Jag måste vila! Det känns som om kroppen strejkar helt. Magen är tack och lov lite bättre, men jag har fått värk i benen, i höfterna, i knäna, i fotlederna, i armarna, i handlederna och i min ena tumme. (Plus den vanliga värken i händerna och på fotsulorna och lite känningar av bröstvärken.) Jag tror att det är dags för att lägga mig i en vilstol i solen eller kanske under ett parasoll.

Förmodligen har jag varit för mycket aktiv. Nu ska jag göra ett försök med att vila mer. Hoppas kunna njuta av sommaren i lugnare takt.

Med hopp om vackert väder och mindre värk!

Det är torsdag och jag har varit på cellgiftsbehandling igen. Men på förmiddagen hann jag med en timmes skön promenad i skogen innan det var dags att ta tåget in till stan. Det är rätt kallt och blåsigt och då är det bra att gå in i skogen. Idag fick jag och Valle nöjet att ta med oss grannarnas två hundar ut. Som tur är kan alla tre hundarna gå fint i koppel, så det gick lätt för mig att ta med alla tre samtidigt. Visst är de fina?

Att gå med hundar i skogen är livskvalitet! Jag är så lycklig att jag orkar detta fortfarande.

Mitt på dagen tog jag sedan pendeltåget till Uppsala. Eftersom jag ska ta olika kortisonpreparat en timme innan behandling, fick jag ta med medicinerna på tåget och ta dem under resan. Framme i Uppsala promenerade jag från stationen upp till Akademiska sjukhuset och satte mig i "cytostolen" , där jag somnade under min behandling på eftermiddagen.

Den förra behandlingen har medfört en del biverkningar, såsom svidande ögon, förändrad syn, sveda på fotsulor, munsår samt rinnande näsa. Inför dagens behandling var jag på ett läkarbesök igår, då vi stämde av hur jag mår. Läkaren tyckte att jag ska sänka styrkan en aning på de olika cytostatikapreparaten, i ett försök att mildra biverkningarna. Så idag fick jag en lite svagare cocktail. Förhoppningsvis kan den ändå stoppa upp förloppet lite. Jag har som vanligt min pump med mig hem i en liten väska på magen och fortsätter att få cytostatika i två dygn fram till lördag.

(Klicka på bilderna så syns det tydligare hur jag sitter i cytostolen och får pumpen i väskan.)

Jag har också fått höjd styrka på det långtidsverkande morfinet. Detta för att jag ska slippa så mycket smärta som möjligt. Jag tar nu 100 mg Dolcontin morgon och kväll och 3o mg Morfin Meda vid behov,

När det under det senaste året så småningom börjat gå upp för mig att jag aldrig kommer att bli frisk, kom tankarna på vad jag vill göra medan jag fortfarande kan. Inte så att jag ska "hinna med" så mycket som det bara går, men ändå tankar på vad som skulle kännas meningsfullt på det ena eller andra sättet.

Jag kom fram till att det var viktigt att inte stressa fram något utan att ta det lugnt, sköta om mig, vara tillsammans med mina nära och kära, njuta av det som är fint i livet och att försöka ha lite roligt. Vid något tillfälle i vintras kände jag att jag ville resa norrut för att se norrsken. För trots att jag är uppvuxen i Sundsvall (som ändå ligger i Norrland) har jag i hela mitt liv missat att se norrsken. Vi tittade därför på resor, men det visade sig bli väldigt dyrt med tåg, hotell och utfärd, och dessutom var det ju osäkert om det skulle vara klart väder, och jag kände mig rätt så trött av värk och sjukdom, så ganska snart la vi ner planerandet.

Jag hade precis lämnat drömmen om norrsken - då bestämde sig norrskenet för att komma till mig istället! Jo, härom kvällen böljade det i mörkret, som om någon målade penseldrag i mjölkvitt över hela himlakupolen. Jag behövde inte resa någonstans. Det här utspelade sig alldetes utanför min dörr. Som ett litet underverk. Inte så färgstarkt som på annat håll, men helt fantastiskt.

Och det är tätt med underverken i min lugna värld. Idag var det solförmörkelse! Jag kunde inte låta bli att titta mot solen, trots risken för att bränna hornhinnan. Bakom molnen såg jag hur solen förvandlades från rund till en liten skära. (Jag tittade bara då och då och inte hela tiden.) Ja visst är det förunderligt vad naturen har att bjuda.

På bilden syns min första blåsippa som jag hittade i skogen igår. Våren kommer sakta, sakta. Jag går mina promenader med hunden på vägarna och i skogen och ser tussilago och videkissar, hör de högljudda gässen och lärkans försynta drillande. Vårtecknen är lika efterlängade varje år, men idag - på vårdagjämningen - kom snön och täckte över allt. Allting är skört.

