G.Ersson

22 maj 2014 14:11

Fina du!
Det känns tungt att läsa om att du fått återfall i cancer, och modigt av dig att du berättar. Trots allt - det känns hedrande att få ta del av dina positiva tankar och din tacksamhet över livet.Jag känner med dig när du beskriver symtom från cytostatikabehandling - även om mina erfarenheter ligger 25 år tillbaka. Tänker på dig VARJE dag, gläds med dig när du beskriver hur du njuter av ögonblick. Njutning - en känsla som man aldrig någonsin vet hur länge det varar, hur frisk man än är! Vilken vacker bild på dig och Valle! Han lyssnar av dig hur du mår, det syns och vill värna om dig. Du är fantastisk som håller oss uppdaterad om denna sorgliga historia om UCC och jag är övertygad om att vi är många som önskar att upprättelsen borde vara nära förestående. Det är ju märkligt att patienter tvingas välja ett sämre och osäkrare sjukvårdsalternativ p.g.a vendetta och fulspel som döljs bakom en fasad med obegripligt manipulerande maktspel.
Det är ju också märkligt att den politiska parollen om "lika" och "den bästa och säkraste" sjukvården ska finnas för alla drivs av den svagaste gruppen - patienterna. Yttrandefriheten verkar tydligen skenbar och sannolikt finns en rädsla för repressalier vad vet jag, eftersom så få inom sjukvården vågar ta till brösttonerna mot denna orättvisa. Sannolikt finns även en rädsla från vissa patienter att ifrågasätta det som händer kring UCC. Vem skulle inte vara det? Tänk om det innebär att man inte får den vård man förtjänar för att få leva ett tag till p.g.a att man betraktas som "besvärlig"? Heder åt Lars Pålman som vågar skriva så öppet och sätta ord på vad vi andra tänker.
Kärlek till dig!
G.Ersson

Helena Lundbäck

22 maj 2014 18:51

Tack så väldigt mycket för denna fina kommentar! Ja, jag tror också att de som arbetar inom vården inte vågar tycka så mycket offentligt, eftersom de är rädda för att cheferna ska finna dem obekväma. Då kanske det är lättare för pensionerade läkare. Jag har också tänkt att vi som patienter ibland har svårt att säga ifrån av rädsla att bli bortprioriterade.

Men jag tänker att jag måste engagera mig för att alla ska få den bästa vården och samtidigt lita på att jag också får den bästa vården som går att få för just mig. Jag tror att patienter vinner på att fråga, läsa sin journal och engagera sig i vårdplaneringen. Sedan är det ju läkarna som måste fatta de medicinska besluten, men patienten har ju all rätt att föra en dialog med sina läkare. Då hoppas jag och tror att man ändå kan få bra vård.
Jag önskar att alla ska få det.