Jag har reagerat på detta tidigare, hur vi pratar om cancer och hur vi felaktigt tror att det beror på den cancersjuka personen själv, om den ska klara sig eller inte. Men vi som har cancer kan inte bestämma oss för att "vinna över cancern" eller "besegra" den. Vi kan bara hoppas att vården kan bli lyckosam och låta oss få leva lite till. 

Läs vad cancerläkaren och författaren Stefan Einhorn förklarar i denna artikel: Vi förlorar inte kampen mot cancer

Även om jag hade tänkt mig att bli riktigt gammal, och kanske inte får bli det nu, så är jag ändå så nöjd med det jag fått uppleva hittills i mitt liv. Jag är glad att jag hunnit så pass långt i livet att jag kan vara nöjd med det jag gjort. Sedan får jag se vad som återstår och hur länge jag får vara kvar. Det är i alla fall gott det som är och har varit. Tack för det!

Jag har nyss varit med i en undersökning som en sköterska gör i samband med sin vidareutbildning. Det handlar om tankar kring palliativ vård och jag fick svara på ett femtiotal frågor, som bland mycket annat fick mig att tänka efter hur jag vill ha det när jag närmar mig slutet. Det var ganska tufft att sätta ord på alla mina tankar. Att se dem svart på vitt. Men bra också. Jag inser att jag tänker på cancern och döden i stort sett hela tiden.

Detta får mig att fundera över om jag ska försöka att inte tänka på min situation så mycket. Nog borde jag kunna bortse från allt? Jag vet ju hur det är, att döden kommer, och skulle kunna nöja mig med att veta det och sedan ägna mig åt roligheter och glädje och liv och levande i stället. Lägga döendet åt sidan och låta det vara tills den dag då det ska ske. Det borde gå ... Men jag kanske behöver hjälp av en terapeut eller någon samtalskontakt för att kunna släppa alla tankarna.

I dag har jag haft besök av två döttrar och tre barnbarn. Det kändes så fint. Livet kommer hem till mig. Vi åt lunch tillsammans, fikade och gick ut med hunden. Och så är det så underbart att lyssna på döttrarnas och barnbarnens tankar och prat och lek. Jag älskar dem så.

Efter underbara dagar i London har jag nu kommit hem till svensk oktoberkyla. Resan var verkligen lyckad, jag har varit med om så många trevliga stunder, ätit gott, vistats i mysiga miljöer, - blomstermarknaden som vi besökte på lördagen var fantastisk! - shoppat, vandrat, pratat, fikat ... Men det roliga kostar på också. Jag har fått en överansträngd hälsena igen och har svårt att gå nu. Jag ringde nyss och om en vecka ska jag få komma till en sjukgymnast och visa upp min knöliga sena på foten.

Igår var jag på sjukhuset och pratade med en diakon från sjukhuskyrkan. Jag känner att jag har behov av att få reda ut tankarna lite. Mest grät jag hela tiden. Jag tror att jag är utmattad. Måste lugna mig lite och vila mer mellan varven.

Idag vaknade jag med huvudvärk och det har inte gått över ännu. Jag vilar. Ska strax ta mig ut i det vackra och kalla vädret ändå. Hunden måste ju gå ut. Sedan kommer en kompis med sin hund och ska hälsa på och sova över ett par nätter. Jag hoppas att jag piggnar till lite mer och att vi får det mysigt tillsammans.

Ha det fint i hösten!

Det är verkligen härligt ute nu med klar luft och skön temperatur. På väg till skogen tog jag och genade över åkrarna som torkat upp och det märktes även på min hund Valle att han njöt av att springa fritt i det vackra vädret. Jag tycker om att se honom glad och fri och jag får passa på nu innan jaktsäsongen börjar när han får korn på slaktavfall som jägarna lämnar lite varstans. (Då är han inte alltid lika lydig och intresserad av att följa mig.)

Nu börjar strålningen hjälpa lite och jag har inte lika ont längre, även om jag är trött och det kliar på det eksem som bildats på bröstet. (Alltid är det något.) Det är verkligen skönt att slippa den värsta värken. Nu vill jag ha en period med bättre mående ett tag, det skulle vara skönt. 

