tursomentokig

Senaste inläggen

Av Helena Lundbäck - Fredag 17 nov 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på egna ben ... Vad händer?

SAH har också gett mig ett par stödstrumpor, eftersom jag är svullen på fötterna, men kanske att de sitter för hårt, för det har blivit små sår på fötterna.

Nu är det tråkigt att se och känna förfallet.

Jag har i alla fall fått låna en rullstol så att Peter kan dra mig utomhus, när vi ska ut långa sträckor, och en förhöjning till toastolen, som också går att flytta till duschen om jag vill sitta och duscha. Jag har även lånat ett gåstöd, som jag kan använda.

Tänk att det går så fort att gå från normalstark till svag. Jag känner mig som en 90-åring eller kanske som en hundraåring. Det sitter en stor svaghet inne i min kropp och den tar allt mer plats när den brer ut sig. Jag är hänvisad till andras hjälp och till de hjälpmedel jag fått. Inte minst larmet som jag fått är bra att ha.


Vi skulle ha fått besök denna helg av en kusin till mig, men han blev förkyld. Hoppas att han snart blir frisk och att vi hittar en ny tid att ses.

Jag såg när jag kom hem att Rikard Wolf har dött. Han var en lysande stjärna och vi tar farväl av honom! Nu ska jag vila, sägs det. Inte stressa och inte träna. Jag försöker.


Av Helena Lundbäck - Söndag 12 nov 23:04

På morgonen vaknade jag
som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna.

Men jag klev upp ur sängen och ut för att få lite frisk luft och för att titta på lusthuset som glänste så vackert i solskenet. Anna-Karin följde mig på den lilla promenaden och Peter visade hur fint det blivit inomhus.
Hans och Peter har köpt ett runt bord, som de sågat mitt itu, och ställt mot väggen. Det blev så bra som avställningsbord. Sedan är där så fint med levande ljus i ljuskronor och ljus som lyser av samlat dagsljus, samt bord med duk och glasskiva på och korgstolar med fårskinn i. Nu är det så mysigt där!

Sedan gick vi en pytteliten sväng på bruksgatan. Men allt vilande har gjort mig svag. Eller all svaghet sipprar fram nu som ett resultat av allt jag gått igenom. Jag orkar inte mer helt enkelt, efter all sorg och alla sorgereaktioner. Nu är jag så trött och behöver arbeta lugnt.

Av Helena Lundbäck - Lördag 11 nov 17:07

Min mage krånglar så. Jag har haft förstoppning och det värker överallt. Jag vågar knappt äta.
Och jag blir andfådd för det minsta. Mina fötter är fyllda av vätska så jag kan inte se mina fotknölar längre.
Vi har besök av vår fina svåger och svägerska och de får ta över arbetet som ska göras, matlagningen och disken.

Jag försöker att ta allt med ro men är egentligen rejält rädd. Ja nu är jag rädd för att dö.
Och jag vill ringa mamma. Men mamma är ju redan död. Och jag vill ringa pappa, men det var längesedan pappa var min pappa. Nu är han kanske mest som en undrande vän som inte längre minns hur det ska vara.
Jag känner mig lite rädd och undrande jag med. Och det värker.

Ja det gör ont.

Av Helena Lundbäck - Onsdag 8 nov 16:32

Detta skrev jag sent igår kväll:
Läkaren har sagt att nu måste jag vila och får inte åka till Sundsvall igen. Även om det ska vara bouppteckningsmöte imorgon för pappas del. Jag ska vila och det gör jag. Det märks att allt som hänt har tagit mig hårt, Inter minst mammas död.
Vi försöker hitta sätt att leva på. Nya sätt ... Jag får hela tiden impulser att ringa mamma, viljan att berätta, men allting är så annorlunda nu. Imorgon återupptar jag samtalen med kuratorn. De behövs. Jag behöver ha någon som lyssnar och vrider och vänder och ser och förstår vad jag går igenom. Någon som kan orka stå rak och klarar av att jag lutar mig mot den.
Jag behöver samla kraft. Just nu har jag inga muskler kvar. Mina ben är smalare än någonsin, medan magen fått ett märkligt tjockt utseende. Jag är bullig som om jag vore gravid.
Men nu ska jagj vila och försöka somna.
Och detta nu på eftermiddagen:
Kuratorn har varit här:
Vi pratade om ditt och datt och sedan var det Peters tur, medan jag sov. Jag duschade Valle, men orkade inget mer. Peter fick ta över och städa golven. Min kropp protesterar, jag orkar inte. Häromdagen var vi på Ikea och Peter lånade en rullstol till mig. På så sätt kunde jag gå med i alla rum och följa med i alla svängar.
Nu väntar jag på ?egen? rullstol och likaså larm som de ska komma med.
Jag är svag nu och istället för att träna behöver jag släppa. Bättre att få
hjälp säger ?de som vet?.

