Det sägs att var tredje person får cancer någon gång i livet. Det blir nästan som ett livsvillkor. Är det inte konstigt? Men cancern drabbar olika och vården ges och lyckas bota olika.

En väninna till mig har just tappat sitt långa hår, när hon går på cellgiftsbehandling. Hon säger att hon grät när håret ramlade ner för ryggen, men att det är en fas hon går igenom och att håret kommer ju tillbaka senare. Och så fokuserar hon på att det ska bli bra, att hon ska bli frisk.

Jag tänker också på alla tappra barn som drabbas. Som trots sin sjukdom låter livslusten spira. Vi människor vill oftast leva, in i det längsta.

Bland mina vänner och släktingar har ändå några dött av cancern men jag vet att många också blir friska. Och det är det vanligaste svaret jag får när jag berättar att jag har cancer: tänk vilken tur att de kommit så långt i forskningen och att så många botas idag.

Ja, det är ett fantastiskt arbete som görs för att kämpa mot, behandla och besegra cancern. Värt all respekt och allt stöd vi kan ge.

Alla drabbas ju på ett eller annat sätt, förr eller senare. Så inte kan vi väl på allvar vilja snåla med cancerbehandlingen? Nog måste vi väl stötta forskning och satsa på lyckosamma behandlingar?

Det är varmt idag. Varm, fuktig och stillastående luft. Jag mår lite illa och är trött, men det är en himla tur för mig att det inte är vinter och kallt, för hur skulle jag då klara alla biverkningar med stickningar och kramp i händerna och halsen? Det känns nu med, men stackars alla som går på samma cellgifter som jag gör när det är kallt, då måste det vara mycket värre.

Köldkänsligheten kallas neuropati. Mer om biverkningar för medlet Eloxatin här.

Man får försöka ta hand om sig, vila och vandra, dricka varmt och äta (trots illamående).

Och vårda sina trötta fötter.

Här är ett inslag från Radio Uppland, Sveriges Radio P4, från 2011. Man intervjuade landstingsploitiker i Uppsala läns landsting i samband med att en annan cancerpatient inte fått information i tid om att hjälp fanns att få utomlands. Då tyckte Börje Wennberg (s) att det var viktigt att kunna ge all vård i Sverige och Erik Weiman (m) förespråkade vårdval och även välkomnade privat vård.

Frågorna finns kvar:

Vad har ändrats sedan förra året?

Varför får jag inte välja vård på UCC?

Varför vill landstinget inte teckna avtal med UCC?

Det kan kanske tyckas att jag upprepar mig och är ettrig med alla mina frågor och med min oro, men jag känner att jag måste få fråga och kontrollera hur allt ska bli, så långt det går. Jag kämpar för min chans att få leva lite till och utan operation kommer jag inte att kunna leva vidare. Remiss är skickad och jag är lovad operation i Lyon i Frankrike, men ännu finns inget officiellt ja från den kliniken och inget inplanerat operationsdatum, så jag är fortfarande inte helt trygg.

Idag på fredagsförmiddagen fick jag i alla fall tag i den sjukhusadministratör som ska sköta kommunikationen med sjukhuset i Lyon och Försäkringskassan. Han lovade att resorna "skulle uppfylla de medicinska kraven för patienten" och att jag inte ska behöva oroa mig. Allt skulle ske enligt samma rutiner som om jag skickades inom landet till ett annat sjukhus. Och om det bedöms efter operationen och eftervård i Lyon, att jag behöver åka ambulansflyg med intensivvård hem till Uppsala, så kommer jag att få göra det.

Om ungefär två veckor ska jag få träffa min fina onkologläkare som jag nu fått bra kontakt med och diskutera vilka behov jag kan behöva under resan. Och så får hon skriva intyg om jag behöver ha med mig anhörig etc. Så ska administrationen tillgodose detta, enligt de besked jag fått på telefon idag. Allt ska ordna sig!

Jag får försöka vila i detta.

(Men jag hoppas fortfarande att de ändrar sig och låter mig opereras i Sverige och i Uppsala på UCC.)

Idag hade jag tänkt tala med en administratör på Akademiska sjukhusets administrationsavdelning. Han skulle enligt uppgift börja jobba efter sin semester. Men hur mycket jag än ringde hela förmiddagen, fick jag inget svar. Inte på hans nummer, inte på kollegornas nummer. Och inget meddelande var intalat på telefonerna, inte gick det att tala in något meddelande och när jag ringde växeln visste de inget heller. Och detta är på det stora universitetssjukhuset i Uppsala ....

Jag vill ha svar på hur de tänkt sig med min Frankrikeresa för min operation i Lyon. Vem betalar vad? Akkis, FK eller jag? Vem ansöker om förhandsbesked hos FK - Akkis eller jag? Får jag ta med mig någon anhörig? Ska den anhörige söka om anhörigstöd från FK? Ska Akkis stå för resa och hotell för anhörig? Hur blir det med hemresan - kommer landstinget att beställa ett ambulansplan? Och ska en intensivläkare följa med mig för att det ska vara patientsäkert? Vilket sjukhus ska stå för eftervården i Uppsala - UCC eller UAS? Var finns kompetensen och patientsäkerheten? Jag behöver massor av information för att känna mig trygg inför denna operationsresa och min man behöver veta hur han ska planera sin tid för att kunna hjälpa mig.

Eller kan landstinget ändra sig i sista stund och låta mig opereras hos Haile Matheme och hans team i Uppsala på UCC?  Det skulle onekligen bli billigare. Och jag undrar om det inte också skulle vara minst lika patientsäkert ...

Jag undrar också vad som egentligen ligger bakom de prioriteringar man gör i vården.

(Läs mer om bakgrunden till detta inlägg i UNT:s senaste artikel med kommentarer och gå också in på länkarna de hänvisar till.)

Idag är jag trött. Har påbörjat min tredje cytostatikakur och känner mig väldigt trött. Det sticker i händerna och värker i halsen och jag ligger inbäddad i filtar för att inte frysa. (Det blir nog ingen promenad idag, men kanske imorgon.)

Jag har just lyssnat på "Musselodlaren" i radions P1, (sänds även 5/8 kl. 19.03) - ett fint program som handlar om en man som ligger dödssjuk i ALS och tänker på att det viktiga är att göra något bra och att han har förändrat världen med sin forskning om och sitt arbete med musslor. Jag tänker att om jag senare måste övergå från att tänka att jag kan bli frisk, till att acceptera att jag är dödssjuk och det inte går att rädda mig, kommer jag inte att kunna säga att jag förändrat världen. Någon sådan tröst kan jag inte ta till. Jag är bara en vanlig människa och har inget påtagligt monument att peka på och inte heller har jag gett ut århundradets roman eller blivit idrottshjälte eller skrivit den vackraste musiken ...

Men jag kan tänka att jag har varit bra, fått ett innehållsrikt liv och jag har levt i kärlek och sorg och lycka och leda. Mest i kärlek och glädje! Jag har haft ynnesten att omge mig med och möta många, många fina människor. Det får bli min tröst att ta till.

Och den insikten kan jag faktiskt trösta mig med redan nu, när jag ännu hoppas på att få leva vidare och bli frisk. Jag har det bra!

(På bilden står jag vid strandpromenaden i Nice.)