tursomentokig

Senaste inläggen

Av Helena Lundbäck - Lördag 22 april 10:49

Idag är det lördag och kallt och blåsigt ute. Valle har redan gått en långpromenad med Peter. Jag ska också få lite luft och gå en sväng med Valle, men det blir kortare, för vi ska sedan åka med bilen till Stockholm och träffa en ny liten familjemedlem för första gången. Så roligt och spännande! (Jag berättar mer sedan.)

Härom dagen gick Valle och jag in i skogen och den var så där vackert blå som jag minns från tidigare år. Blir så lycklig när jag får vara med och se de blå sipporna mot den gröna mossan igen.



Av Helena Lundbäck - Fredag 21 april 13:14

Jag har fått en smärtpump. Vi håller på att ställa in den och försöker hitta rätt nivå. Än så länge verkar den inte räcka. Jag måste då komplettera med Abstraltabletter och Instanylspray vid smärtgenombrott. Men snart hoppas jag att jag ska kunna slippa smärtan.

Idag har jag också fått en Tens-apparat. Den fungerar så att jag sätter små "lappar" på huden och så kommer det små drillande impulser genom sladdarna från apparaten, som ska distrahera mig från smärtan. Spännande! Det fungerar på huden på ryggen men huden på magen och under bröstet var alldeles för känslig när jag provade. Sjukgymnasten förklarade att jag gått så länge med smärta nu så att hela området blivit känsligt. Jag upplever smärta bara jag petar på huden.

Jag ska också skriva dagbok över smärtan. Ett smärtprotokoll, så jag kan se timme för timme hur stark smärtan varit och när den är som värst.

Tårarna rinner när det gör ont, men kanske kommer det att bli bättre ....

Av Helena Lundbäck - Torsdag 20 april 00:50

Dåligt samvete. Skuldkänslor ....
Varför förföljer detta mig till och med när jag är sjuk?

Jag har haft besök av en kurator idag och vi pratade om det ena och det andra, till ex mer smärtstillande istället för att tänka att jag är dålig som behöver mer medicin. "Smärtstillande" är din bästa vän nu, sa hon. Och det är ju så. Inget fungerar som det ska så länge jag plågar mig själv med att gå omkring med smärta.

Jag kommer på mig själv med att tänka att jag har dåligt samvete för att behöva ta så mycket smärtstillande (Det är ju korkat!) och jag har dåligt samvete inför mina föräldrar, för att jag är sjuk. Och inför mina barn. Jag vill inte att de ska tycka att jag är tråkig och en belastning ...

Så många tunga och onödiga tankar som bara sårar mig själv och drar ner på min livskvalitet.

Jag måste nu
1. ta mer smärtstillande så jag slipper så många toppar och dalar som tar på krafterna.
2. sluta ha dåligt samvete för att jag är sjuk och för de konsekvenser sjukdomen har. Det är inte mitt fel att jag är sjuk.
3. göra det jag kan för att öka min livskvalitet.

Bilden visar påskkort och påskpresent från mina barnbarn!

Av Helena Lundbäck - Måndag 17 april 15:24

Igår på påskdagen, hade vi besök av min dotter Stella. Hon åt lunch med oss och vi pratade om allt möjligt och hade det mysigt tillsammans. Peter fixade allt och jag kunde vila. Men jag gick också en promenad med Valle innan jag la mig och vilade i min säng igen.

På kvällen kom några vänner och Peter fixade middag åt oss. De hade med sig efterrätt, sedan satt de i soffan intill min sjukhussäng hela kvällen och pratade. Jag tog mycket smärtstillande hela dagen och kvällen och klarade därför av att vara tillsammans med de andra ovanligt länge. Så kul och mysigt! Men idag är jag trött förstås. Glad ändå!

Nu vilar vi båda, Peter och jag och tittar på film.

Ha en skön annandag påsk!

Av Helena Lundbäck - Lördag 15 april 15:32

 


När dagen äntligen har "vänt" från förmiddagens förlamande trötthet då jag bara somnar och somnar och jag lyckats ta min promenad, då kan jag med gott samvete vila igen på eftermiddagen. Men å varför denna smärta som kommer tillbaka och med den tårarna?

