Nog vet jag vad trötthet är, jag som under flera år varit sjuk i utmattningssyndrom. Trötthet i kropp och själ som fullständigt förlamar alla sinnen. Sådan trötthet kan ta tid att läka. Då handlade det mycket om acceptans och att jag inte skulle värdera mig själv som sämre för att jag var trött. Släppa prestige och prestationstänkande. Klara av att ta vara på nuet utan att bli deprimerad. Finna mig i att inte kunna planera och att inget veta om framtiden.

Det blev till sist bättre. Jag har känt mig så glad att jag fick tillbaka mycket av min energi och kunde börja jobba igen, men just när jag kommit tillbaka till arbetslivet kom cancern och la sig i. Jag opererades i oktober 2011 och kunde då efter tre veckors sjukskrivning gå tillbaka till jobbet på halvtid. Det var min räddning för självkänsla och välbefinnande. Tur hade jag också som fått jobb bland så varma och seriösa kollegor.

Nu, efter den här andra större operationen, kommer tröttheten över mig igen. Av värken i ryggen och magen, av att äta, av att röra mig, klä på mig, av korsetten som klämmer, av ärret som svider, av att vända mig i sängen eller bara ligga stilla. Utmattning och orkeslöshet. Jag somnar, suckar, viker mig, hänger, gråter .... Det är helt omöjligt att tänka på jobb eller att hitta på projekt. Men som tur är kommer jag igång varje dag ändå.

Nu har jag promenerat i snålblåsten och till en början var det trögt att gå, men efter en stund fungerade det bättre. Då blir jag nöjd med mig själv. Och jag kan unna mig att vara trött igen.