Direktlänk till inlägg 20 september 2012
När jag ligger här på sjukhuset (UCC) får jag besök då och då. Av Peter - min man - (men tyvärr inte de sista dagarna då han blivit så dunderförkyld), av mina barn, av min bror och av en vän. Ibland orkar jag bra med besöken, ibland är jag trött.
Häromdagen kom två av barnbarnen hit med sin mamma efter jobbet och förskolan. Vi hade det trevligt och mysigt en stund, men snart tyckte den charmige treåringen att det blev långtråkigt och ville mest förstöra storasysters teckning. Då bestämde den kloka mamman att det var lagom tid att gå hem och vi vinkade och kramades, medan den trötte treåringen mest skrek.
Jag hörde skriken i korridoren när de gått och jag kan tro att det inte var alldeles bekvämt för föräldern, när de nu befann sig på ett ställe där det förmodas vara lugnt. Men en av alla snälla sköterskor hade bjudit barnen på glass och så var allt bra igen. Treåringen vände sig till mamman för att få hjälp att öppna sin glass, varpå hon tog den och öppnade den. Då blev det fel, som det lätt blir för små trötta barn. Så hade han ju inte tänkt, hon skulle bara hjälpa .....
Stora skrik igen och en rasande treåring på språng in i personalrummet. Men skriken tystnade, för tänk att det bjöds en till, egen glass. Och då blev det frid och fröjd till slut.
Bäst var sexåringens kommentar efteråt:
"Jag bara gick där i korridoren, och så hörde jag en röst som sa: - Vill ni ha glass?
... Så skulle det vara på alla sjukhus!"
Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 |
16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
|