Idag är jag inte "snäll". Nu säger jag vad jag tycker!

Jag kan inte hjälpa det, men jag blir provocerad av Cancerfondens nya kampanj: https://www.cancerfonden.se/nej
De vill att vi ska "säga Nej till cancer".

Tanken är väl att vi ska kämpa mot cancern och hjälpa till att sprida kunskap och skänka pengar till forskningen. Visst vill jag att det ska forskas mer för att kunna behandla och förhoppningsvis utrota cancer en dag. Men min första tanke när jag ser kampanjen, är att det spelar ingen roll hur högt jag skriker nej, jag kommer ändå inte att bli botad. Och kampanjen känns som ett hån. Som om att vi ska stå som barn och stampa med foten ... Riktigt så enkelt är det inte. Cancern har inga öron som blir uttröttade av att vi ropar nej. Cancerfonden frågar: Hur säger du Nej? Jag svarar: Hallå! Hur dum ska man känna sig?

Syftet är gott, men reklamkampanjen känns misslyckad. Eller vad tycker du om följande text:

"På Världscancerdagen gick startskottet för Cancerfondens kraftsamling mot cancer. Genom ett skarpt och rungande "Nej" vill vi signalera att nu får det vara nog."

Byt reklambyrå säger jag!

Idag jobbade jag för första gången på ett par veckor. Förkylningen har gett med sig nu. Och helt förvånande klarade jag av mina fem timmar med bara en extra morfintablett utöver sedvanliga morgondosen. Jag kände mig till och med pigg! Vilken lycka.Och solen sken!

Någon gång under eftermiddagen kom förstås värken och tröttheten tillbaka, men då var jag redan hemma. Det var bara att ta fler tabletter så klingade värken av till sist. Jag är rätt trygg med hur det är. Det fungerar. Men nu är klockan snart åtta på kvällen och jag är så trött att det blir nattinattidags genast. Härliga kuddberg i sängen, nu kommer jag!

Försöker mig på en jobbdag imorgon också.

Ute är det kall och blöt vinter. Just nu är jag genomförkyld och sover och sover, stora delar av dygnet. Men jag ska försöka tänka framåt. Planera in saker att längta till och se fram emot. Jo jag försöker. Jag har under en tid tänkt på vad jag skulle vilja göra medan det går. Resa, skriva en bok, måla tavlor, besöka vänner ... Vackra drömmar men oftast orkar jag inte genomföra hela proceduren med planerande och genomförande.

Vilken tur att min man Peter hjälper mig. I slutet av hösten bokade han en resa till Filmfestivalen i Göteborg. Själv var jag tveksam, då jag inte visste i höstas hur jag skulle må nu. Men det gick! Förra helgen var vi faktiskt i Göteborg tillsammans med mina vuxna bonusbarn och deras kusiner. Och jag orkade fantastiskt nog med tågresan, de lugna middagarna och filmerna. Massor med bra filmer, som jag såg i biosalongerna. Med medicin och sköna biostolar lyckades jag trotsa värk och trötthet. Vila på tågresan dit och hem och skön sömn i skön hotellsäng gjorde också sitt till. Det blev en underbar kulturinjektion i ett ganska lugnt tempo. Det gav mig en kick och var roligt! Jag distraherade mig från mina orostankar och fick påfyllning i form av härliga berättelser.

Om jag tänker efter framåt från nu, vad vill jag? Jag har tänkt att jag skulle vilja se norrsken. Så vi har tittat på en resa till Abisko med övernattningar och linbana och guide till en höjd där man ska se norrskenet särskilt tydligt. Nattåg upp och flyg tillbaka. Men det blir onödigt dyrt och tänk om det bara snöar och blir besvärligt. Tänk om det inte är klar väderlek den helg vi bokat, då syns inte norrskenet. Tänk om jag fryser och fryser och får mer värk ...

Nej. Det blir inte av. Jag kan leva utan norrsken. Vi bokar en smålandsresa till barn och barnbarn istället. Och en biltur får det bli till mina föräldrar. Hoppas på att kunna åka till Öland i påsk och träffa mina svärföräldrar och alla släktingar och vänner där. Kanske kan vi resa till Malmö och fina släktingar där senare i vår. Och ska vi klara av en resa till Berlin också? Allt under vårterminen. Jag vet inte alls, men hoppas på att det ska gå.

Och vardagar och helger då vi inte kan resa ska det vara blommor och god mat. Vila och vänlighet. Värme och glädje. Jag lyssnar på böcker, ser filmer och försöker njuta. Ja det blir bra!

Nu håller jag tummarna att allt det roliga vi planerar ska bli av. (Vi har ju ingen aning om det blir behandlingar, vila och sjukhus istället.) Kanske kanske kan det gå ....

Hur det än blir vill jag ha lite guldkant varje dag! Eller som Karlsson på taket säger: "Roligt vill jag ha, annars är jag inte me".

  "Våga planera och drömma", skriver Cancerfonden i sin blogg idag. 

Att halka på is och ramla och slå ryggen och svanskotan känns väldigt mycket! Det gör vansinnigt ont och det känns himla onödigt. Ändå var det det som hände mig i dag. Jag gick ut med hunden efter jobbet och såg inte isen under snön. Och nej, jag hade inga broddar.

