tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Smärta

Av Helena Lundbäck - 3 maj 2017 10:37

Nu har värmen kommit. Det känns som sommar eller i alla fall härlig vår! Peter tar bort gamla grenar och löv, han gräver och rensar. Och vi börjar äntligen så i landen. Jag orkar peta i frön i rader.

Den här ärstiden är underbar, när vi kan äta frukost ute och njuta av sol och fågelsång.

Vi har haft många familjemedlemmar på besök, i omgångar, efter varandra. Lekande barnbarn med sina fina föräldrar, äldsta dottern och nyaste bebisbarnbarnet med sina föräldrar. Med det här vädret har vi också kunnat vara ute en del och det är bra att vi har ett gästrum där de kan sova över om de vill. Det känns också så gott att kunna träffa alla i lugn och ro och umgås utan stress.

Men jag har ont. Det blir värre. Svidande värk och ett tryck över bröstkorgen. Jag pratade med läkaren nyss och vi bestämde att vi ska höja styrkan i smärtpumpen.

Nu vilar jag och tar det alldeles lugnt, så försöker jag hantera smärtan. Att sitta i solen, titta på grannens hästar och lyssna till fågelkvittret blir nästan meditativt.

Hoppas att du som läser har det fint!

Av Helena Lundbäck - 21 april 2017 13:14

Jag har fått en smärtpump. Vi håller på att ställa in den och försöker hitta rätt nivå. Än så länge verkar den inte räcka. Jag måste då komplettera med Abstraltabletter och Instanylspray vid smärtgenombrott. Men snart hoppas jag att jag ska kunna slippa smärtan.

Idag har jag också fått en Tens-apparat. Den fungerar så att jag sätter små "lappar" på huden och så kommer det små drillande impulser genom sladdarna från apparaten, som ska distrahera mig från smärtan. Spännande! Det fungerar på huden på ryggen men huden på magen och under bröstet var alldeles för känslig när jag provade. Sjukgymnasten förklarade att jag gått så länge med smärta nu så att hela området blivit känsligt. Jag upplever smärta bara jag petar på huden.

Jag ska också skriva dagbok över smärtan. Ett smärtprotokoll, så jag kan se timme för timme hur stark smärtan varit och när den är som värst.

Tårarna rinner när det gör ont, men kanske kommer det att bli bättre ....

Av Helena Lundbäck - 20 april 2017 00:50

Dåligt samvete. Skuldkänslor ....
Varför förföljer detta mig till och med när jag är sjuk?

Jag har haft besök av en kurator idag och vi pratade om det ena och det andra, till ex mer smärtstillande istället för att tänka att jag är dålig som behöver mer medicin. "Smärtstillande" är din bästa vän nu, sa hon. Och det är ju så. Inget fungerar som det ska så länge jag plågar mig själv med att gå omkring med smärta.

Jag kommer på mig själv med att tänka att jag har dåligt samvete för att behöva ta så mycket smärtstillande (Det är ju korkat!) och jag har dåligt samvete inför mina föräldrar, för att jag är sjuk. Och inför mina barn. Jag vill inte att de ska tycka att jag är tråkig och en belastning ...

Så många tunga och onödiga tankar som bara sårar mig själv och drar ner på min livskvalitet.

Jag måste nu
1. ta mer smärtstillande så jag slipper så många toppar och dalar som tar på krafterna.
2. sluta ha dåligt samvete för att jag är sjuk och för de konsekvenser sjukdomen har. Det är inte mitt fel att jag är sjuk.
3. göra det jag kan för att öka min livskvalitet.

Bilden visar påskkort och påskpresent från mina barnbarn!

Av Helena Lundbäck - 15 april 2017 15:32

 


När dagen äntligen har "vänt" från förmiddagens förlamande trötthet då jag bara somnar och somnar och jag lyckats ta min promenad, då kan jag med gott samvete vila igen på eftermiddagen. Men å varför denna smärta som kommer tillbaka och med den tårarna?

In med smärtstillande, sedan mer smärtstillande tills smärtan avtar och eftersom jag tagit smärtstillande måste jag ta laxeringspulver och eftersom jag tagit laxeringspulver måste jag dricka mycket vatten och så kan jag äta påsklunch efter det. Men jag känner mig ganska uppblåst vid det laget.

Glad påsk i alla fall, till er alla!

Vi har fått så fina presenter av barnbarn och våra snälla grannar. Tack!!!! Ni är så väldigt gulliga och jag blir så glad för att ni tänker på oss. Och igår ringde barn och barnbarn med bildtelefon från Öland. Härligt.