In med smärtstillande, sedan mer smärtstillande tills smärtan avtar och eftersom jag tagit smärtstillande måste jag ta laxeringspulver och eftersom jag tagit laxeringspulver måste jag dricka mycket vatten och så kan jag äta påsklunch efter det. Men jag känner mig ganska uppblåst vid det laget.

Glad påsk i alla fall, till er alla!

Vi har fått så fina presenter av barnbarn och våra snälla grannar. Tack!!!! Ni är så väldigt gulliga och jag blir så glad för att ni tänker på oss. Och igår ringde barn och barnbarn med bildtelefon från Öland. Härligt.

Nu ligger jag i min sköna säng och tittar på alla fina blommor och saker som vi fått. Och önskar er alla en fortsatt fin påsk!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)
      


Av Helena Lundbäck - Onsdag 12 april 14:43

Tårarna rinner. Och så hjälper smärtlindringen och allt känns bättre en stund igen. Men sedan är smärtan tillbaka och vissa dagar är det värre.

Doktorn lyssnade igår på min andning och hörde ett ansträngt ljud längst ner i ena lungan. "Vätska i lungsäcken eller en metastas" trodde läkaren. Det går att tömma vätskan, men man brukar vänta med ett sådant ingrepp tills det uppstått svårare besvär. Själva tömningen kan ju göra ont men kan bli nödvändig när vätska gjort en mycket andfådd.

Vi pratade också om andra typer av smärtlindring - spray och pump. (Nu har jag plåster + tabletter som smälter under tungan.)

Vissa dagar kommer jag knappt upp ur sängen men andra dagar går det bättre att ta en promenad ute och kanske t o m att handla på en affär eller umgås med andra en liten stund, se på tv och nästan glömma värken tills den dyker upp igen.

Fånigt. Trist. Sorgligt. Dumt. Och ändå är det som det är. Ingen idé att värdera det. Bara acceptera. Och medicinera. Men förmodligen kommer detta att var länge. Det blir ju knappast bättre. ... Jag måste vänja mig och försöka att inte oroa mig så mycket.

Vi stannar i alla fall hemma i påsk. Det blir ingen resa till Öland. Jag orkar verkligen inte. Men jag hoppas att vi kan ha det fint ändå.

Önskar alla friska och sjuka fina dagar i påsk!

Av Helena Lundbäck - Måndag 10 april 09:36

Jag tänker ibland att det är tur att jag gått så mycket i skogen med min hund. På så vis har jag ändå tränat upp balansen. Men, det hjälper inte om man sätter på sig kängorna och inte knyter skosnörena som man ska, utan låter dem hänga som öglor ...

Nu är det vår och vägarna är grusiga. Jag vet, för jag snubblade och föll med pannan rakt på backen igår. Jag hade kopplet med Valle i handen så jag lyckades inte ta emot mig! Nu har jag därför skrubbsår i pannan och på näsan.

Det känns väldigt fånigt att ramla raklång framåtstupa, gående långsamt som jag ändå gjorde. Och inte känns det bättre av att veta att anledningen till att jag föll var att jag inte hade knutit skorna ordentligt, så att skosnöret på ena kängan hakade i en hyska på den andra kängan ....

Tack och lov hamnade glasögonen på sidan och de gick i alla fall inte sönder. Men jag slog i huvudet ordentligt.

Hoppas nu att såren läker snabbt.

Av Helena Lundbäck - Lördag 8 april 15:21

I dag är det den 8 april och det är tre år sedan jag fick beskedet att min sjukdom är obotlig. Då var jag rädd att slutet var nära. Tänk att jag efter det fått och får så mycket tid trots allt. Det trodde jag inte denna dag för tre år sedan.

Idag är det den 8 april och det är dagen efter terrorattentatet i Stockholm. Jag tänker att parallellt med all terror, allt hat, all rädsla, måste kärleken och medmänskligheten få växa. Jag ser människor som är fina och varma (inte bara de hatiska) och jag tror på en vändning, att vi snart har en vackrare och finare värld att leva i.

Idag är det den 8 april och idag har min bonusdotter och hennes man fått sitt första barn. Vilken lycka! Så hoppfullt och härligt. Livet går vidare!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se