Ännu en gråmulen höstdag. De gula löven reflekterar i alla fall lite ljus och man får passa på att försöka fånga det bleka dagsljuset så gott det går. Jag gick en promenad med en granne och våra hundar vid lunchtid och det var skönt. Det blev en lagom tur på drygt två kilometer. (Igår gick jag drygt tre kilometer och det var i längsta laget för min trötta kropp.)

På eftermiddagen åkte jag in till Uppsala för ett tandläkarbesök. Jag brukar ha bra tänder, men eftersom jag besöker tandläkaren med två års mellanrum kan det ju ha hunnit hända något. Jag tänkte att det kanske var så, nu när jag medicinerat mycket, genomgått cytostatikabehandlingar och haft svamp och sår i munnen. Så skönt då att allt såg mycket bra ut! Inga hål och inga problem.

Min bonusson är på besök och skjutsade mig idag och det var tur, för min rygg värkte förfärligt och promenederna mellan den parkerade bilen och tandläkarmottagningen var tröttande. Jag hade tänkt kombinera tandläkarbesöket med ett besök på jobbet också, men det fanns ingen ork kvar till det. Får göra ett nytt försök en annan dag!

Nu ligger jag i soffan igen och väntar på att få middagen serverad.

Visst har jag det bra!

Vi har varit på ett lördagsbesök hos fina vänner i "härliga familjen". Det är gott att få klappa gosiga katter, skratta lite och få energipåfyllning! Tack för det!

Nu är vi på väg hem igen och jag ser fram emot en lugn kväll i soffan, med en kär vän på middag hos oss i all anspråkslöshet.

Livet är gott! Trevlig helg önskar jag alla!

Igår, tisdag, fick jag besök på eftermiddagen. Det var en av mina döttrar som kom med sina två små barn. Trots att jag mesta tiden låg på soffan, njöt jag av sällskapet.

Det blev fikastund och en liten promenad förbi lekplatsen, filmstund och sedan middag. Jag behövde inte alls anstränga mig, mer än att kliva upp från soffan och sätta mig vid dukat bord. Det är gott att ha en snäll och hjälpsam familj!

Innan barnbarnen åkte hem med sin mamma, fick de också gå på upptäcktsfärd med ficklampa i handen ute i mörkret, tillsammans med sin morfar P. De letade fladdermöss och även om de inte hittade några, blev det nog den bästa stunden på hela dagen.

Själv somnade jag gott när de åkt.

Äntligen fick solen en chans att titta fram genom molnen. Jag kunde ta av mig vantar och keps och njuta långa stunder av solskenet, medan jag gick två och en halv kilometer. Jag promenerade i extremt långsamt tempo, tillsammans med min man och hunden Valle. Valle springer lös långa sträckor och vänder sig om och undrar varför det går så sakta för mig. Som tur är kan Valles husse springa och leka med Valle, leka kurragömma, kasta pinne och lite annat som får igång glädjen och flåset. Vi blir ungefär lika andfådda alla tre efter en stunds promenad. 

På vägen hem måste jag stanna och sätta mig på en bänk och vila min trötta krumma rygg. Valle hoppar också upp och håller mig sällskap. På tredje bilden har han just gett mig massor av pussar .... och på fjärde gör vi High five.(Klicka på bilderna så syns det bättre.)

Efter promenaden blev det lunch och sedan sova några timmar på soffan igen.

Det blev en fin och lite gladare dag idag!

Tänk dig ett stort rivjärn som sakta gnuggas mot insidan av din mage ... Och så en urvriden trasa bak i ryggen - ingen kraft kvar i "veka livet". Krydda med utmattning och lite håglöshet, väntan på att dagen (eller natten) ska gå och så ibland ren smärta som flammar upp. Det är vad jag försöker acceptera alternativt tränga undan nu.

Höstens ihärdiga regnande gör inte saken bättre. Kanske kan en fikastund hos snälla grannen få mig på bättre humör?

Igår kväll hade jag riktigt ont och fick ta till morfintabletterna för att så småningom kunna sova. Idag har det varit bättre.

Det blev ingen promenad idag, för alla mina krafter gick åt till att bli intervjuad och fotograferad och filmad. Jag var så trött efteråt att jag somnade på soffan. (Hoppas att jag pratade någotsånär sammanhållande under intervjun.) Ska lägga ut länkar här sedan, när det publicerats.

En liten minipromenad blev det till sist i alla fall - till grannen för att mata en kelig och hungrig katt. Imorgon bitti ska jag åka tillbaka till UCC.

När jag ligger här på sjukhuset (UCC) får jag besök då och då. Av Peter - min man - (men tyvärr inte de sista dagarna då han blivit så dunderförkyld), av mina barn, av min bror och av en vän. Ibland orkar jag bra med besöken, ibland är jag trött.

Häromdagen kom två av barnbarnen hit med sin mamma efter jobbet och förskolan. Vi hade det trevligt och mysigt en stund, men snart tyckte den charmige treåringen att det blev långtråkigt och ville mest förstöra storasysters teckning. Då bestämde den kloka mamman att det var lagom tid att gå hem och vi vinkade och kramades, medan den trötte treåringen mest skrek.

Jag hörde skriken i korridoren när de gått och jag kan tro att det inte var alldeles bekvämt för föräldern, när de nu befann sig på ett ställe där det förmodas vara lugnt. Men en av alla snälla sköterskor hade bjudit barnen på glass och så var allt bra igen. Treåringen vände sig till mamman för att få hjälp att öppna sin glass, varpå hon tog den och öppnade den. Då blev det fel, som det lätt blir för små trötta barn. Så hade han ju inte tänkt, hon skulle bara hjälpa .....

Stora skrik igen och en rasande treåring på språng in i personalrummet. Men skriken tystnade, för tänk att det bjöds en till, egen glass. Och då blev det frid och fröjd till slut.

Bäst var sexåringens kommentar efteråt:

"Jag bara gick där i korridoren, och så hörde jag en röst som sa: - Vill ni ha glass?

... Så skulle det vara på alla sjukhus!"

Hej! Jag lever, jag lever!!!! (Och nu är magen platt och 2, 5 kg tumörer + några organ utplockade.)

Här ligger jag kopplad med allehanda slangar (4 dränage i buken, sond genom näsan, urinkateter, epiduralkateter i ryggen som tillför smärtlindring och bedövning, infarter för dropp etc på händerna och i halsen, blodtrycksmätare i handleden, EKG. Och med klämma på fingret som mäter syresättning och annat som mäter andra saker. Sedan blir jag förstås uppvaktad med penicillinsprutor, blodförtunnandesprutor, termometer i örat och annat smått och gott hela tiden.  Förmodligen har jag glömt något viktigt!Läkare och IVA-sköterskor passar upp och kollar och pratar med mig.

Här är i alla fall patienten i fokus vill jag lova!

Kirurgerna Ilvars Silins (gynkirurg) och Haile Mahteme kommer ut och hälsar på mig på Intensivvårdsavdelningen där jag ligger när jag vaknat. Operationen har gått riktigt bra! De är så nöjda och glada att sjukdomen gick att bränna, plocka och skrapa bort på alla angripna ställen. Sedan har min buk fått en megastor chock med cytostatika direkt i bukhålan, innan jag syddes ihop igen. 

Jag somnar snabbt igen. Tröttheten är stor och när jag är vaken är jag än så länge milt euforisk.

På benen har jag vita, läckra stödstrumor och ovanpå dem blå pulserande tryckförband som håller blodcirkulationen igång.

Detta så länge om själva operationsdagen.