Solen värmde den krispigt kalla morgonluften och alla oss vandrande människor i Uppsala. Jag var på väg från tåget genom centrum upp till Akademiska sjukhuset och Onkologiska dagvårdsavdelningen. Vilken som helst annan dag än denna, tror jag att jag skulle känt mig lycklig en sådan vacker morgon. Men i morse var jag nära att brista i gråt.

Jag hade tid klockan 11.00 och fick komma in precis i tid. När nålen var satt i venporten på bröstet, kom forskningssjuksköterskan och tog massor med prover till det forskningsprojekt jag är med i. Sedan diskuterade "min" sköterska på ODA med mig hur vi skulle försöka mota illamåendet bäst. Och därpå startade behandlingen.
Slummer, värktabletter, té, lite medhavd smörgås, lyssna på bok, prata med sköterskan, sova. Peter hämtade mig på eftermiddagen och eftersom jag kände mig lite "speedad" av kortisonet åkte vi till mitt jobb där jag lämnade in en liten hårddisk till min kollega och småpratade en stund med henne.

(Jag på Ikea. Klicka så syns bilden bättre).

Sedan körde Peter mig till Ikea där vi drack kaffe och köpte ljus. På parkeringen i bilen ringde vi också till min pappa. Han fyller 85 år idag och min mamma ordnade en liten uppvaktning för honom. Jag hade gärna velat vara där, men det gick ju inte.

Balansen blir konstig och jag blir trött och pigg samtidigt av cellgifter, Avastin och Kortison. Nu ska jag försöka sova.

Bilden är ett collage med bilder på min pappa i betydligt yngre åldrar.

Tack alla snälla för hälsningar och peppning!     

Det värmer.

Det har gått bättre med smärtan idag, sedan jag ökat på morfinmängden rejält. Så skönt! Och eftersom jag dessutom fick sova hela natten till idag, så orkade jag med allt så mycket bättre. TACK!

Vilken tur att det finns bra dagar!

Denna dag var så bra att jag firade med en grön smoothie. Jag behöver all kraft jag kan få inför morgondagen, då jag ska sitta i cytostatikastolen på Onkologen igen. (Håll nu tummarna för att det ska gå bra med behandlingsstarten!)

Sov gott alla snälla och ha en bra dag imorgon!

Jag ser att våren är här igen. Jo jag har trots all smärta till och med tagit en promenad idag och nästan blåst omkull i vårvindarna. Och jag tänker på att jag lever på extratid.

Vi är många människor som tack vare sjukvården fått längre tid att leva på, trots våra svåra sjukdomar.

Nu är det hela tre och ett halvt år sedan jag med stark smärta i magen åkte in för första gången till akuten. Smärtan var så svår och först förstod man inte vad upphovet till den var, men det visade sig den gången att det var en stor cancertumör i tjocktarmen som orsakade den starka värken. Så började min tid med cancer. Jag opererades och fick cytostatika. Smärtan var borta och jag var hoppfull.

Ett halvår senare (för tre år sedan) kom mer akut smärta och fler akutenbesök. Då var hela buken full av metastaser. Det blev nya cellgifter och en ännu större operation.

Med operationerna och tillhörande cellgiftsbehandlingar som gjordes hösten 2011 och hösten 2012 har jag fått många månader och t o m år tillgodo. Man kan säga att jag fick liv på övertid. Jag hoppades på att jag kanske till och med skulle få vara fortsatt frisk.

Och så för ett år sedan, våren 2014 fick jag ny smärta. Denna gång satt smärtan i bröstet och jag började nya cellgiftsbehandlingar för att försöka stoppa tillväxten av nya metastaser i lungsäck, bukhinna och i bröstkorgen. Smärtan och cancern motades på nytt med cellgifter, Avastin och värktabletter. Tumörerna finns kvar, men de stannade upp i tillväxt ett tag och gav mig ytterligare tid att leva på. Snacka om att jag haft tur! Jag har fått hjälp mot smärtan. Och att jag fått tid!

