tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Reflektion

Av Helena Lundbäck - 19 februari 2016 09:14

Redan fredag! Veckorna rusar fram. Nu är det helg igen och vi har planerat in roligheter. Jag är trött och sliten, men ska försöka skapa jämvikt i energierna. Att göra roliga saker tillsammans med kära vänner, ger glädje och glädjen fyller på orken. Men bara till en gräns. Mellan varven måste jag vila om orken ska räcka.

Idag börjar jag med att lämna blodprover som ska vara underlag för läkaren i början på nästa vecka. Jag ska på läkarbesök på måndag och startar nästa behandling på tisdag om värdena ser bra ut.

Men innan nästa behandling ska jag hinna med lite trevligheter. Vi tar först katt och hund med oss till veterinären på eftermiddagen och sedan blir det middag på en restaurang med persisk mat tillsammans med en kompis i stan. Jag tror att det blir roligt och gott! Efter middagen går vi till Uppsala Stadsteater och ser genrepet på "Att göra en Tartuffe".

Så fortsätter helgen. Imorgon åker vi med ett barnbarn till Stockholm och ser Ronja Rövardotter på Stockholms Stadsteater. Det blir verkligen en spännande upplevelse. Barnbarnet följer därefter med oss hem och äter middag, ser på tv ("mello") och sover över. På söndagen sedan firar vi min födelsedag och vi blir ett stort gäng (familjen) som ska käka semlor och annat gott. Jag tror att jag kommer att vara på riktigt gott humör hela helgen!

Trevlig helg och gott humör önskar jag också dig som läser!
Snart är det vår!

Av Helena Lundbäck - 18 februari 2016 11:51

Jag är snorig, har ont i halsen, är trött och håglös. Och jag har svårt att hitta glädjeämnen och saker att se fram emot just nu. Jag har bokat in några roligheter, men en sån här stund med deppighet, räcker inte roligheterna riktigt till. Bland det svåraste när man är kroniskt sjuk, är också att våga och kunna planera, tycker jag. Livet har blivit någonting annat än det var. Jag lever inte längre "som vanligt", jag lever "trots allt". Det påverkar mig ständigt att jag har denna sjukdom. Jag tänker att jag ska vara tacksam, att jag ska leva på och inte vara rädd, att jag ska passa på att göra saker som jag blir glad av .... Men det är som om jag lagt in en handbroms. Ingenting rullar lätt längre.


Ständigt finns tankarna om återfall och kris där. Jag är nu mitt uppe i en behandling och känner mig väldigt sliten. Visst hoppas jag på att kunna få en behandingspaus i sommar, men det kommer att ta tid att bygga upp orken igen. (Och när jag gjort det, vet jag att med all sannolikhet kommer det att vara dags för ny behandling - behandling som stoppar tillväxten av cancern, men samtidigt tröttar ut mig och sänker livskvaliten igen.)


Det finns så många som har det så mycket svårare, så jag borde inte ens nämna mina små bekymmer, men nu har jag ju valt att blogga öppet om allting. Det kan då vara jätteskönt att få stöd av alla läsare, men ibland tänker jag att ni måste vara trötta på mig. Trötta på att stötta och peppa. Kanske önskar någon i hemlighet att jag kan väl dö nångång, så att den här tjatiga historien kan få ett slut. Det är konstiga tankar och känslor som dyker upp. Jag borde ju kunna njuta av att få all den extratid som uppkommer, men jag är själv så trött på alltihopa ibland. Det är nog sånt som är svårt att förstå för den som aldrig varit i min situation. Jag kan tro att ni tycker att jag sjåpar mig och att jag borde skärpa till mig och vara glad istället.


Som tur är har jag en grundinställning att vara glad och att försöka ta tillvara på allt gott i livet, men det finns alltså stunder då glädjen inte räcker hela vägen. Jag känner mig ibland så utelämnad och så sorglig. Varför kan jag inte vara glad som alla andra? Eller som ett av mina barnbarn sa: "Varför kan jag inte vara ett vanligt barn som inte gråter hela tiden?"


När man är ledsen är det lätt att tro att alla andra mår bra och att det är bara jag som har det svårt. Med all den livserfarenhet jag har, så vet jag att det inte är så. Ändå blir jag svag och håglös emellanåt. Jag tror att cancern och cancermedicinerna suger musten ur mig. Livet känns då tomt och svårt att få någon ordning på.


Jag vet att nästan "alla" hamnar i svackor då allt känns meningslöst. Trist att gå till jobbet varje dag, trist att vara hemma varje dag, trist att vara sjuk, trist att ....