Jag gläds även åt annat än underverk. Särskilt glad är jag att jag fått bättre nattsömn!

Jag kan inte ligga, eftersom tumörerna i min lungsäck klämmer och smärtar, därför måste jag sova halvsittande. Hittills har jag bullat upp med massor av kuddar i sängen, men nu har jag fått bättre hjälp. En sjukgymnast och en arbetsterapeut har hjälpt mig med att fästa ett elektriskt hjälpmedel på min madrass i sängen. Det är en anordning som gör att jag kan fälla sängen i olika lägen mellan sittande och liggande. På så vis kan jag halvligga och sova.

    (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Annars kämpar jag på med min värk. Jag höjer Dolcontindosen (långtidsverkande morfin som jag tar morgon och kväll) och likaså höjs vid-behovs-doserna av Morfin meda kontinuerligt. Det känns ändå som om jag närmar mig ett läge där jag hittar rätt doser så att jag snart ska kunna bli smärtfri.

Jag har just nu ett stort behov av att ordna upp och städa. Ett tecken på att jag mår lite bättre är att jag får energi att fixa lite här hemma. I går sådde jag kryddväxter och grönsaker som senare på säsongen ska ut i växthuset eller i trädgården och i dag har jag planterat om alla mina krukväxter.

Nu är det fredag kväll och jag vilar i soffan. Hoppas på en lugn och skön helg för oss alla!

Tack alla snälla för hälsningar och peppning!     

Det värmer.

Det har gått bättre med smärtan idag, sedan jag ökat på morfinmängden rejält. Så skönt! Och eftersom jag dessutom fick sova hela natten till idag, så orkade jag med allt så mycket bättre. TACK!

Vilken tur att det finns bra dagar!

Denna dag var så bra att jag firade med en grön smoothie. Jag behöver all kraft jag kan få inför morgondagen, då jag ska sitta i cytostatikastolen på Onkologen igen. (Håll nu tummarna för att det ska gå bra med behandlingsstarten!)

Sov gott alla snälla och ha en bra dag imorgon!

Jag ser att våren är här igen. Jo jag har trots all smärta till och med tagit en promenad idag och nästan blåst omkull i vårvindarna. Och jag tänker på att jag lever på extratid.

Vi är många människor som tack vare sjukvården fått längre tid att leva på, trots våra svåra sjukdomar.

Nu är det hela tre och ett halvt år sedan jag med stark smärta i magen åkte in för första gången till akuten. Smärtan var så svår och först förstod man inte vad upphovet till den var, men det visade sig den gången att det var en stor cancertumör i tjocktarmen som orsakade den starka värken. Så började min tid med cancer. Jag opererades och fick cytostatika. Smärtan var borta och jag var hoppfull.

Ett halvår senare (för tre år sedan) kom mer akut smärta och fler akutenbesök. Då var hela buken full av metastaser. Det blev nya cellgifter och en ännu större operation.

Med operationerna och tillhörande cellgiftsbehandlingar som gjordes hösten 2011 och hösten 2012 har jag fått många månader och t o m år tillgodo. Man kan säga att jag fick liv på övertid. Jag hoppades på att jag kanske till och med skulle få vara fortsatt frisk.

Och så för ett år sedan, våren 2014 fick jag ny smärta. Denna gång satt smärtan i bröstet och jag började nya cellgiftsbehandlingar för att försöka stoppa tillväxten av nya metastaser i lungsäck, bukhinna och i bröstkorgen. Smärtan och cancern motades på nytt med cellgifter, Avastin och värktabletter. Tumörerna finns kvar, men de stannade upp i tillväxt ett tag och gav mig ytterligare tid att leva på. Snacka om att jag haft tur! Jag har fått hjälp mot smärtan. Och att jag fått tid!

Nu, år 2015 efter nyåret, tilltar smärtan i bröstet igen. Jag äter morfin och är så ledsen och så trött på smärta! Cancern är aktiv och nya knottror samt vätska har synts i lungsäcken. Och idag den 10 mars har tumörmarkören S--CA 125 stigit till ett värde på 95,4. (Den låg på
60,9 den 17/2 och skulle vara på <35 om cancern inte vore aktiv.).

Ja. Tyvärr. De starka vårvindarna tycks rumla om även inne i min kropp. Cancern är synnerligen aktiv igen. Och smärtan blir starkare och starkare och är nedbrytande. Jag har så jobbigt att jag inte vet hur jag ska klara det. Jag får ta mer och mer Dolcontin och Morfin - har åter igen ökat dosen idag - och ska börja nya cellgiftsbehandlingar på torsdag i hopp om att få finnas kvar ett tag till.

