tursomentokig

Alla inlägg under september 2012

Av Helena Lundbäck - 22 september 2012 16:19

 

Hemma igen. Ligger på soffan, under pläden och läser lite. För säkerhets skull står ett galler som skydd intill mig, ifall Valle skulle få för sig att hoppa upp till mig och mysa lite. Jag har ingen lust att få 40 kilo hund och hårda  hundklor mot mitt ärr på magen. Lite skör känner jag mig allt, med alla agraffer på rad från bröstben till blygdben. Jag är perforerad och hophållen med klamrar! Ser ut som en räls.


Förkylningsbacillerna lurar också omkring i huset. Min man tvättar sig med handsprit ideligen och får hålla sig på behörigt avstånd han med. Men det är ljuvligt att vara hemma och se något annat än sjukhuslokalerna.


Min ömtåliga mage är sannerligen inte vacker nu och var det heller inte före operationen, men det som är gjort i min mage är vackert: Borttagandet av två och ett halvt kilo cancertumörer! Och på ett så skickligt och tursamt sätt att det gick att rädda ändtarmen, med påföljd att jag slapp stomi även denna gång! Fantastiskt!


(Bara den som vågar klickar på denna bild för att se den tydligare!)


Så här såg min mage ut före operationen. (Knölig och tjock av tumörerna och med det gamla ärret, samt fyra blå prickar som möjliga riktmärken för var stomin skulle kunna placeras, om det visade sig bli aktuellt.


(Varning! Klicka inte på den här bilden om du är känslig. Då får du ärret med agrafferna i närbild.)


Här är magen idag. Fortfarande lite svullen och öm, invändigt och utvändigt. Huden ser blek och sliten ut, med små sår kring ställena där dränen suttit. Jag fick också vätskande blåsor på sina ställen, men allt är torrt nu. Ärret är som synes mycket större denna gång, men stomi slapp jag! Som ett under. Jag har tur som en tokig!  

Av Helena Lundbäck - 21 september 2012 18:04

Före operationen fick jag veta, att det skulle komma att kännas som om jag blivit överkörd av x antal långtradare efter operationen. I ärlighetens namn känns det inte riktigt så. (Kanske för att jag körde ett Matrixtrick och rullade över på sidan när hjulparen närmade sig, som en av mina döttrar skämtade.)


Visst gör det ont, men jag kan klara smärtan med värktabletter och jag kan och får promenera korta sträckor. Däremot går det inte att använda magmusklerna. Man får tänka sig för hur man kliver ur sängen. Det har sjukgymnasten visat mig hur jag ska göra. Och det är inte tillåtet att lyfta mer än två kilo. Annars ska jag leva som vanligt, så gott det går. Vila och sova mycket. Äta "snäll" mat.


Men gissa vad!

Imorgon åker jag hem på permission! Hurra!

Av Helena Lundbäck - 20 september 2012 14:31

Å ena sidan är jag glad att operationen äntligen blev av, efter min långa kamp att få den, och att den gick bra. Å andra sidan kommer tomheten, rädslorna och sorgen och ger sig tillkänna nu. Jag är skör och börjar lätt gråta mitt i lyckan av att leva. Kanske är det svårt för den som aldrig varit drabbad av detta att förstå att den sjuke inte bara kan glädjas åt framstegen utan också känner sig rädd och ledsen. Det är en stor kris att bli drabbad av en så fruktansvärd sjukdom. Att vara så nära döden och att bli räddad, men fortfarande inte veta hur länge kroppen och behandlingarna ska lyckas mota sjukdomen i grind.


Om några dagar åker jag hem och sedan ska det inte hända något särskilt på många veckor. Jag ska ta sprutor i benet morgon och kväll, ta min medicin, använda mina stödstrumpor och min korsett, lägga om mina sår och hoppas att magen inte beter sig alltför onormalt. Sedan, efter några veckor ska stygnen tas. Och så blir det att vänta på besked om det ska bli ny cytostatikabehandling eller inte under några månader.


Sedan kommer kontrollerna med jämna mellanrum. Har cancern hållt sig borta eller inte?


Det är en lång väg tillbaka och en knagglig och osäker sådan. Svårt därför att bara vara glad och hoppfull. Jag måste få pysa ut lite av min rädsla någonstans också. Men jag ska banne mig försöka leva på medan det går. Allt vad jag orkar!

Av Helena Lundbäck - 20 september 2012 13:44

När jag ligger här på sjukhuset (UCC) får jag besök då och då. Av Peter - min man - (men tyvärr inte de sista dagarna då han blivit så dunderförkyld), av mina barn, av min bror och av en vän. Ibland orkar jag bra med besöken, ibland är jag trött.


Häromdagen kom två av barnbarnen hit med sin mamma efter jobbet och förskolan. Vi hade det trevligt och mysigt en stund, men snart tyckte den charmige treåringen att det blev långtråkigt och ville mest förstöra storasysters teckning. Då bestämde den kloka mamman att det var lagom tid att gå hem och vi vinkade och kramades, medan den trötte treåringen mest skrek.


Jag hörde skriken i korridoren när de gått och jag kan tro att det inte var alldeles bekvämt för föräldern, när de nu befann sig på ett ställe där det förmodas vara lugnt. Men en av alla snälla sköterskor hade bjudit barnen på glass och så var allt bra igen. Treåringen vände sig till mamman för att få hjälp att öppna sin glass, varpå hon tog den och öppnade den. Då blev det fel, som det lätt blir för små trötta barn. Så hade han ju inte tänkt, hon skulle bara hjälpa .....


Stora skrik igen och en rasande treåring på språng in i personalrummet. Men skriken tystnade, för tänk att det bjöds en till, egen glass. Och då blev det frid och fröjd till slut.


Bäst var sexåringens kommentar efteråt:

"Jag bara gick där i korridoren, och så hörde jag en röst som sa: - Vill ni ha glass?

... Så skulle det vara på alla sjukhus!"

Av Helena Lundbäck - 19 september 2012 19:27

 

Idag kom världens finaste bud till mig med hälsningar från en underbar och kär familj. Tack lilla Nalle och tack fina avsändarna! Han får flytta in i fönstret där blommor, teckningar, kort, presenter och en kärleksmaskot redan tagit plats.


 (Kärleksmaskoten syns tydligare om du klickar på bilden!) Den har en av mina döttrar gjort till mig. Ja nog har jag tur med så många kära som tänker på mig. Livet pågår utanför mitt fönster och både glada och sorgliga nyheter når mig. Själv är jag inte så i form just nu att jag orkar engagera mig som vanligt, men ni ska alla veta att mitt hjärta klappar varmt för er som läser min blogg, peppar mig och intresserar er.


Tidigare var jag orolig för att magen inte kom igång, men idag har jag fått släppa den oron. Nu är det full fart i stället. Personalen här säger att jag får räkna med att kroppen kommer att krångla länge. Det blir bra dagar och dåliga dagar. Inget att vara ledsen för, så är det bara efter en sån här traumatisk behandling som jag gått igenom. Idag har jag också börjat med en penicillinkur, eftersom jag fått urinvägsinfektion. Sånt är läget.  


Jag sov länge efter den långa morgonproceduren med dusch, omläggning sv förband på såriga magen, påklädning med stödstrumpor och korsett och därefter frukost. När jag vaknade vi lunchtiden kände jag att jag måste aktivera mig, så att jag inte deppade ihop. Jag bestämde mig för en promenad i korridoren. Fick upp farten rätt rejält och började räkna minuter. I hela 15 minuter orkade jag traska på! Bra gjort efter bara en vecka sedan operationen. Sedan bytte jag till uteskor och tog på mig en jacka och satte mig en stund i solen utanför kliniken. Mmm....