Nu, år 2015 efter nyåret, tilltar smärtan i bröstet igen. Jag äter morfin och är så ledsen och så trött på smärta! Cancern är aktiv och nya knottror samt vätska har synts i lungsäcken. Och idag den 10 mars har tumörmarkören S--CA 125 stigit till ett värde på 95,4. (Den låg på
60,9 den 17/2 och skulle vara på <35 om cancern inte vore aktiv.).

Ja. Tyvärr. De starka vårvindarna tycks rumla om även inne i min kropp. Cancern är synnerligen aktiv igen. Och smärtan blir starkare och starkare och är nedbrytande. Jag har så jobbigt att jag inte vet hur jag ska klara det. Jag får ta mer och mer Dolcontin och Morfin - har åter igen ökat dosen idag - och ska börja nya cellgiftsbehandlingar på torsdag i hopp om att få finnas kvar ett tag till.

Men orkar jag? Och går det att mota cancern denna gång?

Jag undrar hur ont jag ska behöva ha och hur länge. En läkare som jag pratade med idag sa att om cellgiftsbehandlingarna och den högre dosen morfin inte hjälper mot smärtan, får man överväga strålning mot smärtan. Då måste cellgiftsbehandlingen avbrytas ...

Men än är vi inte där. Jag ska påbörja cellgiftsbehandlingen på torsdag först. En sak i taget.

Jag tar mer Dolcontin och mer Morfin meda. Jag sitter upp i sängen och försöker sova, för jag kan inte ligga ner, eftersom tumörerna smärtar mer i liggande läge. Och jag hoppas, hoppas, hoppas på att smärtan ska dämpas. Jag hade tänkt hälsa på på jobbet idag eller imorgon, men orkar inte. Istället försöker jag andas lugnt, vila, slappna av och mentalt ta sats för att orka sätta mig i cytostolen igen på torsdag. Och så hoppas jag att det ska vara till min hjälp. Igen.

Så kan det vara att ha cancer i det skede jag befinner mig i. En vacker blåsig vårdag som denna. När fåglarna sjunger och videkissarna spricker ut. Allting är så fantastiskt och bra och underbart i mitt liv, utom den olycksaliga sjukdomen. Och den förtärande smärtan!

En dag då vårvärmen kom för att glädja oss. Jag hade hoppats på att få gå en söndagspromenad i solsken, men jag vaknade med obehaglig värk i hela kroppen och illamående. Klev upp och kräktes. Och sedan fick jag lägga mig igen. Sov mest hela dagen och detta blev den första dag på mycket länge som jag inte ens stack näsan utanför dörren.

Framåt kvällen lyckades jag i alla fall placera mig i soffan under filten och slappna av såpass att jag kunde försvinna in i några avsnitt av en tv-serie.

Såna här dagar känner jag mig rädd för vad som väntar. Hoppas på att det var en undantagsdag och att det ska följa många bra dagar nu.

Fortfarande värk, i bröstet/lungan och i bröstkorgen/ryggen, som kommer och går. Igår röntgades jag en extra gång för att kolla att det inte fanns spår av blodproppar. Det fanns det inte. Skönt! Det är fortfarande litet vätska där och förtjockningar och knottror i lungvävnaden. Läkaren som jag träffade på Onkologen igår tror att värken har med detta att göra.

Jag fortsätter att ta Dolcontin och Morfin och klarar mig på så vis. Kortisonkuren är på avklingande. Nu väntar jag på att få börja nya cellgiftsbehandlingar. Det ser ut som om jag ska få vänta till slutet av nästa vecka innan de har tid att starta den första behandlingen.

Jag tänker att jag ska ge mig tillåtelse att njuta all tid jag inte har ont, så
jag läser böcker, ser film, fotograferar, stickar lite, promenerar och vilar. Det känns som om jag behöver det.

Men eftersom jag haft en historia med lång sjukskrivning och arbetslöshet i början på detta sekel, så sitter det fortfarande i mig andra tankar också, tankar om att jobb = lyckad tillvaro och utan jobb = misslyckad. Det är tankar som verkligen kan diskuteras och riktigheten och sanningen i dem tål att vändas och vridas på. Jag är fullt medveten om att det bara är känslor och tankar och inga fasta sanningar. Men jag brottas lite med de tankarna ändå.