Men orkar jag? Och går det att mota cancern denna gång?

Jag undrar hur ont jag ska behöva ha och hur länge. En läkare som jag pratade med idag sa att om cellgiftsbehandlingarna och den högre dosen morfin inte hjälper mot smärtan, får man överväga strålning mot smärtan. Då måste cellgiftsbehandlingen avbrytas ...

Men än är vi inte där. Jag ska påbörja cellgiftsbehandlingen på torsdag först. En sak i taget.

Jag tar mer Dolcontin och mer Morfin meda. Jag sitter upp i sängen och försöker sova, för jag kan inte ligga ner, eftersom tumörerna smärtar mer i liggande läge. Och jag hoppas, hoppas, hoppas på att smärtan ska dämpas. Jag hade tänkt hälsa på på jobbet idag eller imorgon, men orkar inte. Istället försöker jag andas lugnt, vila, slappna av och mentalt ta sats för att orka sätta mig i cytostolen igen på torsdag. Och så hoppas jag att det ska vara till min hjälp. Igen.

Så kan det vara att ha cancer i det skede jag befinner mig i. En vacker blåsig vårdag som denna. När fåglarna sjunger och videkissarna spricker ut. Allting är så fantastiskt och bra och underbart i mitt liv, utom den olycksaliga sjukdomen. Och den förtärande smärtan!

En dag då vårvärmen kom för att glädja oss. Jag hade hoppats på att få gå en söndagspromenad i solsken, men jag vaknade med obehaglig värk i hela kroppen och illamående. Klev upp och kräktes. Och sedan fick jag lägga mig igen. Sov mest hela dagen och detta blev den första dag på mycket länge som jag inte ens stack näsan utanför dörren.

Framåt kvällen lyckades jag i alla fall placera mig i soffan under filten och slappna av såpass att jag kunde försvinna in i några avsnitt av en tv-serie.

Såna här dagar känner jag mig rädd för vad som väntar. Hoppas på att det var en undantagsdag och att det ska följa många bra dagar nu.

Så är det dags för nya cellgiftsbehandlingar igen. Cancern är aktiv och tumörmarkören S--CA 125 visar på 60,9 (ska ligga under 35 när cancern vilar). Det är inget skyhögt värde ännu, men eftersom jag har så ont och röntgen visar att det "tillkommit en mindre mängd högersidig pleuravätska och intill diskret knottrighet i lungparenkymet basalt", så är det hög tid att försöka bromsa tillväxten.

Jag träffade en ny bra läkare igår och hon lyssnade noga när jag beskrev hur jobbigt jag har det med smärta. Hon visade mig röntgenbilderna och förklarade hur det ser ut. Vi bestämde att jag ökar Dolcontinet ytterligare. Jag ska ta 30 mg på morgonen och 30 på kvällen samt morfin meda vid behov under dagen. Dessutom prövar vi en 10-dagars kur med Kortison mot smärtan. Hoppas att det gör skillnad.

Jag väntar på att bli uppringd för en behandlingstid med första cytostatikakuren och läkaren ska också höra av sig och kolla hur den nya smärtmedicinen fungerar. På sista röntgen syntes ingen blodpropp i bröstet men om medicinen inte alls hjälper mot smärtan ska jag röntgas på nytt nästa vecka för att kolla extra att det inte finns något som sitter i bröstregionen.

Läkaren lyssnade noga på andning och kollade med knackningar hur det lät vid mina lungor. Mängden vätska är så liten så det behövs inte tömmas. Mina värden visar inte på lunginflammation och hon trodde att det mycket väl kan vara tumören som sitter mellan levern och diafragman som trycker så illa och att det är därför jag uppfattar en stark smärta i hela högra sidan av bröstkorgen. Skönt att hon försöker utreda och åtgärda!

Ja då är cellgiftspausen som pågått sedan slutet av sommaren snart över. Nu är det behandlingar hela våren som gäller! Hoppas att jag klarar av behandlingarna och orkar med allt.

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Det är ledsamt, men allt är ändå bra. Det är som det är. Nu gäller det att leva så väl det går. Jag är helt sjukskriven från och med nu och det ger mig tid att vila mycket och göra det bästa av situationen.

Tack för att jag fått hänga med ytterligare ett år! Idag har jag firat födelsedag hemma hos min mamma och pappa och tänker att det ändå är en stor gåva att få leva. Och skönt att få dela sin födelsedag med snälla föräldrar! Dessutom har många kära vänner ringt, sjungit, messat och postat grattishälsningar.
Tack snälla!

På måndag ska jag till läkaren och hoppas på att få bättre hjälp att parera värken i bröstet med. Jag är andfådd, har värk och stor brist på energi mest hela tiden nu. Önskar att det kunde kännas lite lättare.