Nu ligger jag i min sköna säng och tittar på alla fina blommor och saker som vi fått. Och önskar er alla en fortsatt fin påsk!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)
      


Av Helena Lundbäck - 12 april 2017 14:43

Tårarna rinner. Och så hjälper smärtlindringen och allt känns bättre en stund igen. Men sedan är smärtan tillbaka och vissa dagar är det värre.

Doktorn lyssnade igår på min andning och hörde ett ansträngt ljud längst ner i ena lungan. "Vätska i lungsäcken eller en metastas" trodde läkaren. Det går att tömma vätskan, men man brukar vänta med ett sådant ingrepp tills det uppstått svårare besvär. Själva tömningen kan ju göra ont men kan bli nödvändig när vätska gjort en mycket andfådd.

Vi pratade också om andra typer av smärtlindring - spray och pump. (Nu har jag plåster + tabletter som smälter under tungan.)

Vissa dagar kommer jag knappt upp ur sängen men andra dagar går det bättre att ta en promenad ute och kanske t o m att handla på en affär eller umgås med andra en liten stund, se på tv och nästan glömma värken tills den dyker upp igen.

Fånigt. Trist. Sorgligt. Dumt. Och ändå är det som det är. Ingen idé att värdera det. Bara acceptera. Och medicinera. Men förmodligen kommer detta att var länge. Det blir ju knappast bättre. ... Jag måste vänja mig och försöka att inte oroa mig så mycket.

Vi stannar i alla fall hemma i påsk. Det blir ingen resa till Öland. Jag orkar verkligen inte. Men jag hoppas att vi kan ha det fint ändå.

Önskar alla friska och sjuka fina dagar i påsk!

Av Helena Lundbäck - 7 april 2017 23:42

 

I onsdags var Peter och jag på en "utflykt" till Uppsala. Vi träffade Stella - min äldsta dotter och åt lunch på ett vegetariskt lunchställe. Så trevligt och mysigt att träffas en stund och så gott att äta ute för en gångs skull och roligt att se något annat än huset och byn där vi bor. (Nu när Peter har gått i pension kan han ju skjutsa mig närhelst det passar mig och vi kan hitta på saker spontant.)


Efter lunchen skulle vi sedan passa på att göra en del ärenden, som att handla vårblommor, köpa en ny matta till hallen och lite annat, men då blev jag förstås helt slut ... Det blev alldeles för mycket och jag kände av det hela torsdagen, som blev en sovdag.


Idag fredag kom arbetsterapeuten och hälsade på. Vi pratade hjälpmedel och jag har fått ett tyg att bädda med över underlakanet, som ska fungera så att jag lättare kan flytta mig lite i sängen, när jag ligger ner och sover. Vi pratade lite om andra hjälpmedel också, till exempel rullstol. Men rullstol väntar jag med. (Jag har ju också svårt att sitta, då jag fort blir trött och får ont i ryggen väldigt lätt.) Jag fortsätter att gå en liten promenad per dag istället, så länge det går. 


Tja, så har jag här en (lite halvsuddig) bild på den nya "sjukhussängen" som numera står hemma i vardagsrummet. Lådan med slang som hänger på gaveln, är en elektrisk apparat som fördelar lufttrycket i madrassen. Trycket varieras i de olika kanalerna och det är bra för att förhindra liggsår men det är också bra när jag nu bara kan ligga stilla på rygg och behöver "flytta trycket" mot kroppen. (Det känns lite som lätt massage.) Jag kan också fälla huvudända och fotända på sängen i olika ställningar, vilket är skönt för kroppen, då jag inte kan ligga på sidan eller mage längre, på grund av smärtan I lungor, lever och skelettet i bröstkorgen.


Nu ska jag bädda ner mig och sova! God natt alla!

Av Helena Lundbäck - 4 april 2017 19:41

 


Nu är det bättre med min  smärta. Jag börjar få balans mellan morfinets smärtstillande verkan och smärtan som kommer sig av skelettmetastaserna men också av magproblemen (det sistnämnda är förmodligen mestadels en biverkan av morfinet...). Men jag är vansinnigt trött just nu. Jag låg vaken mycket i natt och har inte sovit särskilt mycket idag på dagen då vi haft besök av olika slag. Till exempel av sotaren.


Cancersjukdomen utvecklar ju ofta "fatigue" - en ständig trötthet som är väldigt tung att gå och släpa på och jag skulle gärna vilja slippa all denna trötthet och känna mig pigg och utsövd någon gång, åtminstone få bättre balans mellan sömn och vakenhet.


Ändå, efter en lång tid med mycket trötthet har jag tidigare idag känt lite energi och glädje! Det var härligt! (Igår likaså, men sedan tog jag i för mycket och ramlade ner i någon slags trötthetsångest.) Tröttheten gör att allt snurrar. Jag får liksom ingen linje i vad det är jag ska ta mig för.