Slutsatsen landar i att jag känner mig egentligen inte misslyckad för att jag blivit sjuk och inte kan jobba just nu. Jag känner mig snarare trött. Och nöjd att jag får och kan vila.

Jag känner mig så lycklig och tacksam när jag får vara med min familj. Att samtala med, leka med, lyssna till, skratta med barnen och barnbarnen. Att uppleva stunder och situationer med dem. Att leva med dem. Att leva.

Jag vill verkligen passa på. Och nu när jag har och har haft så mycket smärta, blir det liksom mer dramatiskt och så påtagligt vad som är viktigt. Jag känner så starkt att kärlek är bränsle.

Med min stora familj är det omöjligt att träffa alla samtidigt, så vi får åka runt till olika delar av familjen på olika helger. Eller ta emot dem hemma hos oss. Det blir "ett flängande", men ett givande sådant. Jag älskar er alla så!
Just nu är vi i Småland och jag blir så väl omhändertagen, vilar mycket och njuter av att kunna vara med i gemenskapen.

På måndag ska jag till sjukhuset hemma i Uppsala och kolla upp lite mer kring min smärta. Det känns bra och jag hoppas att det går att hitta lite bättre smärtlindring.
Sov gott!

Så är det dags för nya cellgiftsbehandlingar igen. Cancern är aktiv och tumörmarkören S--CA 125 visar på 60,9 (ska ligga under 35 när cancern vilar). Det är inget skyhögt värde ännu, men eftersom jag har så ont och röntgen visar att det "tillkommit en mindre mängd högersidig pleuravätska och intill diskret knottrighet i lungparenkymet basalt", så är det hög tid att försöka bromsa tillväxten.

Jag träffade en ny bra läkare igår och hon lyssnade noga när jag beskrev hur jobbigt jag har det med smärta. Hon visade mig röntgenbilderna och förklarade hur det ser ut. Vi bestämde att jag ökar Dolcontinet ytterligare. Jag ska ta 30 mg på morgonen och 30 på kvällen samt morfin meda vid behov under dagen. Dessutom prövar vi en 10-dagars kur med Kortison mot smärtan. Hoppas att det gör skillnad.

Jag väntar på att bli uppringd för en behandlingstid med första cytostatikakuren och läkaren ska också höra av sig och kolla hur den nya smärtmedicinen fungerar. På sista röntgen syntes ingen blodpropp i bröstet men om medicinen inte alls hjälper mot smärtan ska jag röntgas på nytt nästa vecka för att kolla extra att det inte finns något som sitter i bröstregionen.

Läkaren lyssnade noga på andning och kollade med knackningar hur det lät vid mina lungor. Mängden vätska är så liten så det behövs inte tömmas. Mina värden visar inte på lunginflammation och hon trodde att det mycket väl kan vara tumören som sitter mellan levern och diafragman som trycker så illa och att det är därför jag uppfattar en stark smärta i hela högra sidan av bröstkorgen. Skönt att hon försöker utreda och åtgärda!

Ja då är cellgiftspausen som pågått sedan slutet av sommaren snart över. Nu är det behandlingar hela våren som gäller! Hoppas att jag klarar av behandlingarna och orkar med allt.

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Det är ledsamt, men allt är ändå bra. Det är som det är. Nu gäller det att leva så väl det går. Jag är helt sjukskriven från och med nu och det ger mig tid att vila mycket och göra det bästa av situationen.

Tack för att jag fått hänga med ytterligare ett år! Idag har jag firat födelsedag hemma hos min mamma och pappa och tänker att det ändå är en stor gåva att få leva. Och skönt att få dela sin födelsedag med snälla föräldrar! Dessutom har många kära vänner ringt, sjungit, messat och postat grattishälsningar.
Tack snälla!

På måndag ska jag till läkaren och hoppas på att få bättre hjälp att parera värken i bröstet med. Jag är andfådd, har värk och stor brist på energi mest hela tiden nu. Önskar att det kunde kännas lite lättare.