Helgen har varit fin. Jag har fått besök av vänner och det känns så bra. Men jag är tröttare än vanligt idag, sov till klockan elva. Huvudvärk och snuva ligger ständigt och lurar och jag har fortfarande värk i bröstkorgen, som jag ibland får ta extra morfin för.

Sedan är det fötterna. Jag har idag varit inne på sjukhuset och fått behandling i den vänstra igen och förhoppningsvis var detta den sista gången. Sprutorna har hjälpt, så nu är det bara ytterst lite kärlinväxt kvar. Skönt! Men tyvärr har jag också ont i den högra. Det ligger vätska runt en sena och det ska det inte göra. Jag måste försöka hitta någon fotortoped, och se vad han/hon kan hjälpa mig med. Som det nu är kan jag inte gå långpromenader och det skulle jag så gärna vilja kunna göra!

Nu ska jag vila min stuckna fot.
Ha en fin kväll!

Det värker i bröstet idag. Jag vet inte vad det beror på, om det är en förkylning eller om metastaserna i lungsäcken blir fler och större.

Jag hade egentligen bestämt mig för att möta en fin (cancersjuk) vän på stan idag. Vi skulle ha fikat och pratat om livet, men jag orkar inte åka bussen in, som det nu har blivit. Eftersom jag redan varit på sjukhusbesök hos en annan cancersjuk vän och därefter gick på bio i måndags och dessutom haft besök av en fotograf och fotograferats och intervjuats igår (i tisdags), känner jag att krafterna sinat och nu måste jag vila och fylla på energi. Det är så lätt hänt att jag tror att jag orkar, men ...

Smärta gör mig också alltid orolig, men det behöver ju inte betyda det värsta. Nu ska jag hänga tvätt i solen och blåsten och sedan ska jag sova en stund igen ...

Jag har haft många bra dagar med energi, men idag blev det en dålig dag. Jag mår illa och har sovit bort stora delar av dagen. Orkar inte göra något då jag känner mig sjuk och har ont i huvudet och i kroppen. Det känns som om jag ska vara stilla eller bara röra mig ytterst långsamt. Så då får det bli så idag. En långsam dag utan några större prövningar.

Hoppas att du som läser här har en bättre dag!

Hur många röntgenundersökningar har gjorts på mig? Jag vet inte längre, men det är många! (Vilken sjukvård vi ändå har!) Alla undersökningar och behandlingar jag fått har förlängt livet på mig! Tack! 

Men jag vet att jag går och oroar mig varje gång när jag väntar på svar från röntgen. Har metastaserna växt eller krympt? Har det tillkommit fler? Kommer det att finnas behandlingar som stoppar tillväxten, eller har vi nått ett stopp? Orkar jag med fler behandlingar? Klarar jag illamåendet? Hur ska allt gå?

Idag var det dags för kontraströntgen igen och jag bad att de skulle sätta nålen i höger arm, trots att det går mycket lättare att sticka i min vänstra arm. Anledningen till att jag försvårar så för sköterskan på röntgen, är att jag har upplevt sådan stickande och svidande smärta när de sprutat in kontrast i vänster arm. Det blev tyvärr ändå smärtsamt idag, även i höger arm. Jag undrar om kroppen slår bakut? Vill kroppen inte vara med mer?

Nå, undersökningen gick bra, bilderna blev bra, sa sköterskan. Så då så ... Men jag måste vänta på svar från röntgenläkare. Och som jag väntar! Varför känns det så svårt?

Det ska bli bättre ordning på mina fötter. Idag var jag inne i Uppsala igen och scannade fötterna för att få inlägg. Jag har belastat dem fel under lång tid och det verkar vara orsaken till mina smärtor. (Tänk om någon läkare kunde ha sagt det till mig tidigare när jag visat mina fötter och klagat över smärtan, så hade jag kunnat åtgärda problemen för länge sedan.)

Jag ringde till ODA (Onkologiska dagvårdsavdelningen) imorse också och efterlyste kallelser till provtagningar och behandlingar. Det känns bakvänt att behöva "tjata". Nu har jag i all fall fått första tiden för sommarens nya cellgiftsperiod. Jag fick också råd att ta Primperan eftersom jag emellanåt mår illa av smärtan i bröstkorgen.

