Idag är det äntligen soligt. Som vanligt påverkas jag positivt av solen. Allt blir lättare, bekymren minskar och glädjen ökar. Jag har gått en kort runda med Valle i kanten av en åker och så småningom ut på grusvägen. Valle fick springa lös och sträcka ut. Han behöver röra sig och jag kan inte springa med honom, så då gör jag så här. Mina fötter värker mycket. Jag ska ta kontakt med sjukgymnasten till veckan igen, tror jag. 

igår hittade jag blåsippor. Hela skogen är blå. De är verkligen sagolikt vackra. Jag försökte måla av dem, men det var svårt att få den skira känslan i bilden. Jag får försöka igen senare Och så pryder jag detta inlägg med ett foto istället.

Fortfarande somnar jag så fort jag sätter mig i soffan. Trötthet och värk i fötterna verkar vara biverkningarna av alla mediciner jag fått. Undrar hur länge jag ska dras med det.

Önskar alla en fin söndag eftermiddag och kväll! Jag har just druckit kaffe och ska ta mig en tupplur igen.

Jag är så erbarmligt trött och inte blir jag piggare av allt regnande. Nu när jag har uppehåll med cellgiftsbehandlingarna har också värken i hälsena och i muskler och leder tilltagit, så jag har svårt att gå långt. Jag som hade tänkt mig att jag skulle känna mig starkare av att sluta med behandlingarna. Men det tycks ta tid ... Är det inte det ena så är det det andra.

När jag målar känns det bättre, men annars har jag svårt att känna mig nöjd just nu. Vi får hoppas att det vänder snart. Det såg ut som om det ska svänga om till sol till helgen och då kanske humöret och orken följer med i svängen.

Jag vilar och sover så länge.
(Bilden: Jag har målat av min barndoms lilla leksakskanin och den ser lika trött ut som jag är.)

Jag blir så glad när jag läser att en av mina bloggvänner som också har "kronisk cancer" har blivit bättre. Det är underbart när behandlingarna hjälper oss att få må bättre!

Nyss var jag ute och målade klart en bild som jag började på igår. Målningen gör mig också så glad.

Ville bara skriva ner det!

Jag förstår att det provocerar många att jag som har varit så sjuk i omgångar och blivit så mycket bättre, inte kan vara fullt nöjd med detta. Och hoppfull. Och varför är jag så orolig? Det finns ju de som har det mycket värre!

Jag har nyss lyssnat på Maria Strømmes Sommar-program på SR play där hon berättar om forskning kring nanoteknik och hur den tekniken, när den är godkänd, ska kunna bota cancer. Visst låter det spännande, men jag vågar ändå inte tro på att jag ska hinna få ta del av det. (Sån är jag. Kanske ett sätt att försöka gardera sig, fast det vore ju smartare att hoppas på att få vara frisk länge ...)

Tyvärr vet jag också att oddsen för att bota metastaserande tarmcancer just nu är små. Kanske är det dumt att fundera över överlevnadsstatistik för oss som fått metastaser, men jag frågade min läkare vad jag egentligen har att förvänta mig. Vad gäller för tarmcancer? Och som jag tolkade läkarens svar, är det inte alls vanligt att tiden från att metastaserna dyker upp, till att man dör, blir flera år lång. De flesta dör ganska snart.

Men eftersom två år tycks vara medianvärdet, måste det ju finnas några som lever längre, eftersom det går snabbare än två år för somliga. Så funderar jag. (Så visst kan jag våga tro på några år till kanske ... ) Dessutom är statistiken byggd på erfarenheter med bara cellgiftsbehandling utan Avastin. (Avastinet har ju inte funnits med så länge.) Avastinet har ju visat sig fungera bra på att mota (men inte bota) mina metastaser. Så kanske att jag vågar tro på några år till (?)

För min del har det gått fyra år sedan de stora metastaserna i bukhinnan dök upp. De opererades bort 2012. Sedan var jag helt fri från metastaser under ett och ett halvt år.

Nya metastaser dök så upp för två år sedan (2014). De flesta av dessa är kvar, några har tillkommit, andra har minskat i storlek under alla behandlingar Jag har ju behandlats i omgångar med cytostatika + Avastin och det tycks vara en bra mix för att hålla dem tillbaka. Nu gör jag ett uppehåll och får vara beredd att påbörja ny behandling när det börjar växa igen. Hur länge det tar innan det börjar växa igen vet jag inte. Hur länge cancern går att mota på detta sätt vet vi inte heller. Men jag är tacksam för de nya dagar jag får! Jag kanske får en lång tid då cancern är inaktiv. Det vore underbart. Ändå vågar jag inte tro på att jag ska bli frisk och botad.

Jag läste någonstans att bara 10 % av de som fått metastaser överlever 5 år. Om jag finns med bland de 10 % återstår att se. Det beror ju också på hur man räknar. Den allra första metastasen satt på äggstocken redan hösten 2011 när jag opererades för tarmcancern. (Men då trodde läkaren att det var en vanlig ofarlig cysta och brydde sig inte om att ta bort den). Om jag ska räkna fem år från det att den sågs, blir det till hösten i år redan.

Så här snurrar det i mitt huvud. Men nu ska jag strunta i alla tankar om hur många år jag får. (Kanhända blir det inte ett enda.) Dags för lunch och sedan promenad. Och visst blir jag glad för olika saker varje dag, så ingen behöver oroa sig. Jag har ett bra liv! Ute är det vår!

Jag sov länge imorse. Det har blivit sena nätter i helgen och jag försöker nu komma i balans, men det är svårt. Det pågår nämligen så mycket tankeverksamhet i huvudet. Och många känslor kommer samtidigt upp till ytan. Jag känner mig alltså rätt så skör.

Det tar också på krafterna att träffa och kommunicera med så många människor som också de har sina bekymmer av olika slag. Det jag tänker allt oftare är att det egentligen inte går att jämföra våra olika sorger och svårigheter, för det som tycks bagatellartat för mig, kan vara övermäktigt för en annan och tvärtom. Vi kan aldrig "gå in i" en annan person och tro att vi vet eller förstår hur den tänker, hur den känner och hur den har det. Kanske känner vi igen en del, men vi vet ju aldrig allt vad den andre tänker och vad och hur mycket som känns svårt och störande för den andre. Visst är vi lika varandra på många sätt, men mest av allt är vi väldigt olika. Och jag tror att vi måste försöka acceptera detta, även om det kan vara svårt.

När jag själv är tyngd av något känns det ibland som om jag inte orkar härbergera mer. Det kan bli för mycket med både mina egna och andras bekymmer. När jag själv mår bra däremot, kan jag tänka att jag ska ta i, styra och ställa och helst försöka lösa den andres problem och trösta ... Frågan är om inte det bästa jag kan göra istället är att bara lyssna och låta den andre hitta sina egna lösningar.

Ja, detta att vara människa är många gånger så svårt. Men det är spännande också. Och roligt ändå att möta andra människor och lyssna till och försöka förstå deras sätt att tänka och vara. (Tänk att vi kan vara på så många olika sätt!)

Idag gick jag runt en stund för mig själv, i trädgården och spanade i rabatterna och i trädgårdslanden. Det händer mycket här också, nu när det börjar våras så smått. Det är härligt!

Ha det skönt i vårluften! (Snart spricker rabarberbladen ut.)

Igår såg jag blåsippor i skogen och idag de första videkissarna och vårens första fjäril. Det är vår igen! Men jag pendlar mellan glädje och gråt.

Innan jag blev sjuk skulle jag njutit av att våren kommit till oss igen och tänka att det självklart skulle komma många nya vårar ... Nu, när jag är sjuk, tänker jag att det kanske är min sista vår ...

Det är så svårt att hålla ihop.

Jag har många gånger funderat över vad jag kan ta upp på Facebook och i Bloggen. Hur påverkas de som läser och vill de veta allt om mig? Ibland tänker jag att jag ska vara lättsam och inte ta upp så djupa saker. I alla fall inte på Facebook. Kanske kan man spara det djupaste hit till bloggen. Här väljer ju människor att gå in och om de vill läsa. På Facebook kan det kännas som om jag blottar mig om jag skriver om för djupa tankar. Och som läsare på Facebook, dyker det ju upp en massa text från alla vännerna och det är ju inte alltid man kan värja sig ...Man kanske inte orkar ta in allt. Och det känns ibland konstigt att svara. Ja, det är inte allt som passar på alla platser. Eller är vi för rädda? Kan vi prata om allt överallt? Skulle vi rentav må bra av att öppna oss mer?

Jag tror att vi lätt blir "överfulla" av allt vi möter, och att vi inte orkar med mer bekymmer. Men å andra sidan har vi behov av att samtala och möta varandra på ett ärligt sätt. Så var kan vi göra det?

Vad tycker du? Är det okej att skriva om det svåra? Om känslor? Om sjukdom? Om oro och rädsla?

Vi har träffats många i påsk. Härliga dagar tillsammans med familj och vänner på Öland. Och vi har njutit av vackert väder, promenader, blommor, fågelliv, trädgård, god mat och av varandra. Tyvärr fick några av oss magsjuka. Det blev min tur tidigt i morse. Jag kräktes för fullt men nu på kvällen när nästan alla åkt iväg, mår jag bättre efter en dag med läkande sömn. Imorgon åker vi hemåt igen.
Ha det gott alla!
(Klicka på bilderna så syns de bättre!)