Igår var det två år sedan den stora operationen. Utan den hade jag inte varit med här idag. Det är märkligt och stort att tänka på. Och jag är oändligt tacksam för att jag fått den vård jag fått.

Idag oroar jag mig lite, eftersom jag börjar känna tryck och obehag i bröstet och vid diafragman. Ibland tror jag att det bara är muskelkramp som beror på stress. Andra gånger tänker jag att det är tumörerna som börjat växa igen. Ärligt talat tar det ner mig lite och jag har svårt att känna balans och vara nöjd i alla lägen. Jag är trött och orkar inte hålla igång så bra längre. Jobbet på halvtid tar mycket av mina krafter och så oron, men även helt friska människor pendlar i humöret, så det är ju inte konstigt att jag som är cancersjuk får ha mina stunder.

Annars försöker jag hitta på saker som får mig på gott humör. Förra helgen åkte vi iväg till Norasjön i Bergslagen tillsammans med en av döttrarna och hennes familj. Det blev en fin helg med utflykter till olika konstnärsateljéer och utställningar - "Ljusstråk" www.ljusstrak.se - och vi hade sköna och trevliga stunder tillsammans.

Det behöver inte vara stora saker som ska till, för att skapa glädje. En eftermiddag i veckan som gått, tog jag med mig hunden och en kompis till skogen där vi plockade lite lingon och drack kaffe och på kvällen blev vi bjudna på middag av kompisen. Såna små utflykter och trevliga middagar kan muntra upp i vardagen.

Nu är det lördag och vi ska träffa min son och hans familj.

Önskar alla en trevlig helg!

Och glöm inte att rösta imorgon om du inte redan gjort det!

 

Maggan

15 september 2014 21:30

Åh jag förstår din oro....så fort man känner något tror man att nu....men oftast är det falskt alarm. Jag följer din blogg, tänker på dig och håller tummarna.Inte konstigt att du är trött, det tar energi att gå och vara orolig. Jag vet.Hoppas du kan få tankarna på något annat. Fast ibland måste man också få känna så också. Härligt att ni gör "roliga" saker. Det stärker. Kram Maggan

Helena Lundbäck

16 september 2014 18:50

Kram till dig med!

 

Annelie i norr

19 september 2014 10:24

Hjärnspöken tar mycket kraft..men jag förstår dig och har samma känsla själv.
Har opererats i februari och därefter gått på Xeloda -cellgifter i förebyggande syfte. Nu har jag avslutat cellgiftsbehandlingen..och glädjen över det blandas med oron över att det nu kan vara "fritt fram" för att cancern kommer tillbaka. Det viktiga är att fortsätta göra "Måbra saker" och att prata med någon..fast jag vill inte oro min man o mina barn mer än nödvändigt så jag pratar nästan mer med andra.
Det som gör mest ont är att Haile och UCC bara försvann..det känns som att en matta drogs bort -har en sån sorg över detta.

Helena - håller tummarna för dig och önskar dig allt gott.
Din blogg ger tröst och utrymme att få "bolla" våra gemensamma tankar - Tack för den.

Helena Lundbäck

20 september 2014 10:58

Hej Annelie!
Ja det är en stor sorg och förlust att Haile och UCC försvann. Oron får man väl lära sig att leva med. Jag funderar mycket över vad som tar mest kraft - cancern, behandlingarna, kampen mot cancern, sorgen, oron ... ? Kanske måste vi lära oss att bara leva och leva på. Oavsett vad vi möter på vägen. Kram! Och tack för att du vill dela dina tankar här!

 

Cicki

20 september 2014 02:17

Hej Helena! Vilken härlig lingonbild, du är verkligen lysande som fotograf. Jag blir så orolig när du skriver om dina känningar i diafragman. Jag har nämligen också konstiga känningar där, det gör inte ont men något är det. Måste höra med doktorn igen om det. Fattar inte att du orkar jobba, det är verkligen strongt. Jag tycker att det är viktigt att göra roliga saker och försöka koppla bort sjukdomen så mycket som möjligt och tänka positivt. Håller tummarna att röntgen ger ett positivt besked. Kram Cicki

Helena Lundbäck

20 september 2014 11:02

Hej Cicki!
Tack för fina ord. Jag kan inte mycket om fotografi, men vilken tur då att man kan ta bra bilder med mobilen numera. Det är ju så mycket som är fint runtomkring mig och jag mår bra av att se vackra saker, så det vill jag dela med mig av när jag kan. Ja det är lätt att känna oro och väntan är alltid lång tills man får besked. Vi får hålla tummarna för oss alla drabbade. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...