tursomentokig

Direktlänk till inlägg 31 mars 2016

Kan man skriva om allt?

Av Helena Lundbäck - 31 mars 2016 01:19

Jag har många gånger funderat över vad jag kan ta upp på Facebook och i Bloggen. Hur påverkas de som läser och vill de veta allt om mig? Ibland tänker jag att jag ska vara lättsam och inte ta upp så djupa saker. I alla fall inte på Facebook. Kanske kan man spara det djupaste hit till bloggen. Här väljer ju människor att gå in och om de vill läsa. På Facebook kan det kännas som om jag blottar mig om jag skriver om för djupa tankar. Och som läsare på Facebook, dyker det ju upp en massa text från alla vännerna och det är ju inte alltid man kan värja sig ...Man kanske inte orkar ta in allt. Och det känns ibland konstigt att svara. Ja, det är inte allt som passar på alla platser. Eller är vi för rädda? Kan vi prata om allt överallt? Skulle vi rentav må bra av att öppna oss mer?

Jag tror att vi lätt blir "överfulla" av allt vi möter, och att vi inte orkar med mer bekymmer. Men å andra sidan har vi behov av att samtala och möta varandra på ett ärligt sätt. Så var kan vi göra det?

Vad tycker du? Är det okej att skriva om det svåra? Om känslor? Om sjukdom? Om oro och rädsla?

 
 
Ingen bild

Inger

31 mars 2016 09:08

Hej!

När jag började följa några bloggar med tema cancer så var det för att jag hade ett stort behov av att fundera över liv/sjukdom/död och så är det kanske för många. Sen fäste jag mig för en del personer, som dig tex, och vill veta hur det går. Jag tycker att du kan ta upp allt som är viktigt för dig men kanske du ska ha med i tanken att en bloggkonversation inte är som med en vän på riktigt. Jag själv har tex varit med om att en bloggare jag följt visat upp en männoskyn som jag inte riktigt delar men på den här sidan skärmen är det svårt att avgöra är det hennes tankar på riktigt eller ett utslag av ångest/oro...och det blir svårt för mig att gå emot och diskutera ärligt. Att bara läsa och skicka "styrkekramar" är inget för mig.
Så svaret blir...ja, jag vill ta del av det som berör dig.

Helena Lundbäck

31 mars 2016 11:13

Jag förstår inte riktigt hur du menar, men jag anar att du tycker att det är svårt att samtala ärligt med en bloggare. För att vi inte ser varandra. Och kanske för att du inte vet om det jag skriver stämmer med den jag är och det jag egentligen menar och tycker. I så fall får du gärna fråga vidare vad jag menar. Jag blir glad om du och andra läsare försöker förstå mig och om ni är ärliga i era kommentarer. Är det något jag inte förstår, kan jag ju fråga den som lämnat en kommentar.
I alla fall så är det skönt om jag kan vara öppen och ärlig här och det försöker jag alltid vara, även om jag inte skriver om precis allt. Vissa saker är ju trots allt privata och alla har sin gräns för vad de vill dela. Jag hoppas att jag inte skrämmer någon med min blogg, men är det så, så kan jag ju inte ta ansvar för andras reaktioner. Jag är ändå tacksam för att ni som följer mig vill läsa och ge kommentarer av olika slag - frågor, åsikter och "kramar". Tack för det!

 
Ingen bild

lena

31 mars 2016 11:48

Hej!
Jag tycker att allt du skriver om är jätteviktigt för många,
Inte alla har en sådan talang som du, och många får krafter efter att ha läst om allt du skriver om.
Man känner sig inte ensam, och man förstår bättre dem existensiella frågor.
Det är mkt viktigt.
Tur, att det finns människor som du, och som delar med oss andra!
Med tacksamhet.
Hälsningar.
Lena

Helena Lundbäck

31 mars 2016 12:08

Å, så snällt skrivet av dig, Lena. Tack för de orden!

 
Ingen bild

Maria

31 mars 2016 12:06

Jag tycker att det är bra att du berättar allt och att du är en sån fin människa som delar med dig i det svåra. Jag skriver aldrig själv är inte så bra på det. Du skriver fantastiskt och jag läser alltid din blogg. Du är så viktig. Kram från mig

Helena Lundbäck

31 mars 2016 12:08

Tack snälla Maria. Skönt att höra.

