Som vi berättat om tidigare har alternativet med vård i Frankrike inte på något sätt fungerat för oss. När man är svårt sjuk och ska gå igenom en så krävande operation med lång efterbehandling, är det nödvändigt att kunna kommunicea med vårdpersonalen. Annars kan man inte läka och friskna till.

Utan operation, så dör Helena av sina tumörer. Vi fick ingen remiss till specialistvård i Sverige, utan blev av vårt landsting remitterade till Lyon i Frankrike, men kände att det blev ohållbart och a lldeles för svårt för Helena och hela familjen. Därför kontaktade vi specialisten Haile Mahteme på Uppsala Cancer Clinic för att se om det fanns en annan utväg. De gav oss tack och lov en operationstid, men vi får betala den själva. (Vi har fått låna pengar för att kunna betala.)

Johan Rosengren fanns med på TV4-nyheterna i onsdags. (Finns som klipp på TV4s hemsida under lokala nyheter Uppsala. Det handlade om den insamling som han och hans fru Ludmilla startat för att hjälpa till
med kostnader för operationen. (Landstinget betalar inte och skickar ingen remiss.)

Ludmilla har bett oss att lägga ut info om insamlingen här på bloggen, eftersom det är så många som undrar hur man kan hjälpa till. Hittills har det samlats in 30 000 kronor, men operationen kostar en halv miljon.

Om du vill skänka en liten eller stor slant, betala in på Nordea 3039 22 111 22.  

Gospelkören Gloryfires ska dessutom hålla en stödkonsert den 3 oktober kl 19 i Missionskyrkan i Uppsala, för att glädja besökarna och samla in pengar till operationen.

(Klicka på bilden så blir den större.)

I P4 Radio Uppland kan man lyssna på följande inslag från fredagen., Med Åsa och Johanna som berättar om konserten.

Tack för all omtanke och allt fantastiskt stöd!

/Peter och nyopererade Helena

Hej! Jag lever, jag lever!!!! (Och nu är magen platt och 2, 5 kg tumörer + några organ utplockade.)

Här ligger jag kopplad med allehanda slangar (4 dränage i buken, sond genom näsan, urinkateter, epiduralkateter i ryggen som tillför smärtlindring och bedövning, infarter för dropp etc på händerna och i halsen, blodtrycksmätare i handleden, EKG. Och med klämma på fingret som mäter syresättning och annat som mäter andra saker. Sedan blir jag förstås uppvaktad med penicillinsprutor, blodförtunnandesprutor, termometer i örat och annat smått och gott hela tiden.  Förmodligen har jag glömt något viktigt!Läkare och IVA-sköterskor passar upp och kollar och pratar med mig.

Här är i alla fall patienten i fokus vill jag lova!

Kirurgerna Ilvars Silins (gynkirurg) och Haile Mahteme kommer ut och hälsar på mig på Intensivvårdsavdelningen där jag ligger när jag vaknat. Operationen har gått riktigt bra! De är så nöjda och glada att sjukdomen gick att bränna, plocka och skrapa bort på alla angripna ställen. Sedan har min buk fått en megastor chock med cytostatika direkt i bukhålan, innan jag syddes ihop igen. 

Jag somnar snabbt igen. Tröttheten är stor och när jag är vaken är jag än så länge milt euforisk.

På benen har jag vita, läckra stödstrumor och ovanpå dem blå pulserande tryckförband som håller blodcirkulationen igång.

Detta så länge om själva operationsdagen.

Efter morgonens förberedelser rullades Helena in till narkos och operation 07.20 Jag vinkade av henne med ett "vi ses" och fördrev sedan dagen med barnbarn och konferens. Det blev den mest nervösa dagen i mitt liv..Doktor Haile Matheme ringde sedan upp mig klockan 15.10 och sa "Peter, det har gått riktigt bra!". Jag kan inte med ord beskriva den känsla som kom över mig. Eufori är väl det närmaste jag kan komma på! Operationen gick mycket snabbare än vi hade kunnat tro och som sagt mycket bra.15.35 var jag på plats hos Helena på UCC. Hon hade precis blivit väckt ur narkosen och såg oförskämt pigg ut. Det vill säga, om man bortser från de åtta slangarna för olika ändamål och syrgasmasken. Sen har vi hunnit prata om dagen och glatt oss enormt tillsammans. Vilken underbar personal och vilket fantastiskt bemötande! Vi är trygga i deras händer./Peter, Helenas man.

Nu ligger jag nyduschad i sjukhusbädden på ett eget fräscht rum på sjukhuset. 

Jag har under kvällen sysselsatt mig med att skriva, se på tv och lösa korsord och så har jag blivit stucken i några gånger. Dels för blodprover, dels för att få blodförtunnande. 
Eftersom jag ska opereras imorgon har det bara varit flytande föda hela dagen. 

Jag känner mig mycket lugnare nu än på hela sommaren. Nu är jag äntligen framme vid mitt mål - jag ska få den vård jag kämpat för att få. Hoppas att allt går bra.

Imorgon bitti blir det ny dusch och antibiotika och lugnande medicin. Min man kommer förbi och önskar god morgon och lycka till och sedan rullas jag in för förberedelser inför operationen. Det blir färmodligen en hel del oro för mina anhöriga, medan jag sover gott under operationen. 

God natt och på återhörande! 

När jag blivit tillräckligt pigg skriver jag nya rader här, men det lär dröja ett tag. Min man Peter kommer att uppdatera bloggen tills vidare.

Tack alla för ert enorma stöd!

Jag bärs av alla positiva krafter!

Det susar i trädtopparna och solen värmer där jag sitter i trädgården och rensar kantareller. Det är en härlig septemberdag och jag har vandrat i skogen i några timmar med Valle (hunden). Jag var alldeles slut när jag kom hem, men nu har jag ätit och vilat en stund, så det känns bättre.

Livet är verkligen värt att leva!

Livet är en prövning och ändå det mest fantastiska äventyr vi har. Jag tar min andra kopp kaffe och undrar hur just denna måndag ska komma att utveckla sig.

Denna sommar har varit helt olik alla mina tidigare somrar. Morgonens första stund har jag varje dag ägnat åt att titta på nätet om tidningar, radio eller tv har tagit upp nyheter och uttalanden i debatten om det låsta läget i avtalsfrågan mellan Uppsala läns landsting/Akademiska sjukhuset och UCC. (Se mina inlägg här på bloggen under kategorierna Om Uppsala Cancer Clinic och Media.) Eller så har det handlat om mig - Helena Lundbäck, bukhinnecancerpatienten som vi tidigare berättat om ...  Jag har blivit något av en lokal "kändis" på grund av min sjukdom och osäkerheten kring var och om jag ska få vård. Det är en märklig känsla att hamna "i rampljuset" på grund av detta. Och ändå känns det fortfarande viktigt för mig att kämpa för att bukhinnecancerpatienter ska få den viktiga vård som finns och inte lämnas åt sitt öde.

Men idag är det lugnt på mediafronten i frågan. Inte ens en insändare hittar jag ... 

Mitt fokus flyttas. Nu närmar sig dagen då min mage ska öppnas på operationsbordet. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att cancern inte spritt sig för mycket i tunntarmen, så att det ska gå bra att operera mig. För att kunna opereras med Sugarbakermetoden, vill det till att man inte har metastaser i lungor och lever och att sammanlagt två och en halv meter av tunntarmen fortfarande är frisk.

Att lungor och lever ser bra ut på röntgen, vet jag redan, men hur sjukdomen betett sig med tunntarmen vet ingen ännu. Det syns först när man öppnat mig. Och jag är oändligt tacksam att jag nu får den operation och efterföljande behandling, som kan ge mig mer av livet, kanske till och med bota mig!

Att leva är ett osäkert projekt, heter det ju. Och nog stämmer det. Hur många mornar får vi? Hur många fler koppar kaffe? 

Nej, nu får jag hitta på något att göra och skingra tankarna. Ha en fin dag alla!

Här samlar jag artiklar jag dyker på om bukhinnecancer:

Dagens Medicin maj 2012

Cancerfonden feb 2012

Uppsala universitet 2011

Uppsala universitet 2010