 

Av Helena Lundbäck - 18 september 2012 22:36

Det sista dränaget plockades igår och imorse togs Epiduralpumpen bort. Vid lunchtid idag fick jag också bli av med urinkatetern, så nu är jag slangfri! (Kvar sitter visserligen en ingång till venporten. Där kan alla blodprover tas, så att jag slipper få sönderstuckna armar.)


Det går bra att äta och dricka och kissa, men magen har ännu inte kommit igång. Jag märker att jag har en viss oro för detta. Vill inte råka ut för samma sak som efter operationen förra året, då jag skickades hem för tidigt med konsekvensen att jag kräkandes med smärta, akut fick åka in igen morgonen därpå och ligga med sond och dropp i flera dygn..


Allt går ju så bra, men samtidigt är jag känslig. Min hud på magen tål inte gördeln och en viss tejp, så det har utvecklats jobbiga blåsor som måste skyddas. Nu ikväll provade vi att stoppa ett lager fetvadd mellan kompresser och gördel. Skönare än att ha gördeln direkt mot huden, men vi får se hur jag klarar värmen och vallningarna inatt.


Nu när bedövningen är bortplockad, måste jag också få mer smärtlindring i form av värktabletter och morfin. Små revbensfrakturer efter den tuffa operationen gör sig nämligen påminda.


Ikväll har jag fått min operationsrapport och Haile Mahteme har gått igenom den med mig, ord för ord. Där kan man läsa hur operationen gått till kronologiskt och få ett resultat så långt det kan bedömas med ögat. Senare kommer resultat av mikroskopiska analyser och odlingar av prover tagna från tumörerna. Då kan man bestämma om jag ska efterbehandlas med cytostatika och i så fall vilken cytostatika.

Jag får återkomma med en berättelse om operationen en annan gång, när jag har mer ork. God natt!

Av Helena Lundbäck - 17 september 2012 21:54

  Tänk så konstigt, att kroppen återhämtar sig, steg för steg, så bra. (Är det mina dagliga hundpromenader som gett mig denna kondition?) Visst finns det en hel del kvar att önska, men ändå! Nu kan jag duscha själv igen, gå utan gåstol, äta och dricka (även om cytostatikabiverkningrna gett sig tillkänna igen, så det blir bara varm mat och varma drycker, för att inte halsen ska krampa.)


Personalen här på Uppsala Cancer Clinic är också så gudomligt snäll och kunnig. Och bäst av allt - de har tid! Både patienter och anhöriga får sånt gott bemötande hela tiden.


Jag tänker också på det här med att ha tur. Jag har haft en så stor tur att ha fått träffa Haile Mahteme och få hopp. Tur att få opereras av honom. Tur att operationen kunde genomföras och att den gick bra. Och tur att slippa de svåraste komplikationerna och reaktionerna. Jag mår helt enkelt alldeles oförskämt bra, för att nyss ha gått igenom denna tuffa operation. Snacka om tur!


Och så får jag hälsningar, blommor, besök och samtal. Vilken lycka! Ändå är allt overklgt på något sätt och tankarna vill poppa upp och komma ifatt en, framför allt hos mina anhöriga. De har fått vara starka så länge och levt i ovisshet och spänning och så är det plötsligt ett annat läge - nu går jag mot ett nytt liv, istället för  att gå mot döden. Insikten kan framkalla både tårar och tillfällig ångest.


 Själv mår jag som sagt bra. Ingen feber, mindre värk nu och mer och mer kraft. Ja jag mår "fina fisken". Här serveras god mat och bra omvårdnad. När jag fått blåsor av en sorts tejp, läggs såren kring dränagen om ofta och tejp undviks nära blåsorna. Allt hålls samman av gördeln som håller mig hårt om livet. När jag behöver hjälp med att förstå saker som görs (sprutor, medicin, apparater, mätningar, värden,  prover .... så förklarar de. Jag bor i ett jättefint rum och får extra kudde, Nya täcken och allt jag önskar. Låter inte det skönt?


