Oväder utanför fönstret igår och halva dagen idag.

Jag har varit ensam hemma några dagar och fått styra med alla hundpromenader, snöskottning, vedhämtning och eldande i spisarna själv. Det har egentligen varit alldeles för tungt för mig, men jag har inte haft något val, så det har bara  varit att hugga i.

Igår klev jag upp redan halv sex för att hinna med alla göromål och lyckades ta mig till jobbet så att jag var där klockan nio. Jag hade tur att sätta mig på ett pendeltåg som gick i tid som det skulle. På hemvägen var det däremot förseningar. Det var svårt att hålla rent på tågspåren längs hela sträckan och vi var många resenärer som stod och väntade på stationerna ....

Att köra bil från tåget och ut på landet där jag bor var spännande och rentav vanskligt. Snön driver ut på vägarna mellan åkrarna, så det gäller att hålla tungan rätt i mun och lägga sig mitt på vägen och hålla jämn fart genom snödreven ...

Väl hemma var det bara att ge sig ut i blåsten och snön igen. Hunden måste ut och jag måste skotta för att kunna hämta ved. Plogbilarna hann inte med och alla bussar ställdes in under eftermiddagen och kvällen och snön bara fortsatte att falla och vinden tilltog. Det såg mysigt ut när man tittade ut genom fönstren, men jag lovar att det inte var ett dugg mysigt i stormen.

Igår kväll skulle jag ha åkt till stationen och hämtat min man som var på väg från Stockholm, men det gick inte att ta sig ut med bilen. Här var helt oplogat och en halv meter snö på vägen. Han fick sova på annat håll och jag fick ett dygn till att kämpa med min snöskottning. Hela dagen har jag skottat, sovit, skottat och ramlat ihop i en liten hög ...

Ikväll är vi två hemma igen, det har slutat snöa och blåsa och plogbilen har varit här. Så nu har vi höga vallar utmed vägen och snön ligger bara så där vit och vacker igen. Det går knappt att ana hur stormigt och jobbigt allt var.

Imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet igen. (Tänk ändå vad jag orkar!)