Idag kom världens finaste bud till mig med hälsningar från en underbar och kär familj. Tack lilla Nalle och tack fina avsändarna! Han får flytta in i fönstret där blommor, teckningar, kort, presenter och en kärleksmaskot redan tagit plats.

 (Kärleksmaskoten syns tydligare om du klickar på bilden!) Den har en av mina döttrar gjort till mig. Ja nog har jag tur med så många kära som tänker på mig. Livet pågår utanför mitt fönster och både glada och sorgliga nyheter når mig. Själv är jag inte så i form just nu att jag orkar engagera mig som vanligt, men ni ska alla veta att mitt hjärta klappar varmt för er som läser min blogg, peppar mig och intresserar er.

Tidigare var jag orolig för att magen inte kom igång, men idag har jag fått släppa den oron. Nu är det full fart i stället. Personalen här säger att jag får räkna med att kroppen kommer att krångla länge. Det blir bra dagar och dåliga dagar. Inget att vara ledsen för, så är det bara efter en sån här traumatisk behandling som jag gått igenom. Idag har jag också börjat med en penicillinkur, eftersom jag fått urinvägsinfektion. Sånt är läget.  

Jag sov länge efter den långa morgonproceduren med dusch, omläggning sv förband på såriga magen, påklädning med stödstrumpor och korsett och därefter frukost. När jag vaknade vi lunchtiden kände jag att jag måste aktivera mig, så att jag inte deppade ihop. Jag bestämde mig för en promenad i korridoren. Fick upp farten rätt rejält och började räkna minuter. I hela 15 minuter orkade jag traska på! Bra gjort efter bara en vecka sedan operationen. Sedan bytte jag till uteskor och tog på mig en jacka och satte mig en stund i solen utanför kliniken. Mmm....