tursomentokig

Senaste inläggen

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig.

Peter och familjen.


Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så mycket mod och kärlek under hela sjukdomstiden och det betydde väldigt mycket för henne.


Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46



Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så!

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist.

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på egna ben ... Vad händer?

SAH har också gett mig ett par stödstrumpor, eftersom jag är svullen på fötterna, men kanske att de sitter för hårt, för det har blivit små sår på fötterna.

Nu är det tråkigt att se och känna förfallet.

Jag har i alla fall fått låna en rullstol så att Peter kan dra mig utomhus, när vi ska ut långa sträckor, och en förhöjning till toastolen, som också går att flytta till duschen om jag vill sitta och duscha. Jag har även lånat ett gåstöd, som jag kan använda.

Tänk att det går så fort att gå från normalstark till svag. Jag känner mig som en 90-åring eller kanske som en hundraåring. Det sitter en stor svaghet inne i min kropp och den tar allt mer plats när den brer ut sig. Jag är hänvisad till andras hjälp och till de hjälpmedel jag fått. Inte minst larmet som jag fått är bra att ha.


Vi skulle ha fått besök denna helg av en kusin till mig, men han blev förkyld. Hoppas att han snart blir frisk och att vi hittar en ny tid att ses.

Jag såg när jag kom hem att Rikard Wolf har dött. Han var en lysande stjärna och vi tar farväl av honom! Nu ska jag vila, sägs det. Inte stressa och inte träna. Jag försöker.


Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04

På morgonen vaknade jag
som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna.

Men jag klev upp ur sängen och ut för att få lite frisk luft och för att titta på lusthuset som glänste så vackert i solskenet. Anna-Karin följde mig på den lilla promenaden och Peter visade hur fint det blivit inomhus.
Hans och Peter har köpt ett runt bord, som de sågat mitt itu, och ställt mot väggen. Det blev så bra som avställningsbord. Sedan är där så fint med levande ljus i ljuskronor och ljus som lyser av samlat dagsljus, samt bord med duk och glasskiva på och korgstolar med fårskinn i. Nu är det så mysigt där!

Sedan gick vi en pytteliten sväng på bruksgatan. Men allt vilande har gjort mig svag. Eller all svaghet sipprar fram nu som ett resultat av allt jag gått igenom. Jag orkar inte mer helt enkelt, efter all sorg och alla sorgereaktioner. Nu är jag så trött och behöver arbeta lugnt.

Av Helena Lundbäck - 11 november 2017 17:07

Min mage krånglar så. Jag har haft förstoppning och det värker överallt. Jag vågar knappt äta.
Och jag blir andfådd för det minsta. Mina fötter är fyllda av vätska så jag kan inte se mina fotknölar längre.
Vi har besök av vår fina svåger och svägerska och de får ta över arbetet som ska göras, matlagningen och disken.

Jag försöker att ta allt med ro men är egentligen rejält rädd. Ja nu är jag rädd för att dö.
Och jag vill ringa mamma. Men mamma är ju redan död. Och jag vill ringa pappa, men det var längesedan pappa var min pappa. Nu är han kanske mest som en undrande vän som inte längre minns hur det ska vara.
Jag känner mig lite rädd och undrande jag med. Och det värker.

Ja det gör ont.

Av Helena Lundbäck - 8 november 2017 16:32

Detta skrev jag sent igår kväll:
Läkaren har sagt att nu måste jag vila och får inte åka till Sundsvall igen. Även om det ska vara bouppteckningsmöte imorgon för pappas del. Jag ska vila och det gör jag. Det märks att allt som hänt har tagit mig hårt, Inter minst mammas död.
Vi försöker hitta sätt att leva på. Nya sätt ... Jag får hela tiden impulser att ringa mamma, viljan att berätta, men allting är så annorlunda nu. Imorgon återupptar jag samtalen med kuratorn. De behövs. Jag behöver ha någon som lyssnar och vrider och vänder och ser och förstår vad jag går igenom. Någon som kan orka stå rak och klarar av att jag lutar mig mot den.
Jag behöver samla kraft. Just nu har jag inga muskler kvar. Mina ben är smalare än någonsin, medan magen fått ett märkligt tjockt utseende. Jag är bullig som om jag vore gravid.
Men nu ska jagj vila och försöka somna.
Och detta nu på eftermiddagen:
Kuratorn har varit här:
Vi pratade om ditt och datt och sedan var det Peters tur, medan jag sov. Jag duschade Valle, men orkade inget mer. Peter fick ta över och städa golven. Min kropp protesterar, jag orkar inte. Häromdagen var vi på Ikea och Peter lånade en rullstol till mig. På så sätt kunde jag gå med i alla rum och följa med i alla svängar.
Nu väntar jag på ?egen? rullstol och likaså larm som de ska komma med.
Jag är svag nu och istället för att träna behöver jag släppa. Bättre att få
hjälp säger ?de som vet?.

Av Helena Lundbäck - 29 oktober 2017 07:42

Nu är vi hemma igen och det blir snart någon form av vilodag innan det är dags för en ny vecka med nya bestyr.

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Ovido - Quiz & Flashcards