Att skriva ner sitt liv, berätta om vad som hänt, vad man ville, hur det blev och vad man tänkt och känt, det gör gott. På många plan.

När jag fick reda på att min cancer inte gick att bota, började jag skriva min bok till nära och kära. Den blev klar i somras men finns också att köpa för den som är nyfiken, hos internetbokhandlarna och hos vulkanmedia.se där de trycker exemplar utifrån förfrågan. Min bok heter "Jag var lång när jag var liten" och jag står som författare med mitt namn Helena Lundbäck.

Tidningen M blev intresserad av att veta hur jag tänkte och hur min bok blev. Det finns därför nu ett litet reportage om mig och boken på sidan 108 i nummer 16, december 2016.

Kul! Lycka till med att skriva ner era berättelser också! Det blir fina gåvor till era nära.

Fortfarande värk, som går att mota för det mesta med morfin och Alvedon. Igår tog de EKG för att kolla så att det inte var något knas med hjärtat. Det var det inte, så behandlingen kunde genomföras.

Men idag mår jag illa och har fortsatt ont. Jag försöker fokusera på annat. Jag ska få testa en annan smärtstillande medicin också, så får vi se om den är bra.

Nu är det bara tre dagar tills vi åker på semesterresa till Teneriffa. En av alla mina snälla grannar ska vara med och ta hand om huset och hunden och katten. Det är guld värt! Jag håller tummarna för att allt ska gå vägen nu. Det vore så skönt att få vara i värmen och solen en vecka. Här hemma är det också sol idag, men bara nollan och vägarna är isiga på sina ställen. Det blir broddar på för den som hår ut med hunden.

Kramar till er alla!

Imorgon är det dags för behandling igen. Det jobbiga är att jag har så ont i bröstet. Ska försöka att inte oroa mig i onödan, jag får prata med sköterskan och höra om det behöver undersökas mer innan jag åker iväg.

När jag läser mitt blogginlägg  som jag skrev idag, för fyra år sedan, kan jag ändå se på livet ur ett annat perspektiv och byta oron mot glädje över att ha fått tid. Tänk att jag fått fyra år ...

Jag hoppas att värken bara är tillfällig och att den inte beror på något som visar sig vara dramatiskt. Jag orkade trots allt binda en krans av enris idag. Nu hänger den på dörren i advent och över jul. Det är en fin tradition.

God natt! Imorgon är en ny dag.

Det är omöjligt att hålla mig vaken. Medicinerna får mig att somna hela tiden. Jag sitter och sover på dagen och ligger och sover på natten. Och jag mår illa, men tack och lov kräks jag inte.

Men då och då håller jag mig vaken. Igår firade vi ett åttaårigt barnbarn. Det var roligt. Jag är så glad att lyckan finns där ändå.

Igår när jag var på ODA - Onkologiska dagvårdsavdelningen - sa sjuksköterskan som behandlade mig att jag är i det närmaste unik, som klarat av så många behandlingar med cyto+ Avastin. Det är så ovanligt att cancern fortfarande motas och inte tar över och att kroppen inte kroknat helt. Ja det är viktigt att se och förstå det. Jag har haft och har verkligen tur!

Nu är jag på väg hem från något som jag inte hade klarat av i somras. Jag har åkt hemifrån en stund och träffat några riktigt gamla vänner - fem klasskamrater från låg- och mellanstadiet, varav de flesta som jag inte sett sedan dess. Detta har jag klarat av fastän jag är mitt i behandlingsperioden. Jag förberedde mig genom att sova hela dagen innan jag åkte in till träffen. Och cellgiftspumpen fick följa med. Den sitter fastkopplad i min venport. Inte förrän imorgon kommer teamet hem till mig och plockar bort pumpen.

I somras hade jag i motsvarande läge mått så illa att jag måst ligga stilla med kräkspåsen beredd, men under hösten har jag klarat mig bättre vid behandlingarna. Vi har ju minskat på styrkan och dessutom glesat ut mellan tillfällena då jag får Avastin och cyto. Så nu reagerar jag inte med lika svåra biverkningar.

Jag hade med mig värktabletter, kräkspåsen, en flaska vatten och så hoppades jag att det skulle gå bra. Det gjorde det. Jag är rysligt trött och det värker i bröstkorgen. Men jag klarar att parera illamåendet. Vi hade bestämt denna kväll för längesedan och när jag fick behandling varannan vecka så hade dagens datum passat bättre. Men nu gjorde jag i alla fall ett försök, jag satt med en timme och det ångrar jag inte. Så roligt det var att träffa alla fina tjejer! Tack för att ni bjöd med mig!

Det ska bli skönt att bädda ner sig hemma snart. Och jag önskar er alla som läser detta en trevlig kväll!

Idag är en orolig dag. Många oroar sig för hur det ska gå i världen med den nyvalde presidenten i USA. Några oroar sig för om tåg och bussar ska komma fram i tid i vintervädret. Andra kör skakigt på snöiga vägar med sin egen bil med bara sommardäck ....

Många oroar sig för att döden är nära. Och jag oroar mig för om min cancer börjar ta fart nu när vi har glesat ut och minskat styrkan på behandlingarna. Ännu inga tydliga tecken på att så är fallet, men ...

Idag var jag inne på sjukhuset och pratade med min läkare. Hon tycker att det fortfarande ser ganska bra ut, då metastaser och cancermarkörer bara ökat lite, lite. Och vi resonerade kring behandlingarna och kom fram till att vi inte ska ändra något, då risken för att jag ska få svåra biverkningar, om vi ökar intensiteten, är så uppenbar. Så vi fortsätter med behandling var tredje vecka. Imorgon blir det alltså behandling igen.

Jag träffade en fin vän på onkologen idag. Hon berättade att hennes metastaser tyvärr har ökat rejält i antal och storlek på kort tid. Hon skulle starta en ny behandling idag och hon var väldigt orolig. Jag är så ledsen för hennes skull men hoppas att behandlingarna ska hjälpa henne att få hänga med länge än.

Jag hade en present med mig till min vän (- min bok som jag lovat henne länge) och hon gav mig en så söt tomte. Vi får trösta och peppa varandra vi som är sjuka i obotlig cancer.

Så länge det finns liv finns det hopp!

Allhelgonahelgen är en speciell helg då vi tänker lite extra på alla som gått före oss. Jag tände ett ljus på min systers grav och gladdes åt att se alla ljus i mörkret på kyrkogården. Det är på något sätt hoppfullt när människor tänker på andra och minns fina stunder med fina människor.

Vi har sedan träffats många generationer i vårt gemensamma hus på Öland. Utanför fönstren har det blåst och regnat, men inomhus har vi njutit av värme och vänskap. Barnen har gjort fina lyktor av pumpor och de vuxna lagade god mat som vi sedan åt tillsammans runt vårt stora bord där alla trivs.

Jag har nu fått svar på röntgen i min journal på nätet. Några metastaser har vuxit lite medan andra stått stilla och inga nya har tillkommit. Det betyder att cancern fortfarande växer, men den växer sakta. Det ger mig mer tid och jag gläds åt att Avastinet tillsammans med cellgifterna lyckas hålla cancern såpass lugn. Och jag är tacksam så länge kroppen klarar av att ta emot Avastinet och cellgifterna. Till veckan är det dags för nästa behandling om mina värden är ok.

Ikväll sover vi sista natten på Öland och imorgon ska vi resa hela vägen hem. De har varnat för snöoväder. Vilken tur att vi hann sätta på vinterdäcken! Hoppas att resan går bra. Ha en skön söndag kväll!

Jag har haft en bra helg med fina barnbarn. Det gjorde mig så himla glad! Men nu är det dags igen! Röntgen imorgon, buk och bröstkorg. Jag vänjer mig aldrig. Det är inte själva undersökningen som är svår, det är livet! Livet som delas upp i röntgen, väntan, resultat, behandling, röntgen, väntan, resultat ... Det tar aldrig slut. Jag är aldrig färdigröntgad. Jag är aldrig färdigbehandlad. Jag är aldrig frisk!

Och rädslan finns där alltid, att cancern har vuxit. Men även sorgen och skuldkänslorna. Det är inte logiskt på något sätt, men jag överväldigas av skuldkänslor som får mig att börja gråta. Skuld över att jag går här med min cancer och kostar pengar ... Jag är ju sjukskriven så jag borde inte tänka som jag gör, men tankarna om att jag "borde" jobba och bidra, kommer då och då. Ändå vet jag ju att det blir alldeles för svårt att sköta ett jobb när jag mår som jag mår, så jag skulle må bäst av att lägga de där tankarna på hyllan. Jag behöver sköta om mig och ta vara på den tid jag har genom att göra det jag gör: vila, göra det jag blir glad av och vila igen.

Det blir värre de dagar jag har smärta. Då är jag känsligare. Men även smärtfria dagar kan jag känna den enorma tröttheten. Jag är så erbarmligt trött på att vara sjuk, att gå omkring här med min cancer, trött på att behandlas och trött på att röntgas och vänta på röntgensvar. Trots detta är jag så klart tacksam för den hjälp jag får. Men gråten och tröttheten kommer ändå emellanåt.

Det är ett drygt jobb att vara kroniskt sjuk i cancer.

Nu ska jag sova. Imorgon är det dags för röntgen igen. Och väntan, ...

God natt alla fina!