Vi har varit i Malmö över helgen och haft det roligt och trevligt tillsammans med Peters tvillingbror och hans fru. De bjöd på stadstur där vi bland annat tittade på en utställning med Liv Strömqvists tänkvärda och roliga seriebilder med tillhörande texter. Jag slapp gå på min ömma fötter, då jag blev skjutsad överallt med bil. Skönt! Vi fikade också hemma hos våra gemensamma vänner och på kvällen såg vi en riktigt bra musikal - Billy Elliot. En helt igenom bra helg blev det och det allra bästa var kanske det att vi kunde träffas och äta gott och prata i lugn och ro. Så skönt också att få variation från vardagen.

Djuren fick inte följa med. Hunden Valle var på ett hundpensionat och katten Amber blev ompysslad och gossad med av vår snälla granne. Tack för det! Både katt och hund verkade nöjda när vi kom hem och vi tyckte att det var skönt att vila från djuren (inga promenader alls för min del) men också härligt att komma hem till dem igen.

I Malmö hade våren kommit bra mycket längre. Vi blev bjudna på rabarberkompott gjord på årets första späda rabarber. Trädgården bjöd på utslagna tulpaner, påsk- och pingstliljor i rabatterna och där ståtade också en lysande gul stor forsythia som blommade för fullt och en till buske stor som ett träd blommade på bar kvist, nämligen magnolian. Underbart!

Vädret var soligt men kallt och övergick idag i gråväder med hagelskurar. (Men då flög vi hem till ett soligt Uppland.) Nu tar jag det lugnt igen. Det kostar på orken att resa och roa sig, men som tur är ger det också energi och jag är så glad att jag har möjlighet att göra såna här resor då och då. Mitt liv är ett bra liv! Tack för att jag får så mycket!

Häromdagen ringde en fin vän som är "trogen", oavsett vad som sker. Hon hör av sig ofta och vi kan alltid berätta hur det är och tar oss tid att lyssna på varandra. Det betyder mycket för mig nu när jag har varit så skör. Det är gott med de där nära vännerna. Vi finns för varandra. Idag pratade jag med en annan kär vän. Vi planerade lite inför sommaren. Jag vet inte om det kommer att hålla, om jag är tillräckligt frisk då, men det var skönt att drömma lite. Och hoppas på att det ska fungera.

Och jag har glatt mig med musik! Äntligen, efter många dagar med enorm trötthet, missmod och tårar kunde jag idag känna lätthet och glädje. Så skönt! Med rätt musik i högtalaren är det som om kropp och själ också hoppar in i rätt spår. Jag ler och börjar dansa (i sittande ställning eller försiktigt i stående - på mina stela fötter) och allt blir lättare en stund. Idag var det Eva Dahlgren som hjälpte mig att må bättre.

Solen sken mest hela dagen, men det blåste kallt när vi var ute, Valle och jag. Jag kämpar på och går med mina ömmande fötter. (Lederna värker och fotsulorna svider. Jag tror att det är
ett resultat av cellgiftsbehandlingarna.) Men jag får nöja mig med kortare promenader. Valle behöver egentligen längre turer, men det kan inte hjälpas. Tur att han får de långa promenaderna på mornarna i alla fall, då husse är ute med honom.

Det blev en bra dag idag, den bästa på länge. Så skönt att jag orkade hålla mig vaken en hel dag! Och så roligt att jag kunde måla igen.

Tack för att det blev en så bra dag idag!

Det är lördag. Solen tittar fram bakom molnen och jag har släpat mig ut och sitter nu i en vilstol på altanen. Jag har filtar, tidning och bok med mig. Vid mina fötter ligger Valle och spanar på fåglarna i trädgården.

Att cancer och trötthet hänger ihop är ju ett påstående jag känt till och känt av länge. Som tidigare drabbad av "utmattningsdepression" vet jag också hur trött en kan bli av den sortens trötthet. Men den trötthet jag känt de sista två veckorna är kanske värst hittills. (Hur trött kan en människa bli?) Jag undrar om cancern är på väg in i ett nytt stadium eller om det är något annat allvarligt som tillstött. Det kan ju finnas massor av förklaringar. Kanhända är det inget allvarligt, det kanske bara är en jättereaktion på all medicinering kroppen utsatts för under vintern.

I början på maj ska jag till provtagning och i mitten av maj är det ny röntgen. Då får jag kanske förklaringen till mitt mående. Men det vore skönt att få krafterna tillbaka. Jag hoppas kunna känna mig bättre snart.

I eftermiddag ska vi träffa några vänner och se teater. Jag vet inte hur jag ska orka, men jag följer med. Tack och lov så blir jag skjutsad dit och behöver inte anstränga mig så hårt.

Jag önskar alla en skön helg!

Idag har jag haft besök av en fotograf som filmat mig och Valle och tagit stillbilder på oss. Vi höll till ute i trakterna där jag bor och inomhus hos mig. Förutom fotograferandet pratade vi en hel del om hur det är att vara kroniskt sjuk och hur det är befinna sig i det tillstånd där jag är - i väntan på döden men med ambitionen att leva på för fullt så länge det går. Hon spelade in samtalet och det är meningen att det hela ska resultera i en utställning. Bilderna kan också komma att användas i en bok om svårt sjuka.

Jag tycker att det är viktigt att stanna upp och titta på sitt liv emellanåt och jag är ju också van att reflektera över det ena och det andra som rör liv och död och min sjukdom. Det blev därför spännande att samtala kring ämnet. Men hjälp så trött jag blev av allt samtalande och av att vara "fotomodell". Ändå är jag mycket nöjd med eftermiddagen.

Ibland kan det vara svårt att svara på frågor om hur jag mår, men idag fick jag en liten kick av att bli intervjuad och fotograferad. Jag mådde bra av att "stå i centrum" och på så vis bli lite bekräftad. Det berodde säkert på att fotografen var så inkännande och säker och dessutom var det vackert väder.

Det ska bli väldigt spännande att se hur resultatet så småningom blir.

Idag är det äntligen soligt. Som vanligt påverkas jag positivt av solen. Allt blir lättare, bekymren minskar och glädjen ökar. Jag har gått en kort runda med Valle i kanten av en åker och så småningom ut på grusvägen. Valle fick springa lös och sträcka ut. Han behöver röra sig och jag kan inte springa med honom, så då gör jag så här. Mina fötter värker mycket. Jag ska ta kontakt med sjukgymnasten till veckan igen, tror jag. 

igår hittade jag blåsippor. Hela skogen är blå. De är verkligen sagolikt vackra. Jag försökte måla av dem, men det var svårt att få den skira känslan i bilden. Jag får försöka igen senare Och så pryder jag detta inlägg med ett foto istället.

Fortfarande somnar jag så fort jag sätter mig i soffan. Trötthet och värk i fötterna verkar vara biverkningarna av alla mediciner jag fått. Undrar hur länge jag ska dras med det.

Önskar alla en fin söndag eftermiddag och kväll! Jag har just druckit kaffe och ska ta mig en tupplur igen.

Jag blir så glad när jag läser att en av mina bloggvänner som också har "kronisk cancer" har blivit bättre. Det är underbart när behandlingarna hjälper oss att få må bättre!

Nyss var jag ute och målade klart en bild som jag började på igår. Målningen gör mig också så glad.

Ville bara skriva ner det!

Jag förstår att det provocerar många att jag som har varit så sjuk i omgångar och blivit så mycket bättre, inte kan vara fullt nöjd med detta. Och hoppfull. Och varför är jag så orolig? Det finns ju de som har det mycket värre!

Jag har nyss lyssnat på Maria Strømmes Sommar-program på SR play där hon berättar om forskning kring nanoteknik och hur den tekniken, när den är godkänd, ska kunna bota cancer. Visst låter det spännande, men jag vågar ändå inte tro på att jag ska hinna få ta del av det. (Sån är jag. Kanske ett sätt att försöka gardera sig, fast det vore ju smartare att hoppas på att få vara frisk länge ...)

Tyvärr vet jag också att oddsen för att bota metastaserande tarmcancer just nu är små. Kanske är det dumt att fundera över överlevnadsstatistik för oss som fått metastaser, men jag frågade min läkare vad jag egentligen har att förvänta mig. Vad gäller för tarmcancer? Och som jag tolkade läkarens svar, är det inte alls vanligt att tiden från att metastaserna dyker upp, till att man dör, blir flera år lång. De flesta dör ganska snart.

Men eftersom två år tycks vara medianvärdet, måste det ju finnas några som lever längre, eftersom det går snabbare än två år för somliga. Så funderar jag. (Så visst kan jag våga tro på några år till kanske ... ) Dessutom är statistiken byggd på erfarenheter med bara cellgiftsbehandling utan Avastin. (Avastinet har ju inte funnits med så länge.) Avastinet har ju visat sig fungera bra på att mota (men inte bota) mina metastaser. Så kanske att jag vågar tro på några år till (?)

För min del har det gått fyra år sedan de stora metastaserna i bukhinnan dök upp. De opererades bort 2012. Sedan var jag helt fri från metastaser under ett och ett halvt år.

Nya metastaser dök så upp för två år sedan (2014). De flesta av dessa är kvar, några har tillkommit, andra har minskat i storlek under alla behandlingar Jag har ju behandlats i omgångar med cytostatika + Avastin och det tycks vara en bra mix för att hålla dem tillbaka. Nu gör jag ett uppehåll och får vara beredd att påbörja ny behandling när det börjar växa igen. Hur länge det tar innan det börjar växa igen vet jag inte. Hur länge cancern går att mota på detta sätt vet vi inte heller. Men jag är tacksam för de nya dagar jag får! Jag kanske får en lång tid då cancern är inaktiv. Det vore underbart. Ändå vågar jag inte tro på att jag ska bli frisk och botad.

Jag läste någonstans att bara 10 % av de som fått metastaser överlever 5 år. Om jag finns med bland de 10 % återstår att se. Det beror ju också på hur man räknar. Den allra första metastasen satt på äggstocken redan hösten 2011 när jag opererades för tarmcancern. (Men då trodde läkaren att det var en vanlig ofarlig cysta och brydde sig inte om att ta bort den). Om jag ska räkna fem år från det att den sågs, blir det till hösten i år redan.

Så här snurrar det i mitt huvud. Men nu ska jag strunta i alla tankar om hur många år jag får. (Kanhända blir det inte ett enda.) Dags för lunch och sedan promenad. Och visst blir jag glad för olika saker varje dag, så ingen behöver oroa sig. Jag har ett bra liv! Ute är det vår!

Jag sov länge imorse. Det har blivit sena nätter i helgen och jag försöker nu komma i balans, men det är svårt. Det pågår nämligen så mycket tankeverksamhet i huvudet. Och många känslor kommer samtidigt upp till ytan. Jag känner mig alltså rätt så skör.

Det tar också på krafterna att träffa och kommunicera med så många människor som också de har sina bekymmer av olika slag. Det jag tänker allt oftare är att det egentligen inte går att jämföra våra olika sorger och svårigheter, för det som tycks bagatellartat för mig, kan vara övermäktigt för en annan och tvärtom. Vi kan aldrig "gå in i" en annan person och tro att vi vet eller förstår hur den tänker, hur den känner och hur den har det. Kanske känner vi igen en del, men vi vet ju aldrig allt vad den andre tänker och vad och hur mycket som känns svårt och störande för den andre. Visst är vi lika varandra på många sätt, men mest av allt är vi väldigt olika. Och jag tror att vi måste försöka acceptera detta, även om det kan vara svårt.

När jag själv är tyngd av något känns det ibland som om jag inte orkar härbergera mer. Det kan bli för mycket med både mina egna och andras bekymmer. När jag själv mår bra däremot, kan jag tänka att jag ska ta i, styra och ställa och helst försöka lösa den andres problem och trösta ... Frågan är om inte det bästa jag kan göra istället är att bara lyssna och låta den andre hitta sina egna lösningar.

Ja, detta att vara människa är många gånger så svårt. Men det är spännande också. Och roligt ändå att möta andra människor och lyssna till och försöka förstå deras sätt att tänka och vara. (Tänk att vi kan vara på så många olika sätt!)

Idag gick jag runt en stund för mig själv, i trädgården och spanade i rabatterna och i trädgårdslanden. Det händer mycket här också, nu när det börjar våras så smått. Det är härligt!

Ha det skönt i vårluften! (Snart spricker rabarberbladen ut.)