Om värken ger med sig kan jag koncentrera mig på att skriva igen. Jag har i princip skrivit klart hela boken som jag föresatt mig att göra, men det behövs en koncentrerad läsning och småjusteringar, innan jag kan slutföra den. Jag hoppas kunna trycka den sedan, så att mina nära och även andra intresserade kan läsa den. Det är alltså en bok om mitt liv, min livsberättelse. Det har varit fantastiskt roligt att skriva den och jag rekommenderar alla att skriva sin egen livsberättelse. För mig känns det som om jag fått syn på mig själv och mitt liv så mycket klarare när jag skriver. Det är som att lägga pussel och passa in sig i historien. Hoppas att de som ska läsa den tycker att det är lika spännande som jag tyckte att det var att skriva den.

Jag sover länge på förmiddagarna men har ändå haft mycket på gång de senaste dagarna. Det hjälper också till att hålla humöret i schack, det att fylla dagarna med små och stora saker att sysselsätta sig med.

Vi har, tillsammans med många andra i vår kommun, i helgen besökt en flyktingförläggning i närheten och hälsat flyktingar välkomna till Sverige, genom att fika tillsammans med dem, småprata (så gott det går utan gemensamt språk) och ge dem leksaker och kläder som de kan behöva. Det känns bra att göra något för att deras första tid i nya landet ska kännas lite bättre.

Jag passar också på att träffa vänner och familjemedlemmar att prata och fika med på dagarna. Min idé om att försöka förgylla varje dag med något lite, fungerar hyggligt som strategi att orka med livet. Och eftersom vi ska ge oss iväg på en weekendresa till London snart, finns det mycket som måste ordnas med först. Jag har fått röd och knottrig hud som kliar på bröstet, efter strålningen, så idag har jag ringt och fått salva utskriven för att behandla huden med. Min mobil krånglar när jag ska ladda den, så jag trodde att jag måste byta ut själva fästet i telefonen där laddningskontakten sitter, men det verkar vara utslitna sladdar som krånglar - lösningen blev att jag fick köpa en ny sladd igen. Imorgon ska jag kolla med engelska ambassaden vad som gäller när man reser med morfin i bagaget. Behöver jag intyg från läkare att jag medicineras med detta?

Annars är det lite varierande hur jag känner mig. Jag saknar jobbet och mina arbetskamrater, jag saknar känslan av att vara frisk och nöjd och jag saknar glädjen som det innebär att höra till ett sammanhang. Det känns konstigt att veta att jag inte kan jobba mer, utan att jag är sjuk på heltid. Men så får det vara. Jag har ont ibland, är ledsen ibland, trött och otålig då och då, men många stunder är ändå allt ganska ok. Jag försöker finna mig i att det är så det är. Jag lever ju, kan äta och röra mig och det är bra!

Jag sov hela förmiddagen. Nu håller jag på att trappa ut kortisonet och i takt med att tabletterna minskar, ökar tröttheten. Jag är inte längre lika "pigg". Efter en intensiv period med buss- och tågresor till Uppsala med besök på sjukhuset varje dag, kom torsdagen att bli en vilodag. Till sist fick jag masa mig upp ur sängen och efter en lunch "on my own" tog jag på mig regnkläderna och gick ut i skogen med hunden. Allt var vått, vått och grått. Bara nyponen på en buske lyste upp tillvaron.

Men så hittade jag kantareller. De har vuxit till sig i regnet och jag fick med mig precis så mycket att det räckte till en fullmatad kantarellpaj till middag. Härligt!

Annars är jag lite låg nu. Det känns som om jag bara "blivit över". Jag kan inte jobba och jag har svårt att hitta mening. Varje dag måste jag hitta livskraft, men hur gör man? Det är inte alltid som jag klarar av att förgylla dagarna.

Imorgon ska jag in till stan och strålas på sjukhuset igen. Och efter det ska jag möta min dotter på stan och ta en fredagsfika. Hoppas att krafterna är tillbaka då. God natt alla kära vänner!

Det gick inte att stråla fötter och hand samtidigt som de tidigare inplanerade strålningarna i bröstkorgen. Jag fick därför göra ett nytt besök på sjukhuset idag, då läkare, sköterska, fysiker och någon till person som jag inte uppfattade yrke på, samlades för att förbereda kommande behandling. De resonerade kring hur strålningen bäst ska ske och ritade upp på huden områden som ska strålas. Nu har jag tuschstreck på ena handen och båda fötterna. På fredag ska jag komma tillbaka och strålas där också.

Jag är tacksam för att jag får hjälp. Full effekt lär ska uppnås inom ett par veckor. Då hoppas jag att cancern stannat av för ett tag och låter mig vila.

Ha det gott i ljuva september!