Vädret har återigen varit fantastiskt. Jag njuter växelvis med att jag gnäller, då smärtan varierar. (Skönt att det inte gör ont hela tiden. Morfinet hjälper tydligen.) Vackrare än så här kan trädgården knappast bli!

Ha en skön sommarkväll!

Imorse kom sjukresetaxin och hämtade mig för färd till Akademiska. Denna gång gällde det inte cancer, utan jag fick min första skleroserande behandling av hälsenan på vänster fot.

På 1177.se läser jag följande, som förklaring till behandlingen:
"Behandlingen innebär att ett ämne som heter policodanol sprutas in i hälsenan. Vid kroniska hälsenebesvär har man sett att det bildats nya blodkärl och nervtrådar i den ömmande svullna delen av hälsenan. Med policodanol stryps de nya blodkärlen av och smärtan minskar inom några dagar. Upprepade behandlingar brukar behövas. Policodanol är ett medel som sedan tidigare används bland annat för att behandla åderbråck och andra blodkärl."

Nu ska jag fortsätta att vila och kommer att kallas till nya behandlingar senare i sommar.

På eftermiddagen var det varmt ute och soligt. Vi har två barnbarn här som leker med varandra och med hunden Valle. Och jag kunde spela kort och fika med dem också medan jag tog det lugnt.

Imorgon blir det mer kortspel med barnen och på eftermiddagen ska jag testa om jag kan få inlägg i skon för att avlasta den högra foten som jag också har värk i.

Om jag slapp ha ont skulle livet vara riktigt vackert. Sommaren är ju så fin! Jag har fått höja dosen på Dolcontinet och även på Morfinet som jag ska ta vid behov. Men jag blir visst inte smärtfri. Det mol på i höger del av bröstkorgen ... Nåja. Ibland mår jag bättre. Tack och lov. Jag träffar familjen så mycket jag kan och det är underbart! Jag ska försöka få en fin sommar trots allt!

Ännu ingen behandlingstid på onkologen. De har så fullt i sommar. Men läkaren sa att hon skulle försöka se till att jag får börja den 22 juni. Sedan är det meningen att jag ska få cytostatika och Avastin varannan vecka igen. Det blir röntgen i augusti. Det är planen.

Nu ska jag hälsa på hos en av döttrarna och träffa hennes nya katt.
Ha en skön kväll!

Nu är det besvärligt! Jag har så himla ont och det tar så på mina krafter. Det är fantastiskt vackert utomhus och det gläder mig så, men jag orkar knappt göra något alls. Stundtals kan jag sitta i vilstolen i skuggan utan att känna smärta, men ganska snart är den tillbaka. Som ett sår i bröstet, som ett tryck över andningen, som genomborrande värk från bröstben till skulderblad - en värk som gränsar till illamående. Och så de förbaskade fötterna som värker och gör det svårt att gå. Det är inte konstigt att jag ständigt är så nära gråten.
Vi var i Sundsvall på lördagen och firade mamma som har fyllt år. Det var roligt att kunna bjuda henne på en fin middag. Peter och min bror och svägerska gjorde jobbet i köket medan jag vilade och tog det lugnt med mamma och pappa. Och det blev så lyckat.

Igår söndag åkte vi hem och idag är det vila som gäller igen för mig. Jag tar mer och mer morfin för att kunna klara av tillvaron. Tur att det finns medicin. Jag oroar mig för att det bara ska bli värre men det finns en liten chans att mota sjukdomen lite till med cellgifter och Avastin. (Jag väntar ju på behandlingstider.) Försöker fokusera på tanken på lindring. Hoppas att sommaren ska bli mestadels fin och inte så tung.

Men det är helg idag och nationaldag. Flaggan i topp, om vi haft någon! Idag ska vi glädjas åt att vi har det så bra i vårt land. Jag inser att vi har tur ändå att vi bor här där vi kan få såpass med hjälp som vi får. Det kunde ha varit betydligt värre. Det får vi inte glömma!