På morgnarna är jag sjöblöt. Vallningar! Även om jag redan gått in i klimakteriet före operationen, så blev jag nu en 100-procentig klimakterietant. Idag har de dragit det fjärde dränaget och imorgon ryker epiduralpumpen och bedövningen. Strax därefter urinkatetern, Sedan får vi se, om bakslaget kommer. Men jag njuter av nuet och glädjen att allt gått så bra hittills.


(Klicka på bilderna så blir de tydligare!)


God natt alla kära vänner!


Av Helena Lundbäck - 16 september 2012 14:11

Själva OPERATIONSDAGEN och stunderna därefter på uppvaknandet (jag har opererats för bukhinnecancer) finns skildrade i ett tidigare inlägg av min man Peter och i ett inlägg av mig. Så småningom ska jag berätta om exakt vad som tagits bort vid operationen och hur det gått till, men det får bli efter att jag haft min stora operationsgenomgång med Haile Mahteme. (Än så länge har jag bara spridda fakta klart för mig.)


Nu ska jag försöka dra mig till minnes vad som hänt dag 1, 2, 3 och 4 efter operationen:


DAG 1 (torsdag den 13 september)
- Jag låg kvar på intensiven och fick fortsatt full uppmärksamhet med inställning av bedövningsdos och smärtlindring, samtidigt som alla värden kollades upp kontinuerligt. Till en början såg det ut som om mina levervärden var dåliga, men det visade sig senare att de blev bättre och bättre, så troligen hade de första värdena uppkomit av det stora tryck som en av tumörerna plågat levern med. Blodtrycket var riktigt lågt och jag hade feber, men det var vanligt efter operation och ingenting lämnades åt slumpen. Mina "påsar" från dränagen och katetern kollades och tömdes och jag låg bara och vilade.

Nej, jag vilade inte bara. Jag satt faktiskt på sängkanten redan den första dagen. Jag t o m stod upp på golvet och trampade på stället! Allt för att inte få blodpropp. Och så blåste jag i min pipa regelbundet för att stärka lungor och andning.

DAG 2 (fredag den 14 september)
- Jag låg kvar på intensiven. Samma kontroller som tidigare, men två av dränagen där det inte runnit ut något särskilt, "backades" lite och kunde tas bort framåt kvällen. Några nålar plockades också bort och jag kände mig lite friare. Kunde ut och gå lite några gånger, fick äta flytande (näringsdrycker och te) och fick flytta in på eget rum frampå kvällen.

  DAG 3 (lördag den 14 september)
- Jag vaknade på eget rum och fick äta mat för första gången. En minimal portion pasta, där jag fick plocka bort en del av grönsakerna i såsen. Fortsatte "motionera i korridorerna". Tredje dränaget backades och drogs senare ur. Men det fjärde fick sitta kvar, eftersom det fortfarande rinner ur det.

DAG 4 (söndag den 15 september)
- Jag ligger på eget rum. Fick börja dagen med en efterlängtad dusch! Den slog det mesta hittills! Vilket välbefinnande! Jag är nu helt feberfri och de flesta övervakningsinstrument är nu borta och jag sitter kopplad till bara ett dränage i bäckenet, kateterpåsen från urinröret, droppet via epiduralen i ryggen och nu finns bara en nål med en stängd slang kvar i venporten, för säkerhets skull. Min smärtlindring har minskats lite. Jag har under dagen suttit uppe långa stunder och traskat omkring fritt utan gåstol, ätit alla måltider och druckit gott kaffe ur automaten i dagrummet.

Så man kan säga att jag återhämtar mig rekordsnabbt på ett plan, men jag är också oerhört trött på ett annat plan och slocknar rätt vad det är som en klubbad oxe. Sömnbehovet överfaller mig akut.

Sov gott!




Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12
13
14
15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards