Tisdagen blev ingen höjdare varken under dagen eller följande natt. Nu hoppas jag att onsdagen ska bli lite bättre. Jag gillar verkligen inte att ligga och vrida mig, ha smärta i skelettet, få diarré och kramper i magen och att känna mig konstig på alla de sätt.

Idag har jag varit på strålbehandling på Akademiska sjukhuset. Det hela tog inte så lång stund, men det gjorde något så bedrövligt ont i skelettet, att ligga utsträckt på den plana britsen. Jag hoppas att det på sikt ska bli mindre värk efter behandlingen.

Ute är det strålande sol och vackert som bara den. Men huj som det blåser! Det gäller att hitta en plats i lä om man ska kunna vara ute en längre stund. Vi gick bara en kort promenad, Valle och jag. Jag såg i alla fall en citronfjäril som flög över vägen! Det var min andra fjäril för säsongen. För några dagar sedan när jag gick med Valle i skogen, flög en nässelfjäril förbi. Den var årets första för mig.

I skogen hittade jag också de första blåsippsknopparna i mossan, när jag passerat den stora myrstacken där de nyväckta myrorna kryllade och myllrade. Idag i trädgården har jag sett en fluga som satte sig att vila på min hand. Vi behöver alla vila! Och att vila i en trädgård är väl särskilt skönt. Men här behövs det också krattas och fraktas bort torra växtdelar så småningom. Då kan allt få grönska i solen. Under löv och grenar kan man redan nu se små snödroppar, krokus, vintergäck, en enstaka tusensköna och klosterliljor i det brungrå fjolårsgräset. Hos grannen lyser blå scilla intill husväggen. Våren kommer så sakteliga. Ändå är det bara mars, så vi får ha tålamod. Vädret kan vända och vips har vi snö igen. Jag har i alla fall sått inne, grönsaker och blommor som står i små krukor på glashyllor i badrumsfönstret, men som ska få komma ut i trädgårdsland och i växthus så småningom.

Och nog är det väl underbart, varje litet vårtecken. Dofterna, färgerna och ljuden. Tibasten som blommar på bar kvist, lärkorna som drillar, svanarna som lyfter från åkern där de vilat, gässen och tranorna som trumpetar ut sin glädje!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Det blir förresten bara en strålningstid för mig den här gången. De bestämde sig för det - en strålning med högre dos. Det betyder att jag slipper ta mig in till stan i morgon och att jag i stället kan vila mig och hämta krafter.

Nu är jag så innerligt glad att jag inte är ensam. Det betyder så mycket att ha en människa intill sig som kan hjälpa till när man själv orkar så lite. Och om en vecka blir min man pensionär och kan vara hemma med mig mer på dagarna. Jag tror att det kommer att bli så bra!

I fredags kväll skulle vi åka in till stan och gå på teater. Det har vi gjort under alla år vi bott i eller utanför stan. Jag blev skjutsad nästan ända fram till dörren men var ändå så trött av värken i bröstkorg och buk att det var svårt att vänta i foajén. Peter köpte mig en stor kopp kaffe i baren och alldeles innan föreställningen började, drack jag kaffet och svalde dessutom ner mina extra morfintabletter. Sedan satt jag ändå som på nålar i min stol i salongen, hela tiden fram till paus. Jag hade svårt att hålla mig upprätt, fick försöka byta ställning så gott det gick, men jag lyckades inte mota bort smärtan på så sätt. Så då blev vi tvungna att åka hem. Jag behövde lägga min krumma kropp i soffan under filten. Värmekuddar på bröstkorg och mage hjälper lite.

Det är ju inte hela världen att det blir så, men mina tårar rinner och jag överväldigas av alla känslor och tankar. Det är en stor sorg över att jag är sjuk och över att jag inte kan fungera "normalt" längre.

Igår lördag sov jag stora delar av dagen förutom när jag klädde på mig och gick en halvtimmes promenad med Valle i våra vackra omgivningar och i vackert väder. Jag höll mig också vaken de stunder jag blivit serverad frukost och middag av min fine make. Och på kvällen låg jag och slöade, somnade, vaknade och tittade på tv. Men jag undrar hur det blir framöver ...

Nåja. Allt är inte skrutt. Jag tränar dagligen (väldigt lätt) för att stärka axlar och rygg, men det är svårt för det gör ont i bröstkorgen. Att promenera brukar gå ganska bra nu och det är bra att jag tvingar mig själv ut en stund varje dag, då känner jag mig oftast bra, "jag känner livet i mig", men när jag kommer hem efter att ha varit ute, blir jag genomsvettig (trots att jag bara gått i lugnt tempo) och sedan iskall och trött och måste lägga mig igen. (Min termostat har tydligen hängt sig ...) Magen krånglar också av morfinet som jag måste ta för att klara av värken och för krångelmagen måste jag ta droppar och pulver för att försöka få ordning på det hela.

Idag blåser det som bara den ute. Ljumma vindar, men starka. I skogen var det i alla fall varmt och lä. Dit in nåt inte blåsten. Jag var där med Valle en bra stund. Såg årets första fjäril och högst uppe i en riktigt hög videbuske, såg jag små videkissar! Våren ...

När vi kom hem åt Peter och jag våfflor med sylt och grädde (som jag njöt av innan jag fick ont i magen). Sedan har jag sovit. Ännu en trött dag. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lite piggare.

Det är mycket som känns trist med att vara sjuk. Vilken tur då att våren kommer och att Peter är så gudomligt snäll med mig.

Solen skiner och jag har just kommit hem från mitt inledningsbesök på Strålbehandlingen på Akademiska. Jag preparerade mig med extra morfin innan, eftersom jag visste att det gör så ont i mina metastaser, när jag måste ligga på rygg på ett plant underlag med armarna uppsträckta över huvudet.

Och jag fick mycket riktigt ligga på ett plant underlag där de klämde och kände på mina revben och mitt bröstben och sedan röntgade de mig för att se hur de ska stråla mig nästa vecka. Flera läkare, sköterskor och fysiker kom fram och hälsade och när allt var klart satte de sig för att förhandla och bestämma hur behandlingen ska göras, men jag vet inte om det var något problem med vad de såg på bilderna, för jag fick inget veta om vad de bestämde.

En sköterska berättade att de sett att det nu blivit mycket mer vätska i höger lunga och hon trodde att det också kunde bidra till att det gör ont. Jag frågade om det var så mycket att lungan behövde tömmas och hon bedömde att det gränsade till det, men sedan sas det inget mer om det.

Jag har i alla fall blivit kallad till två tider - en för elektronstrålning och en för protonstrålning om jag förstod rätt - nästa vecka, men sköterskan var osäker på hur de nu skulle besluta att de ska göra, så hon bad mig ringa på fredag och kolla vad de bestämt.

Ja, för egen del hoppas jag bara på smärtlindring och jag antar att strålningen ska kunna hjälpa mig.
Håll tummarna för att det blir bra.

I helgen har vi haft besök av min fina bonusdotter och hennes man. De hade med sig den fina buketten på bilden och jag njuter så av den idag med, när de är tillbaka i Stockholm där de väntar sitt första barn och det är så klart spännande. Så skönt att det finns positiva saker att fokusera på!

På lördagen var min son och hans två söner här också. Jag fick en stund ägna mig åt kortspel och högläsning och det gjorde mig gott så klart.

Men värk i magen och värk i revben och bröstbenet tar på krafterna. Jag vilar och sover därför mycket. Igår var jag ute och gick två svängar i solen i alla fall, jag måste röra på mig lite och det var underbart väder, men sedan blev jag tvungen att återvända till soffan och ryggläge. Å vad jag önskar att jag kunde få må lite bättre.

Jag har inte skrivit här på länge. Det är plötsligt svårt att berätta allt. Som om jag inte vet riktigt vad det ger mig och varför jag skriver. Det känns som om jag bara tjatar och tjatar.

Men så vet jag samtidigt att här får jag fina och peppande kommentarer och det ger mig glädje och styrka.

Jag har i alla fall haft två fina helger och däremellan varierande bra och dåliga dagar. Värken har fått mig att undra om jag ska höja medicindosen, men samtidigt funderar jag över vad som är vad. Hur mycket av bekymren beror på medicinerna och hur mycket är smärta som ska åtgärdas med mediciner? Jag ska prata mer med läkaren om det.

Förra helgen hade vi besök av min äldsta dotter Stella på lördagen och det var så mysigt och fint. Hon är mig så kär. Jag tycker mycket om det lugn som blir inom mig och i rummet när jag har familjemedlemmarna nära.

På söndagen tittade vi in till några grannar som har renoverat ett stort hus som tidigare varit tvätthus här i byn. Det blev väldigt fint tyckte vi och de är själva så nöjda med resultatet.
Tänk så fint det ändå är när man tar vara på gamla hus, bevarar och sköter om!

På eftermiddagen samma dag, hälsade vi på en vän som bor i ett hemtrevligt hus i en by, några mil härifrån, närmare havet. Det blev en skön dag och det känns fint att se något annat än det egna hemmets väggar. Nu fick jag umgås med vänner och tänka på något annat än min egen sjukdom.

Sedan har jag alltså haft dagar som jag behövt sova mycket och dagar med smärta. (Det varierar mycket.) När jag dessutom blir hård i magen av medicinen får jag ytterligare ont av trycket mot revben o s v. Det är svårt att balansera värk med mediciner. Vissa dagar ligger jag och vrider mig av värken. Andra dagar, om jag fått balans på smärtlindringen, kan jag gå upp och ut och röra på mig och må riktigt bra.

I lördags lyssnade vi på en fin konsert med en gosskör från Uppsala. Mycket vackert! Sedan hade vi besök av vänner. Det var mysigt. Peter hade lagat en god morotssoppa och jag hade bakat en kaka.

Och på söndagen blåsre det väldigt, men solen sken! Jag satt och skrev lite, tills jag plötsligt fick riktigt ont igen. Så där håller det på.

Idag måndag har jag varit på röntgen igen. Det ska bli intressant att se resultatet. Har metastaserna vuxit eller står det fortfarande stilla? Vad är smärtan tecken på? Hoppas det står stilla. Jag får vänta ytterligare en dryg vecka innan jag vet. Nu ska jag vila en stund och se om jag orkar ut i solen senare.

Buketten med tulpanerna på bilden njuter vi så mycket av här hemma. De gav vi varandra på vår silverbröllopsdag.

Vad händer med min överkropp? Är det växande tumörer i skelettet? Jag har så jobbigt med tryck, obehagskänsla och värk. Det känns som om jag ska gå av. Orkar inte heller motivera mig att röra mig särskilt, utan vilar och sover mest. Har försökt med Alvedon och extra morfin. Det blir lite bättre, men det är så jobbigt. Jag har också snuva så ett tag undrade jag om det var förkylningen som gav värken och tröttheten i bröst och rygg.

Vilar vidare och hoppas att det bättre snart.

Nu närmar sig en ny helg. Förra helgen var vi i Göteborg och såg många bra filmer på Filmfestivalen. (Den pågår fortfarande, men nu är vi hemma.)
Väl hemkomna sov jag helt utmattad och tröttheten fortsatte på onsdagen och torsdagen under min behandling. Det kan ibland kännas så tungt när man mår illa och inte orkar stå, gå eller äta. Idag är det fredag och det känns bättre. Jag har kunnat hålla mig vaken och också äta och dricka, även om jag har smärta. Nu väntar jag på att teamet ska plocka bort min pump som är tom igen. All cyto har pumpats in i min kropp.

Jag tänker på att jag har sån tur som slipper vara ensam när jag mår så där dåligt. Det måste kännas förfärligt att vara ensamstående och bli så sjuk. Tack och lov har jag en underbar man som hjälper mig.

Ha det fint i helgen!