Att hitta balansen tycks alltså vara väldigt viktigt just nu. På alla plan! Jag har inte så mycket reservkrafter.


Det känns som en bra dag. Solen har skinit och jag har av sjukvården fått en fantastisk säng som nu står i vardagsrummet. Två killar levererade den i förmiddags och skruvade ihop den åt mig på ett kick. (De killarna var minsann inte drabbade av den stora tröttheten.) Jag tittade i en byrå här hemma och hittade ett lapptäckesöverkast som jag sytt en gång, men aldrig använt, och det ska jag nu ha och bädda fint med.


För en stund kom de fina syrrorna från hemsjukvårdsteamet och fixade så att jag fått en skön specialmadrass till den nya sängen. Madrassen fördelar trycket så att det inte ska uppstå problem om man ligger stillla för länge. I den här nya vardagsrumsmöbeln kan jag sedan vila, sitta och se på tv, ligga, sova, sticka, läsa, vara med i sällskap när vi får gäster och somna närhelst jag blir för trött. Det är en säng som ger stöd åt kroppen på bästa sätt och den fungerar nästan som en fåtölj i ett annat läge. På natten kommer jag inte att hasa ner i sängen och jag behöver heller inte bulla upp med så många kuddar som jag försökt fixa i min gamla  vanliga säng. Det ska kännas ok för kroppen i alla lägen, i "halvsittlägen" när jag vilar mig på dagen också. (Inte som i vår soffa där ryggen och kroppen kroknar då det varken är skönt att sitta eller ligga i den för länge.) Eftersom mina metastaser trycker på alla organ är det viktigt att få den här hjälpen med säng och madrass som motverkar problem och jag är verkligen så nöjd för den fina hjälpen jag får.


Nu slipper jag också gå upp för trappan för att lägga mig, utan jag kan vara nere hela tiden.


Ser nu så mycket fram emot att få prova sängen hela natten. Å så skönt att få sova ...

God natt!


Av Helena Lundbäck - 1 april 2017 20:35

Min taktik att fokusera på det friska och skjuta undan det sjuka, har på ett sätt varit bra, men de senaste veckorna har det blivit jobbigare och jobbigare med smärtan. Smärtan i skelettet, i bröstben och revben, men också smärta i rygg, höfter och fötter. Denna vecka har det varit allra värst, efter strålbehandlingen i måndags. Dessutom har jag, sedan någon månad, stora smärtproblem med magen som suger musten ur mig. Ingenting är som det ska och jag har nästan gett upp. Långa stunder ligger jag bara och gråter och lider.

Den riktiga lindringen har jag bara fått när jag somnat ifrån värken. Jag sover också nästan dygnet runt men vaknar om och om igen av att jag vrider mig av smärta för att jag inte hittar rätt ställning. Jag provar med värmekuddar men jag har inte vågat ta smärtlindring i den mängd jag behövt, av rädsla för att magsmärtorna ska bli för svåra.

Men jag har nu pratat med först sköterska och så läkare på telefon och igår fick jag besök av en sköterska från hemsjukvården. Hon har kommit med mer tabletter och gett mig en skön madrass som ska fördela trycket bättre när jag ligger. Efter att vi pratat har hon beställt en sjukhussäng med en ännu bättre madrass till mig. Detta för att jag ska kunna vila och sova på nedervåningen och slippa gå i trappan.

Jag har också fått tipset att inte vänta så länge som jag gjort med smärtlindring för genombrottssmärta, utan att verkligen ta smärtlindring, så fort jag får ont, med målet att bli riktigt smärtfri.

Vi ska även justera magmedicinerna så jag förhoppningsvis slipper förstoppning, kramper och diarré.

Nästa steg som de kan ta till om det behövs, blir smärtpump och rullstol. Där tänker jag genast "Men inte redan! Jag vill leva länge till!"
"Jaså du tänker så", sa sköterskan. "Tänk istället att du kan orka mer, vara ute mer och få ett bättre liv om du kan förlänga dina promenader genom att varva gången till fots med sitta och att din man kan hjälpa dig att skjuta på rullstolen." Jag får fundera mer på det.

Det känns så bra att de försöker hjälpa mig på alla sätt. Jag tror också att jag själv måste ändra inställning. Min inställning har varit att "kämpa" och "spela" friskare än jag är, så mycket jag kan. Det fungerar inte så bra längre. Jag måste lära mig att ta emot hjälp och att hushålla med mina krafter. Och jag måste inse att det är bättre att ta det lugnt och att vara så smärtfri det bara går. Lyckas vi komma dit, så kommer jag att få ett bättre liv igen. Det är vad jag vill och kanske har smärtan efter strålningen vänt idag och blir snart bättre om jag vilar mycket och tar så mycket smärtlindring jag behöver i tid!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards