöka förstå. Jag läste till exempel att det ibland kan finnas ett samband mellan utmattningssyndrom och för tidig död i t ex cancer. Kanske kan min långa tid i stress och min långa tid som sjuk i utmattningssyndrom ha bidragit till att jag blev sjuk i cancer.

För att klara av att vara sjuk i cancer tror jag att det är det bra att släppa och inte älta alla tankar om varför. Istället försöka må bra och göra det man kan för att läka så gott det är möjligt.

Men hur får man hopp när prognosen är dålig? Och när orken är liten?

Själv blir jag glad de stunder då jag lyckas leva utan fokus på sjukdomen. Jag är så trött på att vara sjuk, trött på att vara trött och trött på all väntan på nya besked.

Jag kan också bli trött på alla goda och välmenande råd. Allt från råd om att springa sig frisk till att pröva tarmsköljningar. Men hur ska man orka "kämpa" när det ändå inte kommer att hjälpa ... Eller, kommer det att hjälpa? Finns det något sätt att mota och kanske till och med bota cancern? Har jag verkligen mod att låta bli att lyssna och prova?

Jag vet att min diagnos med opererad tarmcancer och opererad bukhinnecancer som i våras spritt sig vidare med nya metastaser i bukhinna och lungsäck, statistiskt sett inte ger någon god prognos. Särskilt inte om man inte får fler operationer. Men hittills har ju cellgifterna och avastinet jag fick i våras och i somras lyckats stoppa upp tillväxten av ytterligare metastaser. Nu väntar jag på nya besked.

Och jag tänker att det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och inte bli stressad av mina tankar. Jag försöker leva med glädje och lite guldkant, så gott jag kan. Så länge jag kan.

Jag äter sedan många år mycket grönsaker och fisk, men inget kött. Det har känts bra för mig att äta så nyttigt jag kan. Men allt kan bli bättre. Och ännu godare!

Jag använder mig av ny kunskap och nya recept. I helgen bakade jag ett gott fruktbröd och en efterrättskaka på bland annat dinkelmjöl istället för vetemjöl. Jag ska i möjligaste mån försöka undvika vanligt vetemjöl och mejeriprodukter. Hoppas må bättre i magen och bli piggare av det.

Apropå mat som man ska bli pigg av har vi festat på röd smoothie gjord av lingon, hallon, bananer, tranbärsjuice, vatten och solrosfrön hela helgen. (Nästa gång ska jag boosta med nyponskalspulver också).

Idag blev det grön smoothie (grönkål, ruccola, solrosfrön, avocado, ingefära, gröna ärter, surkål, vatten) till middag. När jag har mer hemma kan det dessutom vara selleri, gurka och kiwi i. Härligt!

Nu innan jag somnar dricker jag en kopp ingefäraté med gurkmeja. Jättegott!

Hoppas att kroppen får sig ett lyckorus av den nya kosten. Jag behöver allt jag kan få för att försöka mota tröttheten. Önskar så att värken i rygg och bröst kunde gå över. Med värktabletter blir det drägligt, men usch så trött jag känner mig. Har svårt att hålla ryggen rak. Kanske är förklaringen att jag inte styrketränar? Jag promenerar alltid en halvmil eller mer per dag, men det räcker tydligen inte.

Jag försöker praktisera avslappning och andningsövningar. Och en stunds qigongövningar varje dag börjar jag med nu igen. Det behövs för att göra mig lite smidigare om inte annat.

Jag har varit lite låg på sistone, men det känns bättre nu. Jag fick sådan peppning av svägerska och svåger i helgen när vi träffades. Och jag blir glad av mina arbetskamrater och fina grannar som muntrar upp mig på alla sätt. Idag kom ett härligt vykort som fick mina mungipor att dras uppåt. :-) Tack! 

"Hur ska lillan orka?"
Nej. Det är det jag inte gör. Inte om jag tar i som jag gjort. Inte om jag pressar mig och oroar mig. Inte om jag är så missnöjd med att jag inte orkar ...

Jag måste börja i en annan ände. Jag vill börja i en annan ände. Jag vill ta vara på de stunder då jag orkar, jag vill ge mig energi. Vila mycket och bara göra det som får mig att må bra. Ta värktabletter mot värken. Tillåta att orken finns där ibland och försvinner ibland. Vara lite snällare med mig själv.