Först trodde jag inte att jag skulle ta mig upp men sedan lyckades jag till och med pallra mig hem. Jag tog en Ipren, någta smörgåsar och en kopp kaffe. Och efter en stund, vid fyratiden kom svimningskänslan och stickningar och domningar i händerna. (Förmodligen hade jag inte andats som jag skulle, på grund av smärtan.)

Jag blev rädd, så jag ringde först sjukvårdsupplysningen och sedan ambulansen.

16.30 - resa med ambulans till ortopedakuten i Uppsala. Undersökning, två citodon och därpå lång väntan på att få komma till röntgen. Timmarna går och inget händer. Så onödigt och dumt det här blev. Och så trött jag blir.

Klockan 22.00 är jag klar på röntgen. Men mer väntan återstår. Väntan på svar, väntan på läkare ...

Vid midnatt ännu ingen doktor.
Men klockan 01.30 blir jag utskriven av läkaren som tycker att det är en bra idé att jag använder morfin ett tag mot smärtan. Det är en spricka/ fraktur i korsbenet och den gör de inget åt.

Jag sitter och väntar igen. Klockan 01.50 ska sjuktransporten komma för att köra mig de fem milen hem i vinternatten. Hoppas att resan går bra.

Undrar om jag kan jobba imorgon.

Jag vet i alla fall att nu blir det broddar på skorna på mina hundpromenader resten av vintern.

Tur och otur? Jo jag vill ju gärna se det som om det är slumpen som avgör om vi blir sjuka. Och om vi får vara friska. Till viss del kan vi sköta om oss och försöka leva hälsosamt, men ingen har någon garanti att få vara frisk. Livet går inte att styra i alla detaljer.

Nu har forskningen visat att tur och otur spelar in när det gäller cancer. I Dagens medicin finns en liten artikel om detta: "Otur" viktigaste cancerorsaken.

Så här den sista dagen på året hör det ju till att samla tankarna lite, så jag försöker titta på mitt liv och tänka igenom vad som hänt, hur jag agerat och reagerat, hur jag använt min tid och vad jag gjort för att leva på bästa sätt. Och så vågar jag tänka lite framåt för att försöka möta livet på andra sidan årsskiftet.

För det första är jag så innerligt glad för att jag fått vara med hela 2014!

Det såg ju sannerligen inte så ljust ut i våras när de nya metastaserna upptäcktes och cancermarkören visade på full aktivitet. Tack vare cellgifter och Avastin under vår och sommar, har aktiviteteten avtagit och jag mår ju bra nu trots att tumörerna finns kvar i kroppen.

Och jag är glad för att jag har så goda vänner, en underbar familj och ett bra jobb med fina arbetskamrater. Sedan tänker jag att jag har varit lite "duktig" ändå som orkat jobba mina 50 % hela hösten. Det har gjort mig så gott att få känna mig delaktig i "det vanliga" livet. Men jag har blivit tröttare. Det har därför varit skönt med rehabveckan i början på december och så denna långa julledighet då jag blivit ompysslad av familj och vänner och blivit bjuden på goda middagar och roliga stunder. Tack för det!

Min plan för den närmsta tiden är att jobba 25 % istället för 50 %. För att ha tid och ork för att sköta om mig själv lite mer. Jag promenerar ju alltid varje dag och det ska jag fortsätta med, men jag behöver också hitta något som gör att min värk i bröstryggen och bröstet lindras. Jag hoppas att bastu kan fungera. Och kanske lite simning. Det ska jag prova i lugn och ro i badhuset här i närheten på lediga dagar har jag tänkt. Jag ska också ta sovmornar när jag kan, meditera och vila.

Och så viktigast av allt: hitta små guldkanter på varje dag! Ha roligt och njuta!

Det finns mycket ljus i mörkret. Här är några bilder från mina sköna jullediga dagar inne och framförallt ute. Klicka på dem, så syns de bättre!

Nu sänker sig mörkret utanför fönstren. Det är nyårsafton och vi byter ut adventsstaken mot kandelabern. Här hemma lyssnar vi på musik, sätter på tv och radio och försöker hålla ljudnivån hög och konstant så att inte Valle (hunden) ska bli livrädd om det börjar skjutas nyårsraketer ute.

Må ni alla ha det bra och njuta av livet så gott det går. Kramar från mig. Och önskningar om ett ...

************ Gott Nytt År!!! ************

Cancer är en oberäknelig historia. Jag börjar tro att jag verkligen har "tur som en tokig".

Trots att jag fick så dystra besked i våras med återigen nya metastaser, som förmodligen inte skulle gå att hejda (cancer för tredje gången), så tycks medicineringen jag fått i somras ha stoppat upp förloppet. Det är nu snart fem månader sedan senaste cellgiftsbehandlingen och cancern slumrar fortfarande. Tumörerna är kvar, men alla värden är bra och ingen förändring syns på röntgen. Både jag och doktorn gladdes åt provresultaten och nog är det förunderligt hurdana vändningar den här sjukdomen kan ta. Ibland fungerar behandlingarna och vården! (Det enda smolket i bägaren är värken, tröttheten och oron.)

Det goda beskedet från röntgenresultat och blodprover innebär att jag slipper cellgiftsbehandling denna gång också! Nästa röntgen och provtagning planeras till om två månader. Då är vi framme i februari.

Detta var ju absolut den bästa julklappen jag kunde få!