Då är det skönt att veta att det vänder. Ingenting varar för evigt. Jag är också säker på att det inte dröjer så länge förrän någon lockat fram ett skratt hos mig och då kan jag byta fokus.

Av Helena Lundbäck - 15 februari 2016 23:05

Det är riktigt kallt och vintrigt nu. Minus elva grader Och härligt vitt överallt ute. Jag var i skogen med Valle på eftermiddagen och han njuter så av snön och av kylan, medan jag fryser. Jag försöker gå på i rask hastighet, för att hålla värmen. Valle stannar däremot gärna och nosar och rullar sig och "snöbadar". Det verkar klia skönt i pälsen när han rullar sig och han blir ju ren och fin av att dyka ner i det vita.
Katten Amber är däremot av det frusna slaget. Hon springer ut och stannar ute bara en liten stund och blir så nöjd sedan när jag släpper in henne i värmen igen. Hur som helst är jag glad åt att ha hund och katt som sällskap.

Det är lycka det!

Av Helena Lundbäck - 15 februari 2016 12:29

Å, så jag gruvar mig när det är dags för mammografin. Och sedan grimaserar jag stort, där jag står med bröstet fastklämt mellan de hårda plastplattorna i röntgenapparatern. Sköterskan är lätt på hand och föser mjukt upp mitt lilla bröst i exakt rätt läge. Sedan klämmer hon åt, allt vad hon kan, vrider två steg till på ratten och aj! Jag håller andan ... Aj, aj! Jo det gör ont. Men det är väl klart att jag står ut med det. Nu är det gjort! Det har tagits bilder på högra och vänstra bröstet - från sidan och uppifrån. Om två veckor vet jag ifall jag har bröstcancer också, ovanpå tarmcancermetastaserna. Det är ändå bra att veta!

Apparaten är från 2009 får jag veta medan jag tar på mig kläderna, så det är en gammal bekant. Fort och lätt gick undersökningen och sköterskan är van. Hon och apparaten ser förmodligen redan nu om det växer något suspekt i brösten, men innan jag får veta vad hon ser, ska två läkare bedöma bilderna. Jag undrar hur många av de undersökta människorna på en dag, som kommer att få brev med besked om misstänkt bröstcancer i brevlådan ...

Av Helena Lundbäck - 13 februari 2016 23:56

Vi tillbringar helgen hos mina föräldrar, 26 mil hemifrån. Det blir ett lagom avstånd till vardagen med dess tankar och bekymmer. Här kan vi släppa alla krav och svåra tankar. Vi kan slappna av och njuta. Som om tiden flätas samman med minnen från förr - glädje, trivsel och tid utan sjukdom. Och det känns fint att bli glad och glädjas tillsammans. Det känns som om jag satsar på att leva istället för att vänta på att dö.

Hoppas att ni alla har en fin helg!
Kramar!

Av Helena Lundbäck - 8 februari 2016 23:02

Förra veckan lyckades jag vid några olika tillfällen få till några träffar med delar av familjen. Det gör mig så glad och ger mig "påfyllning" i mitt fina liv. Ja, jag lever ett liv som verkligen är värdefullt! Jag är så tacksam för att kunna ha det så bra!

Idag var jag på sjukhuset igen, då det var dags för en avastin- och cytostatikabehandling. Den 19:e med denna mix, som visat sig motarbeta min cancersort så effektivt.

Min första behandling av detta slag ägde rum den 28/4 2014. Då hade nya metastaser upptäckts och jag fick allt som allt sju behandlingar fram till den 22/7 och kunde sedan ha en lång cytostatikapaus hela hösten och vintern fram till den 12/3 2015, då det blev dags för att återuppta behandlingarna. Behandling nr 8-13 pågick under den våren fram till t o m den 4/6 2015. Sedan kunde jag ha ytterligare en välbehövlig och lång paus över sommar och höst. Behandlingspauserna ger kroppen chans att återhämta sig lite innan det blir nödvändigt att starta nya behandlingar igen. Den 30/11 2015 satte vi igång med den behandlingsperiod jag är inne i nu och idag gavs behandling nr 19. (Det är den sjätte i perioden.) Blodprov visar att jag nu har mycket bra värden samtidigt som jag "svarar förbluffande bra" på behandlingen, som en läkare nyligen sa. Själv säger jag att jag åter har tur som en tokig!

Ja, medicinen fungerar! Cancern finns ju kvar i mig, men stoppas upp i sin framfart, vilket ger mig ett längre liv!

Tyvärr ger medicinen en del biverkningar som tröttar och stör. Just nu är jag bland annat genomsvettig och blöder näsblod varje dag och så har jag en jobbig huvudvärk och sveda på fotsulorna och i munnen. Vissa dagar kämpar jag med illamående och andra med diarréer. Om svårigheten att ta djupa andetag är en biverkning eller ett sjukdomssymtom, vet jag inte. För sjukdomen "känns" ju också. Mest som trötthet och så som smärta - i trakten av revbenen på höger sida under bröstet och i bröstbenet men även bak i bröstryggen. Jag tar därför Dolcontin tre gånger per dag och från och med ikväll höjer jag på läkares inrådan dosen i hopp om att hitta nivån där jag blir smärtfri. Det är ju ofta en dosfråga och när det behövs får man höja tills man hittar rätt nivå.

Utan smärta minskar tröttheten och ökar orken. Det vore skönt om det kunde fungera! Då skulle jag orka njuta ännu mer av det härliga livet - alla mina extradagar som jag får! (Och eftersom det ser så bra ut nu, så vågar jag tänka att det kanske kan handla om inte bara dagar eller veckor eller månader. Det kanske kan bli många extraår!)

Av Helena Lundbäck - 3 februari 2016 22:59

Ont i bröstryggen. Ont i huvudet. Snuva. Näsblod. Illamående. Väldigt trött. Och ändå försöker jag hitta på något som ska förgylla dagen. Det var fantastiskt vackert i skogen idag, men jag orkade inte gå så långt.

Lite senare satte jag mig i bilen och körde till min son för att träffa honom och hans pojkar. Det var svårt att köra - halt väglag och lågt stående sol som bländade, men det var mysigt att komma fram och få fika med dem och småprata om hur de haft det. Lite vardagslyx.

Av Helena Lundbäck - 2 februari 2016 18:46

Jag fick häromdagen en jättefin och bra present från en av mina käraste vänner. Hon har skickat en s.k "Book Seat", en läskudde som man kan placera sin bok uppslagen på och samtidigt ha händerna fria. Ibland kommer ett brev, en present eller en hälsning just precis när man behöver den. Och de sista dagarna har jag känt mig extra skör. Jag blev också verkligen jätteglad för presenten och omtanken som den innebär. Med presenten hade min vän också skickat dessa mycket tänkvärda rader:

"Allt är Nu. Låt oss göra nuet stort!"

(Klicka på bilden så syns den tydligare.)


Det är en konst att försöka skapa mening, innehåll och glädje i alla ögonblick. Som frisk fanns det på något sätt utrymme för att slarva, skjuta upp, lämna. Som sjuk känns det istället som om jag måste koncentrera mig, samla mig, vara närvarvarande och använda alla de ögonblick jag får. Jag är så medveten om att ögonblicken kommer att ta slut.


Senaste röntgen gav ju mig i och för sig en ganska positiv bild av hur det ser ut med sjukdomen, men jag kan ändå inte vila i det. Särskilt som jag har fått en ny typ av smärta på en specifik punkt bak i ryggen. En smärta kombinerad med en ihållande klåda. Det påminner mig ständigt om cancern. Den känns också alltid, även som svag smärta på andra ställen i skelettet. Min rädsla består inte av att jag fruktar att cancern ska komma tillbaka, eftersom den redan är tillbaka och aldrig kommer att lämna mig. Min rädsla handlar mer om att jag ska dö, att livet måste sluta i förtid och att jag ska bli så sjuk att det blir olidligt med smärtorna. Kanske är det inte rädsla, utan snarare ångest och oro. Jag vill inte vara i den här mardrömmen.


På tv-programmet "Malou efter tio" i TV4 imorse, pratade de om hur det blir för cancerpatienter som är färdigbehandlade och ska klara sig själva. Cancerrehabfondens ambassadörer Katarina Hulting och "Vimmelmamman" Lotta Gray berättade om sina upplevelser av att ha cancer och tankar kring detta. De förklarade mycket bra hur man aldrig blir fri rädslan. Titta på  Katarina och Lotta i ett inslag från programmet här!


En psykolog, Anette Pavlovic, förklarade också vidare hur det brukar vara för kvinnor som har den upplevelsen. Vilket stort behov som finns av att få prata och prata färdigt. Det verkar också vara viktigt för alla cancersjuka att deras vänner och andra inte formulerar ord som: "men nu är du ju frisk" eller "du mår ju bra nu". För så känns det inte för den som under lång tid levt under dödshot eller t o m fortfarande lever under dödshot, förklarade psykologen.

 

Tack för att ni berättar och förklarar!


Klicka här för att se och höra psykologens förklaring i programmet.




Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards