Plötsligt svängde vädret om från mulet, mörkt och trist till gassande sol och 25 graders värme. Och jag upphör aldrig att förvånas. Livet med cancer är en resa mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden tänker jag (i det tysta) att nu orkar jag inte längre. Ska det vara så svåra biverkningar på behandlingarna vill jag inte vara med! Snart går jag verkligen mot slutet .... (Jag har just blivit intervjuad kring hur det är att leva med obotlig cancer och stämningsläget gick mot döendemörker ...)

Och så, ett besked gör att allt vänder. Äntligen hittade jag röntgensvaret som jag väntat så på i Journalen på nätet och jag kan knappt tro att det är sant: inga metastaser har vuxit under sommaren och inga har tillkommit. "Väsentligen är status oförändrat avseende skelettmetastasering." Och det står liknande formuleringar kring lungor och buk, t o m har några metastaser krympt av sommarens behandlingar!

Så nu lever jag igen! Jag ska inte dö ännu. Jag har den helt mirakulösa egenskapen att jag vidhäftats med en stor portion tur. Jag ska inte dö ännu ....

På måndag träffar jag onkologen och hör hur hen tänker kring min sjukdom och tidigare och kommande behandlingar.

Trevlig helg alla ni som kämpar mot sjukdom och alla ni som är friska också.

Hur många röntgenundersökningar har gjorts på mig? Jag vet inte längre, men det är många! (Vilken sjukvård vi ändå har!) Alla undersökningar och behandlingar jag fått har förlängt livet på mig! Tack! 

Men jag vet att jag går och oroar mig varje gång när jag väntar på svar från röntgen. Har metastaserna växt eller krympt? Har det tillkommit fler? Kommer det att finnas behandlingar som stoppar tillväxten, eller har vi nått ett stopp? Orkar jag med fler behandlingar? Klarar jag illamåendet? Hur ska allt gå?

Idag var det dags för kontraströntgen igen och jag bad att de skulle sätta nålen i höger arm, trots att det går mycket lättare att sticka i min vänstra arm. Anledningen till att jag försvårar så för sköterskan på röntgen, är att jag har upplevt sådan stickande och svidande smärta när de sprutat in kontrast i vänster arm. Det blev tyvärr ändå smärtsamt idag, även i höger arm. Jag undrar om kroppen slår bakut? Vill kroppen inte vara med mer?

Nå, undersökningen gick bra, bilderna blev bra, sa sköterskan. Så då så ... Men jag måste vänta på svar från röntgenläkare. Och som jag väntar! Varför känns det så svårt?

Visst är det ändå märkligt hur min kropp har orkat!
Först en tarmcanceroperation hösten 2011, sedan 8 (adjuvanta) cellgiftsbehandlingar med Xeloda-tabletter, därefter när mina stora metastaser i buken upptäckts - 4 intravenösa cellgiftsbehandlingar (neoadjuvant behandling) med FOLFOX och därpå den stora bukhinneoperationen med HIPEC i sept 2012. Efter alla dessa behandlingar var jag symtomfri i 1 1/2 år.

Från och med början av 2014 då jag fått återfall med nya metastaser tills nu har jag sedan fått 25 intravenösa cellgiftsbehandlingar med Avastin: Avastin + Irinotecan + 5FU.

Och ärligt talat, efter 2 operationer och 37 behandlingar, mår jag illa! Det är så jobbigt med dessa behandlingar!

Tack och lov har jag bra dagar däremellan.

Det regnar och dagen är blåsig, grå och kall. Vi har idag sagt adjö till mina föräldrar som varit hos oss på besök i några dagar och nu skulle resa norrut med tåg. Jag hade önskat att de skulle fått sitta ute i trädgården och njuta av sommarvarma dagar, men istället fick vi elda i spisen och sitta inomhus och prata och spela Yatzy. Peter och jag har turats om att laga mat och diska och det känns bra att låta mamma vila lite.
Jag har varit på Akademiska sjukhuset och fått nya injektioner intill hälsenan på vänster fot. Det finns fortfarande mycket kärlinväxt kvar, även om det ser lite bättre ut nu jämfört med i början av sommaren. Läkaren tittar först med hjälp av ultraljud innan han ger mig sprutorna. Om några veckor ska jag tillbaka och få fler injektioner.

På eftermiddagen har jag mest sovit på soffan hela tiden och jag känner på mig att jag kommer att behöva fortsätta att vila mycket nu de närmaste dagarna. I morgon är det dags för cellgiftsbehandling igen och jag brukar ju numera bli rejält påverkad av behandlingarna.

Hoppas att ni kan njuta trots regniga och kalla dagar.

Vi har varit på Gotland. Jag är så glad att resan blev av. Peter, Valle och jag bodde hos en vän och hennes hund, tillsammans med ett gäng nya vänner i Bunge. En dag åkte vi till vackra Fårö, där vi besökte det riktigt fina Bergmancentret och badade i Ekeviken, där det fanns en underbar sandstrand. Vidare beundrade vi raukarna i Langhammars. Så mäktigt!

Igår bar det av till underbara Visby, där vi var tillsammans med många många medeltidsklädda som deltog i Medeltidsveckan. 

Jag är riktigt trött efter dessa dagar, men tacksam och lycklig att jag fick vara med om Gotlandsdagarna. (Klicka på bilderna, så syns de tydligare!)

Snart är det vardag med provtagningar, röntgen och behandlingar igen. Då blir det gott att ha minnena från sommaren att tänka på!

Det är trevligt och mysigt att vara social. Nu har vi umgåtts med Peters familj några dagar. Men igår kunde jag inte vara med. Jag fick en stark huvudvärk, mådde illa och kunde inte göra annat än att sova hela dagen, ända fram till kvällen. Förmodligen är det "bara" kropp och själ som behöver vila, men det oroar mig ändå.

Idag kunde jag vara med igen. Vi gjorde en utflykt till Capellagården och såg fin konst och fin trädgård. Så vilade vi hemma och jag orkade ända fram till middagen, men måste lägga mig (helt utmattad) nu direkt efter maten. Det blir skönt att sova! (Hoppas att jag ska orka med de sista dagarna på semesterresan.)

Jag är så glad! Idag kom leveransen.

Tänk att du kan ge dina barn och barnbarn en gåva - du kan berätta om ditt liv! Jag har skrivit en bok om mitt liv, som jag har tänkt ska finnas kvar till min familj och mina vänner. Där de kan läsa om vad som hände på 60-talet och 70-talet ... Allt som jag minns. Reflektioner och tankar! Jag tror att det kan bli intressant. Särskilt när du inte ska finnas för alltid.

Boken kan i och för sig läsas av andra också. Det blir som en biografi. Den handlar inte bara om min sjukdom, nej här samsas mina minnen, tankar, reflektioner, barndomshändelser, kärleksmöten, min lycka och sorg i en salig röra. Tanken var att bringa ett slags ordning, att se hur livet blev för "den långa flickan" och även om boken i första hand vänder sig till mina närmaste, antar jag att vem som helst kan läsa boken, alla som är nyfikna på hur en annan människa funderar över vad som är viktigt i livet - när man är frisk, när man blir sjuk och när man tror att man snart ska dö.

Visst har jag cancer, men det betyder inte att jag vill identifiera mig helt med sjukdomen. Jag är så mycket mer, jag är hela Helena. (Jag hade några extra ex, men de är slut nu). Vill du veta mer om boken? Du hittar den här.

För varje exemplar av boken skänker jag 10 kr till Cancerfonden.

Sover och vilar. Och i eftermiddag var en sköterska här hemma hos mig och kopplade bort cyto-pumpen. Det är skönt att få hjälp, även om jag denna gång klarat mig bättre än de två förra med måendet. Jag tar Primperan mot kräksimpulserna och det har hittills gått ganska bra.

Ute är det mycket varmt. Jag kan sitta och ligga i skuggan i hammocken men det skönaste är ändå att stanna inne och ta det lugnt. Hela eftermiddagen har jag sovit på soffan. Så skönt att slippa känna illamåendet då. Men jag fick besök igen av sköterskan nyss, som kom med extra medicin mot illamåendet - Ondansetron - och fungerar det ska jag få utskrivet mer. 

Nu hoppas jag att det ska kännas ok resten av veckan och att jag inte heller ska få så mycket besvär med sveda, snuva och diarréer och tappa så mycket hår. Det blir som det blir.

Varma kramar!