Ja. Så får det bli!

Nu har vi gått in i den mörkaste tiden på året. November fram till mars kan verkligen vara jobbiga månader, ofta ofta grått och mörker, även om det finns undantag, som den mysiga julen och en och annan solig skidtur mitt i vintern över snötäckt åker. Hela kroppen skriker att den vill sova och gå i ide, men jag försöker släpa mig fram i dimman, vända humöret och hitta orken.

Idag lyste i alla fall solen en stund när jag satt på tåget mot stan och då kändes det bättre. Jag jobbade eftermiddag och fick lite ork och energi till sist. Jag gillar ju mitt jobb och vill kunna vara positiv på jobbet.

Hoppas nu att den kurator jag ska få träffa på sjukhuset, kan ge mig lite tips på förhållningssätt så jag klarar av min oro och mitt liv som sjuk i (just nu vilande) cancer bättre.

Något som redan har gett mig kraft och glädje är att jag fått besked att jag i december ska få delta på en rehabvecka för cancerpatienter. Det är Cancerrehabfonden som ordnar detta och det känns så bra! Jag tror verkligen att jag behöver det nu.

Vi som är sjuka i cancer, vi kämpar på med livet, behandlingarna, symtomen, tankarna och känslorna. Men hur det ska gå och hur länge vi får leva är aldrig självklart. Hur mycket vi än kämpar är utgången aldrig säker. För den beror på så mycket annat än vad vi kan styra över. Vi måste bara försöka finna oss i vad som sker. Det är ingens fel eller skuld. Vi kan inte "vinna kriget mot cancern" på ren vilja. Det handlar inte om prestationer. Det är något vi möter i livet som ibland kan sluta med att vi blir friska och ibland att vi blir kroniskt sjuka. Eller att vi dör. 

Åsa Beckman skriver om det i dagens DN:

Omänskligt att ge den sjuka ansvaret för cancern.

I eftermiddag fick jag veta att en av mina medsystrar lämnat oss för gott i morse. Hon var en av de som varit ett stöd för mig och gav mig hopp när jag fått besked om att jag fått cancer i bukhinnan. Hon ringde upp mig första gången sommaren 2012 och berättade att det fanns hopp. Att man kunde leva vidare efter operation.

En tapper medsyster som opererats flera gånger och passat på att leva och resa däremellan. Tack för att du gav mig hopp! Och vila i frid!

Mina varmaste tankar till din familj och dina vänner.     

Förut, när jag var ung hade jag jämt så bråttom. Livet snurrade på och jag följde med på karusellen och parerade alla de händelser som dök upp och bara pågick. Jag tänkte att jag skulle göra det jag själv verkligen ville, någon gång sedan. Det fanns ju oändligt med tid och så klart skulle den dagen komma då jag kunde utforska och ägna mig åt mina egna önskningar och drömmar.

Som barn ville jag bli sångerska. Som tonåring ville jag bli skådespelare och från 20-årsåldern var det författandet som hägrade.

Men jag lyssnade aldrig tillräckligt på drömmarna och satsade aldrig fullt ut. Kanske var det rädslan att misslyckas som gjorde drömmarna till någon slags livslögner. Istället fyllde jag mitt liv med många fina barn, en massa pluggande och mängder av arbete på olika arbetsplatser.

Jag har levt ett bra, kärleksfullt och roligt men stundtals också väldigt jobbigt liv. Många sorger och förluster har drabbat och format mig.

Men på sidan om det pågående praktiska livet har lusten att uttrycka mig konstnärligt på ett eller annat sätt alltid funnits. Oftast har jag tryckt undan lusten. Bett den vänta, vänta på framtiden.

Så underligt det då har känts när jag på grund av cancern förstått att framtiden inte är oändlig. Plötsligt kan jag inte räkna med framtiden alls. Inte planera, inte ens drömma längre.

Det är lätt hänt att bli uppgiven när de här tankarna och insikterna når en. Och rädd. Jag har perioder då jag inte vågar se framåt det minsta.

Men idag satte jag i alla fall vårlökar i jorden - pingstliljor, rosa krokus, kungsängsliljor och vita, bulliga och rufsiga tulpaner. Jag hoppas verkligen få glädjas åt dem när de blommar efter den långa vintern.