Idag har jag sparkat mig fram på vintervägarna. Jag är verkligen glad att jag kan motionera och ta i lite igen. Valle fick springa bredvid och det gick undan minsann! Jag blev genomsvettig efter dryga tre kilometer - det är jobbigt att åka spark.

Så här på kvällen är jag jättetrött. Jag klev upp klockan sex i morse och har förutom sparkturen hunnit med några timmar på jobbet också. Och matlagning. Fantastiskt det med - att jag orkar och inte minst att jag kan äta utan problem!

Jag tänkte på det i eftermiddag när jag lyfte ut den stora kartongen med näringsdrycksflaskor som jag haft stående här hemma sedan i början på sommaren. Då behövde jag dricka dem, särskilt när jag hade ont. Ett tag trodde jag att det var det enda jag skulle leva på resten av mitt liv, men som tur är blev matsmältningen bättre efter operationen och så bra som jag känner mig nu i magen, har jag inte gjort på flera år. Jag har all anledning att känna mig glad och behöver inte längta efter att bli frisk ...

Nobelfesten får ursäkta, men nu går jag och lägger mig och drömmer om fler sparkturer på vintervägarna.