Jag ser att våren är här igen. Jo jag har trots all smärta till och med tagit en promenad idag och nästan blåst omkull i vårvindarna. Och jag tänker på att jag lever på extratid.

Vi är många människor som tack vare sjukvården fått längre tid att leva på, trots våra svåra sjukdomar.

Nu är det hela tre och ett halvt år sedan jag med stark smärta i magen åkte in för första gången till akuten. Smärtan var så svår och först förstod man inte vad upphovet till den var, men det visade sig den gången att det var en stor cancertumör i tjocktarmen som orsakade den starka värken. Så började min tid med cancer. Jag opererades och fick cytostatika. Smärtan var borta och jag var hoppfull.

Ett halvår senare (för tre år sedan) kom mer akut smärta och fler akutenbesök. Då var hela buken full av metastaser. Det blev nya cellgifter och en ännu större operation.

Med operationerna och tillhörande cellgiftsbehandlingar som gjordes hösten 2011 och hösten 2012 har jag fått många månader och t o m år tillgodo. Man kan säga att jag fick liv på övertid. Jag hoppades på att jag kanske till och med skulle få vara fortsatt frisk.

Och så för ett år sedan, våren 2014 fick jag ny smärta. Denna gång satt smärtan i bröstet och jag började nya cellgiftsbehandlingar för att försöka stoppa tillväxten av nya metastaser i lungsäck, bukhinna och i bröstkorgen. Smärtan och cancern motades på nytt med cellgifter, Avastin och värktabletter. Tumörerna finns kvar, men de stannade upp i tillväxt ett tag och gav mig ytterligare tid att leva på. Snacka om att jag haft tur! Jag har fått hjälp mot smärtan. Och att jag fått tid!

Nu, år 2015 efter nyåret, tilltar smärtan i bröstet igen. Jag äter morfin och är så ledsen och så trött på smärta! Cancern är aktiv och nya knottror samt vätska har synts i lungsäcken. Och idag den 10 mars har tumörmarkören S--CA 125 stigit till ett värde på 95,4. (Den låg på
60,9 den 17/2 och skulle vara på <35 om cancern inte vore aktiv.).

Ja. Tyvärr. De starka vårvindarna tycks rumla om även inne i min kropp. Cancern är synnerligen aktiv igen. Och smärtan blir starkare och starkare och är nedbrytande. Jag har så jobbigt att jag inte vet hur jag ska klara det. Jag får ta mer och mer Dolcontin och Morfin - har åter igen ökat dosen idag - och ska börja nya cellgiftsbehandlingar på torsdag i hopp om att få finnas kvar ett tag till.

Men orkar jag? Och går det att mota cancern denna gång?

Jag undrar hur ont jag ska behöva ha och hur länge. En läkare som jag pratade med idag sa att om cellgiftsbehandlingarna och den högre dosen morfin inte hjälper mot smärtan, får man överväga strålning mot smärtan. Då måste cellgiftsbehandlingen avbrytas ...

Men än är vi inte där. Jag ska påbörja cellgiftsbehandlingen på torsdag först. En sak i taget.

Jag tar mer Dolcontin och mer Morfin meda. Jag sitter upp i sängen och försöker sova, för jag kan inte ligga ner, eftersom tumörerna smärtar mer i liggande läge. Och jag hoppas, hoppas, hoppas på att smärtan ska dämpas. Jag hade tänkt hälsa på på jobbet idag eller imorgon, men orkar inte. Istället försöker jag andas lugnt, vila, slappna av och mentalt ta sats för att orka sätta mig i cytostolen igen på torsdag. Och så hoppas jag att det ska vara till min hjälp. Igen.

Så kan det vara att ha cancer i det skede jag befinner mig i. En vacker blåsig vårdag som denna. När fåglarna sjunger och videkissarna spricker ut. Allting är så fantastiskt och bra och underbart i mitt liv, utom den olycksaliga sjukdomen. Och den förtärande smärtan!

 

Linda Walkin

11 mars 2015 10:31

Hej Helena jag vet knappt vad jag ska skriva när jag läser det du skrivit, jag blir ledsen, du skriver fantastiskt beskrivande, att du orkar med att berätta, fast det kanske också är en del av bearbetningen. Men det låter som du har det riktigt riktigt tufft, jag kommer ihåg min mammas kamp mot cancer och att ca125 gick upp och ner och det var hopp och förtvivlan hela hennes cancerresa. De sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan och det stämmer nog i många fall, man vill gripa vartenda halmstrå det verkar du ju verkligen ha gjort....Jag vill skicka en bamsekram ifrån oss, vi tänker på dig....

Helena Lundbäck

11 mars 2015 15:58

Ja när smärtan är så stark blir jag väldigt "självcentrerad" och "sjukdomscentrerad". Kanske att min text låter alldeles för dramatisk, men så känns det. Världen krymper. Men när jag får sova bättre och får hjälp med smärtan kan jag släppa in mycket mer glädje och hopp. Och jag vet att det går upp och ner och att inget är konstant. Tack snälla för fin hälsning Linda! Kram!

 

Maggan

11 mars 2015 15:08

Jag känner så med dig....skönt att du kommer igång med cellgifterna och så måste de väl kunna hitta någon mix av smärtstillande så du inte har så ont. Jag vet också att strålning har en smärtlindrande effekt. Hoppas du får god hjälp av sjukhuset. Önskar jag kunde göra något mer än att bara finnas till här ute i cyberrymden. Skönt om du kan komma ut om så bara på en kort promenad. Sänder den styrka och värme jag kan....Kram Maggan

Helena Lundbäck

11 mars 2015 15:54

Tack Maggan. Det är skönt att ha er vänner ute i cyberrymden och på andra ställen med. Alla varma hälsningar gör gott. Kram

 

Inger

11 mars 2015 16:59

Det känns så hemskt att du ska ha så ont. Det tycker jag verkligen att du borde få hjälp med❤️. Hoppas på bra dagar för dig/Inger

Helena Lundbäck

11 mars 2015 19:28

Tack!

 

Linda

11 mars 2015 20:07

Du skriver så vackert och så starkt. Hittade din blogg då min kära moster kämpade mot bukhinnecancer. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Skickar styrka!

Helena Lundbäck

11 mars 2015 21:27

Tack snälla.

 

Millan

11 mars 2015 21:10

Helena, vad ledsen jag blir när jag läser att du har ont och att dina markörer har stigit. Jag tänker på dig och önskar så att cellgiftsbehandlingen hjälper och smärtan försvinner. Varma kramar!

Helena Lundbäck

11 mars 2015 21:27

Varma kramar till dig Millan.

 

Siri

11 mars 2015 21:22

Så jobbigt att höra att du har så ont. Hoppas verkligen att det finns något att göra mot smärtan, att det går bra imorgon och att solen skiner på dig. Kämpa på och tappa inte hoppet om att det kan bli bättre. All kärlek från mig och Daniel!

Helena Lundbäck

11 mars 2015 21:26

Tack älskade Siri. Det har gått bättre med smärtan idag. Jag har käkat morfin i mängder. Och nu håller vi tummarna för att det funkar bra på onkologen imorgon. Puss och kram till er alla.

 

Nanna

14 mars 2015 21:42

Åh, har läst lite bakåt och finner inte ord. Aj. Jäkla skitsjukdom. Jag opererades akut för cirka ett år sedan. Cancer i tjocktarmen. Man fick bort allt, jag behövde varken strålning eller cellgifter. Men jag har haft en stomi i 11 månader och opererats igen för att lägga ner den. Nu trodde jag det var över men då såg man en skugga vid årskollen som nu ska kollas vidare med magnetröntgen. Så nu håller jag andan lite ...

Helena Lundbäck

15 mars 2015 07:52

Hej Nanna! Förstår om du är nervös nu. Magnetröntgen kommer förhoppningsvis att ge klarare besked och jag håller tummarna för att det ska se bra ut - dvs vara ok, alt. att det går mycket bra att behandla. All sjukdom är ju olika. Ingen tycks veta i förväg hur just den aktuella sjukdomen på den aktuella personen ska bete sig.
Tänk om det gick att trolla bort all oro! Så mycket det skulle vara värt. Tänker på dig och håller tummarna. ??

 

Anneli Larsson

15 mars 2015 14:25

Jag BEUNDRAR dig Helena. Jag är 73 år, låg på min soffa i Thailand och hade lite ont i ryggen och i en fot efter lite arbete i värmen, när jag hamnade på din blogg, hur det gick till vet jag inte, ä inte så bra på datorer. För många år sedan led jag av fruktanvärda nervmärtor i ansiktet och det enda jag stod ut med var att lyssna på ett band med klassisk musik, så jag kan förstå hur ditt onda plågar dig, men allvaret med din sjukdom...Jag tänker på dig och hoppas att har mycket tid kvar.

Helena Lundbäck

15 mars 2015 14:36

Tack Anneli! Hoppas att du också får må bra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...