Av Helena Lundbäck - Söndag 29 okt 07:42

Nu är vi hemma igen och det blir snart någon form av vilodag innan det är dags för en ny vecka med nya bestyr.

Av Helena Lundbäck - Lördag 28 okt 07:44

Nu har vi tagit avsked av min underbara mamma. Det blev en fin dag. Vi var ungefär 50 personer, familj, släktingar och vänner, som ville hedra henne, genom att samlas i gravkapellet och sedan på restaurang, där vi kunde äta, skåla, kramas, gråta, skratta och minnas henne. Hon var så stark och tapper utan att klaga.

Ömsom sorgligt ömsom glatt, blev det på minnesstunden. Och jag tänker på pappa hur hans liv förändrats från och med den dag hon somnade in. Nu kan hon inte längre hjälpa honom dygnet runt. Nu finns hon inte längre som hans ögon och som hans sällskap. Hon kan inte längre påminna honom allt han glömt och de kan inte göra de saker som de gjort tillsammans. Ett helt liv har de haft, ett vackert liv visserligen med många sorger men också med många glädjestunder. En av dem fick dö före den andre. "Det skulle var't jag", sa pappa gång på gång, men så blev det nu inte.

Nu fortsätter livet för oss alla, fastän på nya sätt. Nu finns ingen mamma att ringa till och inget är sig riktigt likt längre. Alla får ta nya tag och hitta nya vägar i sina liv.

Av Helena Lundbäck - Måndag 9 okt 20:00

Och hur konstigt är det inte!

Pappa ringde till mig på eftermiddagen i lördags och lät alldeles uppriven på rösten. Han kunde inte väcka mamma, sa han. Hon hade gått och lagt sig på sin säng, med kläderna på, och somnat in där efter lunchen. Sedan ville han väcka henne efter några timmar, men det gick inte.

Jag letade fram telefonnumret till min kusin och han fick ringa efter ambulans och sedan ta hand om pappa, till dess att min bror kunde komma upp och hämta hem honom. Han tog över och skjutsade pappa till lägenheten i Sundsvall. 


Själv åkte jag in till Uppsala och gick på teater med några vänner. Det teaterbesöket var bestämt sedan länge och det gjorde mig gott den kvällen. Min bror Ola har stannat kvar hos pappa i Sundsvall. Och nu har min man Peter också åkt de trettio milen upp till pappa i Sundsvall. De äter tårta ikväll, men ska "prata allvar" i morgon.


Jag ska åka upp senare. Först måste jag läggas in för att byta smärtpump. Imorgon tisdag ska jag åka in till sjukhuset och så får vi se hur lång tid det tar innan jag har vant mig vid den nya pumpen och  medicineringen.


Idag har jag också fått blommor från mina kompisar som gick på teater med mig. Så fint! Tusen tack!

Nu vilar jag och min dotter Lisa har kommit för att hålla mig sällskap. Hon lagade mat åt oss och såg till att vi fick en fin kväll. Tack!


Och i alla mellanrum kommer tankarna om mamma. Min fina mamma som nu har somnat in.

Tack älskade mamma för allt jag fick av dig!

Så skönt ändå att du fick gå före mig.

 

 

Av Helena Lundbäck - Lördag 30 sept 10:00

Vi har haft en del besök, bland andra ett barnbarn på gott humör, som har följt med på hundpromenader och hjälpt oss att ta in ved i vedboden, tillsammans med min bonusson Johan och min man Peter. Som belöning gjorde de sedan ett badhusbesök. Och idag kommer ett annat barnbarn hit, för att vara med oss och sova över en natt. Det är roligt när vi får rå om dem ett och ett. Vi hinner med att prata i lugn och ro, lyssna och umgås.

Fler besök blir det också, nästa vecka då Peter åker ner till Öland. Då kommer två vänner för att hjälpa mig med Valles promenader och med matlagningen. Det ska bli trevligt! De har också med sig en hundvalp. Om jag orkar kommer vi också att gå på teater.

Mitt ibland alla besöken ringde jag upp en vän till en vän, som blivit hårt drabbad av ett återfall i cancern. Vi talade med varandra om hur fruktansvärt hemskt det faktiskt känns att veta att döden knackar på. Jag har också blivit intervjuad för ett radioprogram som ska sändas i slutet av oktober. Återigen handlade det om att berätta hur det känns att vara döende. Så mina dagar blandas av positiva möten och allvarliga, ibland svarta tankar. Så är det att leva med obotlig cancer.

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se