Temperaturen utomhus har ändrat sig från minus 26 till minus 10. Lite lättare för mig att promenera med hunden idag alltså. Valle (hunden) älskar snön - skuttar, galopperar och rullar sig i den - och tycks inte bry sig om kylan ett dugg. Det är härligt att se.

Jag känner mig ganska bra idag, men kylan har fått mina fotsulor och fingertoppar att reagera. Nu känns det som om jag filat huden på fingertopparna med en fotfil och stått för länge med nakna fötter på en fotskrapa. Lite bedövat och pirrigt. Inte så farligt precis, men ändå hela tiden kännbart. 

I somras, när jag fick cellgifter intravenöst, var det värre. Då kunde jag inte ta i något som helst kallt föremål eller doppa händerna i kallt vatten förrän det kändes som om jag fick små stötar. Det är en nervpåverkan som kallas neuropati och uppkommer av cellgiftet Eloxatin. (Här mer om biverkningarna för den som vill läsa.) Jag får inga cytostatika nu, men tydligen finns en del av reaktionen (skadan?) kvar i kroppen.

Efter min första tarmcanceroperation fick jag också cellgifter, men i form av tabletter - Xeloda. Även då blev mina fötter och händer påverkade. Naglarna på händerna är fortfarande vågiga och stortånaglarna är inte så snygga. Men tack och lov har skinnet på fotsulor och handflator läkt och blivit som vanligt igen. (Under behandlingen såg fötterna mer än trista ut, blåsvarta och fjällande. Här finns att läsa om Xeloda.)

Jag är så glad att slippa alla cytostatikabehandlingar i vinter, för utan behandlingarna klarar jag ju nu att vara på jobbet igen och att leva nästan som vanligt. Det är mycket värt!

Idag har jag vilat hemma men imorgon ska jag ta mig till stan och till jobbet igen, om jag inte snöat inne.