Nog vet jag vad trötthet är, jag som under flera år varit sjuk i utmattningssyndrom. Trötthet i kropp och själ som fullständigt förlamar alla sinnen. Sådan trötthet kan ta tid att läka. Då handlade det mycket om acceptans och att jag inte skulle värdera mig själv som sämre för att jag var trött. Släppa prestige och prestationstänkande. Klara av att ta vara på nuet utan att bli deprimerad. Finna mig i att inte kunna planera och att inget veta om framtiden.
Det blev till sist bättre. Jag har känt mig så glad att jag fick tillbaka mycket av min energi och kunde börja jobba igen, men just när jag kommit tillbaka till arbetslivet kom cancern och la sig i. Jag opererades i oktober 2011 och kunde då efter tre veckors sjukskrivning gå tillbaka till jobbet på halvtid. Det var min räddning för självkänsla och välbefinnande. Tur hade jag också som fått jobb bland så varma och seriösa kollegor.
Nu, efter den här andra större operationen, kommer tröttheten över mig igen. Av värken i ryggen och magen, av att äta, av att röra mig, klä på mig, av korsetten som klämmer, av ärret som svider, av att vända mig i sängen eller bara ligga stilla. Utmattning och orkeslöshet. Jag somnar, suckar, viker mig, hänger, gråter .... Det är helt omöjligt att tänka på jobb eller att hitta på projekt. Men som tur är kommer jag igång varje dag ändå.
Nu har jag promenerat i snålblåsten och till en början var det trögt att gå, men efter en stund fungerade det bättre. Då blir jag nöjd med mig själv. Och jag kan unna mig att vara trött igen.
teresa
25 september 2012 16:51
Kära Helena, vem skulle inte vara trött efter det du har varit med om? Vad du kämpar på! Och orkar ändå skriva här... Ute och går... ! Beundransvärt... Ja, unna dig allt, unna dig att vara trött... du är så klok... tänker på dig så ofta, underbara Helena! En annan sak: idag beställde jag böcker av Gary Zukav! Har du läst honom? Här en länk till en video (intervju) med honom http://www.youtube.com/watch?v=GAhw--24t1g&feature=related
om du känner för det någon gång? Han är inspirerande, tycker jag! KRAMAR många
Helena Lundbäck
25 september 2012 17:07
Tack Teresa. Sparar länken till senare tillfälle. Kram!
Marie M
25 september 2012 19:02
Hej Helena! Det är fullständigt rimligt att må och känna som du gör! Tokigt vore annars! Det är inte bara kroppen som blivit överkörd utan knoppen har också blivit manglad! Tänker att med din livshistoria så vet du att det går att ta sig från djupaste tröstlöshet till hopp och möjliga lösningar! Håll fast i det när du kämpar på! Plötsligt vänder det till det bättre och jag önskar att alla våra goda tankar bär dig framåt när du känner dig svag! Styrkekramar Marie M
Helena Lundbäck
25 september 2012 19:47
Tack Marie! Det får ta tid och det kommer bättre tider. Jag har blivit förvarnad om att det ibland tar ett halvår innan man är tillbaka. Alla era goda tankar hjälper mig!
Helena S
25 september 2012 20:21
Jädrar vilken kämpe du är! Varma kramar.
Maggan
26 september 2012 10:26
Helena..Bara låt tröttheten komma, den måste också komma efter vad du gått igenom. Tänk, imorgon kanske det är en liten aning bättre, dag för dag, timme för timme. Bara vila när du är trött, att vila är också läkande för kroppen i kombination med lätt aktivitet. Så kommer det att gå framåt. Jag beundrar dig. Kram/Maggan
Maria Lidzell
26 september 2012 15:17
Tänk vad du kämpar, inte bara med sjukdomen utan även med att stå upp för dina rättigheter. Klart att det kostar energi! Kram/Maria
Fia
26 september 2012 19:03
Jag tänker att det finns läkekraft i tröttheten och sömnen...och med promenader i sakta mak (och efter tycke och smak)så kommer du bli starkare för var dag som går!!!Ditt sinne för detaljer och för att se skönheten i vardagen kommer med säkerhet också understödja ditt tillfrisknande! Det tror i alla fall jag! Stora kramar!
Helena Lundbäck
26 september 2012 19:11
Ja, mycket läker nog i sömnen. Och med all värme jag känner från er kära vänner!