 
Ingen bild

Inger

31 mars 2016 14:28

Hej igen!
Nej, det var inte så jag menade Helena! Jag tycker mycket om att läsa det du skriver och du verkar vara en härlig människa. Jag tror jag förstår det du skriver och respekterar det. Jag menar bara att om du i din svåra situation skulle skriva om saker som går stick i stäv med mina åsikter som tex att de över 65 inte ska få viss behandling eller något annat som exkluderar vissa grupper från vård (alltså, jag tror inte alls att du ska skriva något sådant men jag har ändå stött på att människor som är i kris ändrar åsikter rätt radikalt) så går jag kanske inte in i en diskussion med dig om det.
Det blev kanske bara rörigt det här men jag har funderat mycket på relationen bloggare-bloggläsare och min egen roll i det hela.

Hur som, jag tycker du kan skriva om allt du själv känner dig bekväm med och jag skickar gärna kramar./Inger

Helena Lundbäck

31 mars 2016 14:49

Ok. Då förstår jag bättre. Jag hoppas att jag inte ska kläcka ur mig konstigheter och otrevliga inlägg. Men man vet ju aldrig ... Tänk om jag får metastaser i hjärnan. Då kan allt som är jag påverkas ... Nåja. Vi får hoppas på att det inte blir för galet.

 
Ingen bild

Fia

31 mars 2016 21:34

Du skriver inte om några enkla saker, det är sant, men du skriver om viktiga aspekter av livet som jag gärna tar del av, även om de är svåra. Cancer, sjukdom av andra slag, de finns runtomkring mig, kan drabba mig, har drabbat kära i min närhet, är en del av livet för många. Vi är alla olika och bär sjukdom på olika sätt, men ditt sätt att dela med dig av hur det är och kan vara att leva under denna press är, utifrån min erfarenhet, ovanlig trots att många lever under liknande omständigheter.som jag ser det, är det därför extra viktigt att du faktiskt skriver om vad som händer och om du upplever det. Som någon uttryckte det så har du talangen att uttrycka dig, vilket jag håller med om, så snälla du, skriv om det du känner och erfar utan att fundera på vad/ hur andra tar emot det.

Helena Lundbäck

3 april 2016 01:15

Tack för stöd! Jag skriver vidare!

 
Ingen bild

Tina

31 mars 2016 22:13

Det är viktigt att samtala och därmed också skriva om det svåra. Det gör din blogg viktig. Själv väljer jag lättsamhet på Facebook, men ser gärna allvar och humor i blogg. Du berör det viktiga och allvarliga. Jag bör själv på C, annan sort, ännu oklart förlopp, men möter så gärna dina viktiga tankar. Jag skickar de varmaste av tankar.

Helena Lundbäck

3 april 2016 01:16

Hej Tina! Jag hoppas att jag inte skrämmer dig! Och jag hoppas att du kan botas! De allra flesta blir ju friska efter behandlingar. Tack för din hälsning!

 
Ingen bild

Alrik Williams

1 april 2016 20:25

Hej Helena!
Det borde vara en självklarhet att kunna tala om allt. Det är en märklig sak att vissa saker är ok andra tabu. Det tabubelagda tenderar att orsaka lidande i olika grad eftersom samtalet är ett naturligt och läkande sätt att umgås. Sedan befinner vi ju oss naturligtvis på olika ställen i livet och kanske inte kan delta i samtalet helt och fullt, och det måste var och en ta ansvar för. Men att man ska kunna skriva och samtala om allt borde vara självklart.

Helena Lundbäck

3 april 2016 01:06

Jag håller med om att det ofta är bra att samtala och skriva om allt, att dra fram saker och titta på dem från olika håll. Särskilt svåra saker kan bli lättare när man kan prata om dem. (Och trollen spricker som bekant i ljuset.)
Ibland orkar man ändå inte och då får det väl vara så. Jag har också tänkt på hur jag ska välja var och när jag vill prata om döden, min sjukdom, rädslor osv. Jackan undra vad läsarna här "tål", orkar nedsatt ta del av och så. Men det handlar förstås mest om vad jag själv känner mig bekväm med. Det kan ibland kännas som en utmaning eller till och med ovilja att ta upp frågorna. Andra gånger känns det helt rätt och ganska lätt. Jag har också känt mig ledsen, i underläge eller ibland även så trött på att höra mig själv "tjata". (Jag har undrat om jag blivit "utbränd" på att var patient och sjuk ...) Det kan vara jobbigt att "vara i centrum". Men oftast känns det bra och nödvändigt att få berätta om min situation. Det är ju också därför som jag bloggar.

