Jag förstår att det provocerar många att jag som har varit så sjuk i omgångar och blivit så mycket bättre, inte kan vara fullt nöjd med detta. Och hoppfull. Och varför är jag så orolig? Det finns ju de som har det mycket värre!

Jag har nyss lyssnat på Maria Strømmes Sommar-program på SR play där hon berättar om forskning kring nanoteknik och hur den tekniken, när den är godkänd, ska kunna bota cancer. Visst låter det spännande, men jag vågar ändå inte tro på att jag ska hinna få ta del av det. (Sån är jag. Kanske ett sätt att försöka gardera sig, fast det vore ju smartare att hoppas på att få vara frisk länge ...)

Tyvärr vet jag också att oddsen för att bota metastaserande tarmcancer just nu är små. Kanske är det dumt att fundera över överlevnadsstatistik för oss som fått metastaser, men jag frågade min läkare vad jag egentligen har att förvänta mig. Vad gäller för tarmcancer? Och som jag tolkade läkarens svar, är det inte alls vanligt att tiden från att metastaserna dyker upp, till att man dör, blir flera år lång. De flesta dör ganska snart.

Men eftersom två år tycks vara medianvärdet, måste det ju finnas några som lever längre, eftersom det går snabbare än två år för somliga. Så funderar jag. (Så visst kan jag våga tro på några år till kanske ... ) Dessutom är statistiken byggd på erfarenheter med bara cellgiftsbehandling utan Avastin. (Avastinet har ju inte funnits med så länge.) Avastinet har ju visat sig fungera bra på att mota (men inte bota) mina metastaser. Så kanske att jag vågar tro på några år till (?)

För min del har det gått fyra år sedan de stora metastaserna i bukhinnan dök upp. De opererades bort 2012. Sedan var jag helt fri från metastaser under ett och ett halvt år.

Nya metastaser dök så upp för två år sedan (2014). De flesta av dessa är kvar, några har tillkommit, andra har minskat i storlek under alla behandlingar Jag har ju behandlats i omgångar med cytostatika + Avastin och det tycks vara en bra mix för att hålla dem tillbaka. Nu gör jag ett uppehåll och får vara beredd att påbörja ny behandling när det börjar växa igen. Hur länge det tar innan det börjar växa igen vet jag inte. Hur länge cancern går att mota på detta sätt vet vi inte heller. Men jag är tacksam för de nya dagar jag får! Jag kanske får en lång tid då cancern är inaktiv. Det vore underbart. Ändå vågar jag inte tro på att jag ska bli frisk och botad.

Jag läste någonstans att bara 10 % av de som fått metastaser överlever 5 år. Om jag finns med bland de 10 % återstår att se. Det beror ju också på hur man räknar. Den allra första metastasen satt på äggstocken redan hösten 2011 när jag opererades för tarmcancern. (Men då trodde läkaren att det var en vanlig ofarlig cysta och brydde sig inte om att ta bort den). Om jag ska räkna fem år från det att den sågs, blir det till hösten i år redan.

Så här snurrar det i mitt huvud. Men nu ska jag strunta i alla tankar om hur många år jag får. (Kanhända blir det inte ett enda.) Dags för lunch och sedan promenad. Och visst blir jag glad för olika saker varje dag, så ingen behöver oroa sig. Jag har ett bra liv! Ute är det vår!

 

Anders

4 april 2016 21:19

Det finns alltid någon som har det värre, jag tycker inte det ska vara ett sätt att begränsa vad man får säga eller tänka. Jag tycker om att läsa vad du skriver och hur dina tankar går, det får mig att reflektera över mitt eget liv med cancer.

Helena Lundbäck

4 april 2016 22:17

Tack! Skönt att höra. Känslorna flödar och flödar över ibland och jag mår bättre av att skriva och försöka reda ut hur tankarna går.

 

Annika

6 april 2016 21:30

Jag ger dig 5 år, sa läkaren till min älskade vän. Pyttsan sa hon, det bestämmer inte du! Men han hade rätt efter 5 år var metastaserna för många och elaka och snodde hennes liv.
När min mamma frågade läkaren hur lång tid hon hade kvar, råkade sjukhusprästen vara inne i rummet och läkaren sa, att det får du fråga prästen om, hon har bättre kontakt med Gud och himmeln än mig. Då skrattade vi allihopa, så skönt med humor mitt uppe i sorgen. Det tog två veckor, och hon dog samtidigt som blixten slog ner i domkyrkan, regnet vräkte ner och när vi tog det andra andetaget så sken solen och regnbågen lyste klarare än någonsin. Märklig är vår tid på jorden, vi styr inte så värst mycket. Det gäller att se och känna de små glädjeämnena, då är det lättare att hantera sorgen.
Varm kram!

Ps. Jag gillar dina målningar, de är behagliga.

Helena Lundbäck

6 april 2016 22:06

Ja humor hjälper och kärlek! Goa vänner och fina ord hjälper också. Och när vi slipper ha ont så känns det oftast bra att leva!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...