tursomentokig

Senaste inläggen

Av Helena Lundbäck - Fredag 17 feb 16:57

Tidigt åt jag frukost med Peter. Jag hade klivit upp och klätt mig. Sedan gav han mig en kram och åkte. Och jag försökte lägga några bitar i evighetspusslet, men värmen från elden gjorde mig sömnig. Därför la jag mig under den tjocka filten i soffan. Inte förrän Valle tittade på mig, intensivt, vaknade jag. Då var det redan långt efter lunchtid och jag reste mig motvilligt, för hans skull, satte på skinnmössan och vantarna, täckjacka och kängor, sedan gick vi ut.

Valle följde spåret av en annan hund, lycklig och ivrig, och jag tog av mig vantarna och stannade, lutade ryggen mot ett träd, vände ansiktet mot solen och blundade en stund, innan vi gick vidare. Den värmde. Strålarna från februarisolen är förvånande varma och de allra mest efterlängtade. Till och med hästarna i hagen tycks njuta där de står stilla och låter solen mjuka upp varenda liten fläck i sin vintertjocka päls.

Promenaden blev en timmes utomhusnjutning och Valle låg sedan kvar på bron medan jag åt min lunch. Efter några minuter krafsade han på dörren när han fått nog, det är kallare i skuggan. Och snart låg vi i varsin hög och somnade på nytt, han i sin korg och jag i soffan, trots att jag tänkt sitta och skriva denna eftermiddag. Nästa gång blev jag väckt av telefonen. Då var det redan mörkt och jag undrade varför Peter inte kommit hem ännu. Han kom senare och vi åt och såg på tv en stund. Det var den dagen.

Igår däremot höll jag mig vaken nästan hela dagen. Jag somnade en stund vid frukostbordet och senare en stund i badrummet, men mest var jag vaken och höll i gång tills tröttheten övermannade mig.

Idag är det fredag. Klockan 12 vaknade jag åter i soffan efter att ha sovit hela förmiddagen.

På eftermiddagen har jag kämpat med att hålla mig vaken. Jag har bakat! Det luktar så gott och får mig på bra humör.

Men det är ett märkligt liv jag lever, med all sömn, kanske likt en hunds, men i så fall en mycket gammal hund som mist den unga hundens många stunder av explosiva energikickar. Jag har uppenbarligen tappat farten, en fart som jag alltid haft, även för att peppa mig själv i svåra stunder. Nu glimtar den bara till i vissa stunder. Oftast visar den sig inte alls.

Det blir helg och vi får besök av mina två fina bonusbarn. När vi blir fler här hemma är det lite lättare att känna glädje och kanske att få energin att växa.

Trevlig helg!


Av Helena Lundbäck - Tisdag 14 feb 06:11

Någon som jag känner (jag minns nu inte vem), har berättat att dennes farmor alltid gick omkring och sa "Det kommer jag aldrig att överleva, då är jag borta för längesen" ..... Men det blev inte som hon trott. Hon levde länge och blev jättegammal. Så synd att hon hela livet var rädd och att hon levde i tron att hon inte skulle få vara med.

Jag börjar bli som hon, i alla fall i tanken. Jag tror nämligen inte att jag någonsin blir gammal. Jag tror att det snart är dags för mig att dö. Men jag hoppas att jag inte med hörbara ord sprider mina tankar till vänner, barn och barnbarn. Jag vill ju inte dela ut sorg nu, när vi kan vara här i glädje tillsammans all den tid som blir. Jag vill leva i kärlek och glädje även om jag sörjer i tanken.

Ibland tänker jag, att jag med mina sorgliga tankar skrämmer bort många vänner. De hör nämligen inte av sig så ofta längre.

I förra veckan var vi i alla fall på bio med middag efteråt hos en av vännerna. Det var skönt! Jag behöver komma från min vardagliga värld hemma och mycket riktigt, jag glömde min sjukdom för några timmar och njöt för fullt, med glädje och tårar, av att finnas vid fyren mellan haven, tillsammans med Michael Fassbender och den lysande stjärnan Alicia Vikander. Tack för det!

Av Helena Lundbäck - Söndag 12 feb 20:55

Jag mår så oändligt mycket bättre när jag får träffa mina barn och barnbarn. Då är det som om bitarna faller på plats igen och jag fylls av självklar glädje och lycka. 


Idag fick vi lyckan att titta på judo, när äldsta barnbarnet tävlade. Det har jag aldrig gjort förut och det var riktigt roligt. Han var så duktig och det var en fin stämning i lokalen, bland alla tävlande barn och vuxna i publiken. Det är en bra sport där alla beter sig så respektfullt mot varandra, det tycker jag är fint. (Klicka på bilderna så syns de tydligare)

          

Efter tävlingen åkte vi hem til oss och åt pannkakor och spelade kort en stund. Så mysigt med en söndag tillsammans. Tack för det!

Av Helena Lundbäck - Lördag 11 feb 13:48

När man har en kronisk sjukdom som med största sannolikhet leder till döden, kan det vara svårt att hitta mening med livet och framtidstro. Det är olika. Jag vet unga mammor som tänker precis tvärtom, de har sitt livs mening framför ögonen - barnen - och de kämpar och gör allt för att finnas där för sina barn så länge de bara kan.

Jag går mest ensam hela dagarna och när jag mår illa eller har ont är det svårt att peppa sig själv till glädje. Jag har också haft svårt att kunna planera vad som ska hända framöver - jag vet ju inte hur jag ska må då och om jag ska orka ...

Idag beskar jag mina pelargoner och stoppade några små skott i krukor. Jag försöker skärpa mig lite - ta vara på nuet och samtidigt tro lite på framtiden.

Av Helena Lundbäck - Tisdag 7 feb 18:25

Efter gråmulna sorgedagar med gråt och sömn, diarré och sår i näsan, och gråt och sömn .... vaknade jag idag i soffan kl 12 av att solen sken. När jag tog ut Valle var det minusgrader och riktigt kallt, det blåste, men det var vackert. Jag klädde mig i varma byxor och tjock jacka, lindade in mig i halsduk och tog på skinnmössan och över den täckjackshuvan med pälskrage.

Valle var glad att jag orkade gå en bit, så jag släppte honom lös. Han sprang så nöjd och luktade på allt spännande. När vi kom ner till dammen bakvägen, ville han springa ut på bryggan och titta som han brukar. Men ack! Han genade i vassen och gick rakt igenom isen och plurrade. Som han frös. Han kunde inte ta sig upp själv på bryggan, så jag fick stega ut och hjälpa honom komma på fötter. Som tur var hade jag hans halsband att ta tag i.
Fastän han skakade på sig, satt det istappar kvar i pälsen och han såg riktigt ut som en raggig hund.

När vi kom hem kom nästa överraskning. Jag fick inte upp låset. Dörren gick inte att öppna hur jag än försökte. Jag ringde till slut Peter, som var på jobbet och hade massor att göra. Han fick komma hem och försöka hjälpa mig, men inte heller han lyckades öppna dörren. Så han fick i sin tur ringa en låssmed och jag gick in till min underbart snälla granne som gav mig en handduk att torka Valle med och så värmde vi oss i hennes spisvärme. Efter att jag fått en varm kopp te och en bulle, dök sedan låssmeden upp. Och när han jobbat en stund hade han lyckats byta ut den trasiga delen i låset. Hurra!

Frid och fröjd. Nu somnade jag inte om utan höll mig vaken efter alla äventyr. Jag bestämde mig för att baka semlor som en tröst och till glädje för kvällen. Sött är säkert riktigt dåligt för min trassliga mage, men jag struntade nu i det. Om det kan få mig att bli lite gladare så är det ändå bra.

Hoppas att du som läser har det bra!

Av Helena Lundbäck - Söndag 5 feb 19:50

Behandlingarna tar på orken. Det går upp och ner med krafterna. Idag har jag nästan bara sovit, trots att en av de bästa vännerna varit på besök och lunchat med oss. Jag masade mig upp och gjorde en äppelpaj samt gick en kort promenad med hunden, men inget annat orkade jag. Sedan har jag somnat om gång på gång, även när vännen var på besök. Tur att jag har en man som kan laga mat och diska och ta hunden på långpromenader.

Hur ska jag hitta ny energi?

Av Helena Lundbäck - Fredag 3 feb 14:44

Nu närmar sig en ny helg. Förra helgen var vi i Göteborg och såg många bra filmer på Filmfestivalen. (Den pågår fortfarande, men nu är vi hemma.)
Väl hemkomna sov jag helt utmattad och tröttheten fortsatte på onsdagen och torsdagen under min behandling. Det kan ibland kännas så tungt när man mår illa och inte orkar stå, gå eller äta. Idag är det fredag och det känns bättre. Jag har kunnat hålla mig vaken och också äta och dricka, även om jag har smärta. Nu väntar jag på att teamet ska plocka bort min pump som är tom igen. All cyto har pumpats in i min kropp.

Jag tänker på att jag har sån tur som slipper vara ensam när jag mår så där dåligt. Det måste kännas förfärligt att vara ensamstående och bli så sjuk. Tack och lov har jag en underbar man som hjälper mig.

Ha det fint i helgen!

Av Helena Lundbäck - Torsdag 26 jan 11:49

Vi kan se på våra egna liv på så många sätt. Eftersom jag fått operera bort en stor cancertumör i tjocktarmen (2011) och sedan, när jag fick återfall, blivit opererad för flera stora och små metastaser i bukhinnan (2012) och därpå, när nya cancermetastaser dök upp igen, i tre års tid (2014-nu) behandlats med cellgifter och Avastin, kan jag säga om mig och mitt liv att jag är kroniskt sjuk i cancer, eller så att jag har flera gånger räddats från att dö i cancer, eller så att jag är döende, eller så att jag mår mestadels bra och räknar med att leva länge än! .

Vad jag säger och tänker påverkar mitt liv.

Tyvärr har jag i flera år trott att döden är nära. Jag har väntat på att det ska komma ytterligare metastaser och jag har tolkat allt dåligt mående som tecken på att cancern vuxit ytterligare Det har påverkat min livskvalité. Jag har blivit mer rädd än vad jag kanske behövt vara. Å andra sidan är det inte konstigt att jag tänkt som jag gjort. Läkare och sköterskor har sagt att det är ovanligt med min sorts cancer att jag klarat så lång tid med cellgifter och Avastin ....

Jag lever. Jag har inte dött än, medicinerna håller hitintills cancern stången. Jag lever! Och nu försöker jag fylla alla bra dagar mellan behandlingarna med roliga händelser. (Så mycket jag orkar med, för jag måste vila mycket också). För att känna att jag lever, att jag har ett liv. Och så tänker jag att jag har det bra. Och hoppas att jag får leva lite till., kanske också mycket länge...

Idag har jag ont och måste ta extra morfin. Men vi ska ändå försöka roa oss i helgen. Göteborgs filmfestival väntar. Det ska bli så kul. Jag hoppas att jag orkar med allt nu.

Trevlig helg alla!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se