 
Ingen bild

Tina

1 april 2016 23:14

Du skrämmer inte! Du stärker! Du delar viktiga tankar!!!

Helena Lundbäck

3 april 2016 01:13

Tack Tina!

 
Ingen bild

Lillemor

3 april 2016 00:10

Helena, du är öppen och ärlig i din blogg. Jag förstår, men bara nästan, vad du går igenom, ingen är den andra lik. Jag lever också med kronisk cancer, två varianter dessutom, med allt vad det innebär. Hade jag vetat innebörden av vad som komma skulle innan, hade jag sagt, någon sådan resa klarar jag aldrig. Men människan är otroligt anpassningsbar och klarar mer än man någonsin kan tro. Vi kämpar vidare, det finns trots allt glädjeämnen att finna. Du är duktig på att måla, visst är det en njutning att kunna skapa något. Jag har själv varit inne på linjen att blogga, men är nog lite för feg tror jag. Däremot kan jag tänka mej att starta en sluten FB-grupp, där medlemmar kan byta tankar och dela med sej av sina erfarenheter.

Helena Lundbäck

3 april 2016 01:13

Hej Lillemor! Det finns en fb-grupp för kvinnor som har kronisk cancer. "Leva med Kronisk Cancer". Den kanske kan passa dig att gå med i.

 
Ingen bild

Nelson

3 april 2016 08:14

Hej Helena! Vill bara skriva att jag tycker att du måste få skriva det du känner för! Det är ju därför du har bloggen! Allt i livet är inte ljust o lätt - under perioder kan man gå igenom många mörka svåra saker. Om du kan använda bloggen för stt skriva av dig är det ju oxå en hjälp för dig. Vi följare kan ju välja om vi vill läsa eller inte... Jag tycker att du skriver klokt , sakligt och personligt - fortsätt med det! Vill dessutom tipsa om en intressant sommarpratare - Maria Stromme - professor i nanoteknik, du kan gå in på SR play o lyssna på denna kloka kvinna! Nu önskar jag dig allt gott o en hörlig vår att njuta av! Stor kram

Helena Lundbäck

3 april 2016 11:03

Tack för tipset om sommarpratare. Jg ska koll på SR Play. Och tack för fina ord!

 
Ingen bild

Maria Lindgren

3 april 2016 08:57

Hej Helena,
När min Alex blev sjuk läste jag allt jag kom över. Den enda bloggen jag följer är din, du har ett fantastiskt sätt att uttrycka dig och balanserar hopp och förtvivlan på ett så bra sätt. Jag skulle inte vara intresserad av att läsa om det bara var en massa klämkäcka positiva berättelser. Önskar av hela mitt hjärta att både du och min son ska kunna leva länge med hyfsad livskvalitet, så hoppet är viktigt. Men vardagen finns där, med rädslor, ångest, smärtor och annat. Jag känner stöd när jag läser. Din blogg, just för att alla delar finns med. Den känns trovärdig och som sagt, är väldigt välskriven.
Så jag hoppas du fortsätter på samma väg som nu i ditt skrivande och önskar dig en skön söndag.
Varma kramar till dig

Helena Lundbäck

3 april 2016 11:05

Tack snälla Maria där den fina kommentaren! Och jag instämmer i din önskan om livskvalitet och långt liv för mig och för din son! Önskar dig en skön söndag och en skön vår!

 
Ingen bild

Lillemor

6 april 2016 22:19

Jag har anmält mej till gruppen du nämnde för några dagar sedan; de kanske inte tar in flera.
Jag blir inspirerad att plocka fram penslar och staffli, som ligger undangömt här nånstans. Förr kunde jag sitta till långt fram på småtimmarna och måla, när barnen sov.
Hoppas du kan njuta av och ta vara på fina vårdagar framöver.
Kram

Helena Lundbäck

7 april 2016 12:43

Hej Lillemor! Jo de tar hela tiden in nya medlemmar. Kanhända dröjer det några dagar om adm är upptagen?Men prova med att höra av dig igen om du inte får svar! Så klart ska du vara med i gruppen!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04


Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46


    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04


På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards